the beating of two such similar hearts

Det gick en tjej i min klass i mellanstadiet som pratade väldigt tyst. När hon höll föredrag ropade alla:

- Högre! Vi hör inte!

vilket bara fick henne att tala ännu lägre, överdoserad på självmedvetenhet. Hon var kär i mig ett tag. Och vid ett tillfälle frågade hon chans på mig. Detta har jag fått berättat för mig i efterhand, för när det hände sa hon det uppenbarligen så tyst att jag inte hörde. Hon hade träskor på sig och en kort och praktisk page.

En annan tjej var ännu mer udda. Hon brukade färga håret i svart-vita slingor. (Tänk bara.) Fem år efter mellanstadiet såg jag henne utanför Konsum vid Sockenvägen med en papegoja på axeln. Vid den tidpunkten i mitt liv var just accessoaren "papegoja på axeln" ett av de tydligare tecknen på galenskap jag kunde komma på. Rädslan för att själv bli galen var då så galopperande så jag slukade varje tecken på att andra tappat greppet. Nu är jag inte så säker längre.

Som att

det där skulle förklara någonting.

Min trötthet har varit enorm på sistone och förklaras antagligen med långt gången ebola, även om det finns rimligare alternativ. Jag har ju faktiskt ett känsloliv. I onsdags åkte jag åt andra hållet med pendeln när jag skulle hem från jobbet. Jag orkade inte med att åka hem helt enkelt. Jag kom till Barkarby. Där var det dammigt, människorna var på väg åt olika håll. Jag gick in i en tobaksaffär och frågade var Barkarby Outlet fanns. Mannen svarade med ett bussnummer jag omedelbart glömde. Jag högg en kniv i honom. Ute gassade solen, jag var törstig. Dammet steg från marken, lite som på åttiotalet.

Tittade på House med mamma. Hon är så kär i doktor House.

- Jag verkar bara bli kär i såna där buffliga, vresiga typer!
- Jo, pappa var ju inte så munter.
- Nä, det var han ju inte...
- Men L var ju snäll.
- Ja, L var annorlunda! Vi bråkade aldrig. Så ovant på något sätt.

L dog för nio år sedan. Mamma skötte honom i det sista. Han låg i en sjukhussäng på nedervåningen, skäggig, tyst. (Tumören gjorde honom afatisk.) Jag hade sådana skuldkänslor, visste aldrig hur jag skulle bete mig. Mamma har hans namn som lösenord på alla sina mejladresser och sådant.

Geneva mechanism

I just wanna say

Jag har varit i Rinkeby. I början av förra veckan flyttade jag dit, för jag ville veta hur det verkligen var. Det visade sig att det bor människor där. Människor som liknar oss, men som i själva verket är helt annorlunda. Man odlar frukt på torget. Man löser konflikter i byråd. Man talar i tungor.

Jag reste långt. Jag var ensam. Jag var trött. Jag var törstig och hade ont i huvudet. Min träningsväska blev stulen. På tunnelbanan såg jag en tjock man i angoratröja läsa The Game. Jag såg en kvinna sälja hembakat bröd ur en låda av trä. Jag mötte en präst i för stora skor. På väg genom en gångtunnel kom en kvinna i stickad mössa fram och sa:

- De säljer billiga cyklar på Coop Forum i Haninge!
- Jag har redan varit där en gång. Jag har redan varit i Haninge! Jag var där med mamma, jag orkar inte en gång till!

Mona Seilitz är död. Det är så outhärdligt sorgligt. Befolkningsgenomsnittet har nu ytterligare närmat sig Thomas Östros. Jag tvingades återigen åka till Haninge. Där träffade jag en gammal vän som menade på att jag inte borde ha vita tubsockor till bruna skinnskor. Jag kunde inte annat än ge honom rätt.

Min mamma öppnar ett nytt webbläsarfönster varje gång hon går ut på internet. Senast hade hon tretton fönster öppna. De flesta visade Gudrun Sjödéns vårkollektion. Jag frågade:

- Men mamma, varför har du så många fönster öppna!?
- Jag måste vädra, det osar så!
- MEN JAG MENADE PÅ DATAN!

Jag menade på datan.

360

Jag måste resa iväg ett tag. Och skriva på min andra blogg.

Men jag kommer nog tillbaks, så ses vi i backen vid det gistna torpet där bland alla vitsippor. Eller var det nässlor?

Men

påskliljorna någon gav mig matchar min nya aprikosfärgade tröja perfekt.

Vad jag inte trodde jag skulle ägna påskdagen 2008 åt för tio år sedan:

En bil tutar utanför fönstret och jag går ner, hoppar in i bilen och vi åker E4:an mot Södertälje i 130 km/h. Där plockar vi upp en tredje kille som visar oss var han lämnat fyrtio kilo kabel i ett skogsbryn bredvid en byggarbetsplats. Vi tillbringar tjugo minuter med att rulla ihop den och lasta in den i bagageutrymmet på min väns Ford Scorpio, och sedan åker vi iväg med en rivstart. När vi är tillbaka får jag provköra bilen och vansinneskör den våning upp och våning ner i Ericssons parkeringshus på Telefonplan. När vi har tröttnat på det åker vi hem och dricker smuggelsprit.

Sedan tänkte jag

att man borde ordna en tävling i lag-schack som gick till som så att två lag på sexton spelare mötte varann, och varje spelare utgjorde en pjäs. Vid varje varv fick de som ville föreslå ett drag, och sedan röstade alla om vilket man skulle göra. De som slogs ut fick inte vara med och rösta längre. Har jag glömt något? Eh...? Skulle inte det vara roligt? Visst skulle det?


Men så här skulle det ju inte alls se ut!

Weil du mich verstehst?

På Sushi Ikky på Hötorgshallen sa de till min mamma idag att hon inte fick kamma sig vid bordet, för då kom det hår på bordet och det såg inte bra ut. Sex kronor i dricks fick den servitrisen. Sushin smakade lätt av tång och hav och ännu lättare av fisk. Mamma hade sett Bodil Malmstens nya pjäs "Nakna kvinnor i fönstret mittemot" och tyckte den var vedervärdig. Inget sammanhang, man förstod ingenting. Men i pjäsen hade någon berättat ett skämt som mamma tyckte var något av det roligaste hon hört. Det gick så här:

En kvinna hittade en dag en pingvin. Hon undrade vad hon skulle göra med den, så hon gick med den till polisen som sa: Gå till zoo med pingvinen. Dagen efter träffade hon samma poliskonstapel när hon var ute och gick med pingvinen. Han sa:

- Men gick du inte till zoo med pingvinen?
- Jo, och nu ska vi gå på bio.

Mamma kunde inte sluta skratta åt det här. Hon skrattade så hon grät.

Tidigare hade vi varit på Coop Forum i Haninge. Vi övningskörde dit. Vi körde vilse flera gånger, och vid ett särskilt stressat läge i det tredje varvet i en rondell frågade jag:

- Varför skulle vi till Haninge nu igen, mamma?
- Jag ska köpa valnötter där!
- Ja, så var det ja.

Vid kassorna höll en mamma på att sakta tappa greppet. Hon sprang runt och skrek och slängde runt med sina barn och alla kassar och köpte korv och verkade inte alls må bra. Min egen mamma tappade pengarna på varubandet och ramlade över någon märklig utskjutande del av kassan.

När mamma med händerna lassade i valnötter i påsen jag höll upp kände jag det som att jag bevittnade något otillbörligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men å andra sidan bevittnar man många otillbörliga, och inte sällan olagliga handlingar när man umgås i det offentliga med min mamma.

Och nu ringde någon och sa att han skulle komma och hämta mig i sin bil.

- Jag har med mig en polare, han hade hittat lite kablar i Södertälje hamn och behövde skjuts.
- Tror du han gillar vickningschips?

Matlagningsgrädden revisited

Jag har en trevlig och fin skärmsläckare på min dator. Jag tycker om den så mycket att jag har ställt in att den ska gå igång efter en minut. Således måste jag alltid ha en hand på musen och röra handen minst en gång i minuten när jag sitter och läser. Hur fort det går att vänja sig vid något, att prägla in ett beteende, hur dumt och meningslöst det än månde vara kan illustreras av det faktum att jag nu inte kan läsa en bok eller DN utan att vara orolig att skärmsläckaren ska gå igång. Dessutom är jag alltid orolig att texten på boksidan ska brännas in i papperet om jag inte vänder blad.

En av de saker livet har lärt mig:

• Inte ens när man vilar får man sluta tänka på sin hållning.

Du har blitt fjernet fra Norwegians VIP liste.

Så stod det i ett mejl jag fick idag. Jag kan inte för mitt liv begripa vad det betyder.

För övrigt

anser jag att det är på tiden att Morrissey och George Michael gör en duett tillsammans. Förslagsvis The boy is mine, där Morrissey gör Brandys roll. Mycket indignerade miner och handrörelser i affekt. George Michael spärrar upp handen i ansiktet på Morrissey som gör någon slags krumryggad och impotent manöver med mikrofonstället. Gud, jag kan inte bärga mig tills jag får höra dem waila mot varandra.


Och självklart ska Morrissey inte ha någon jävla t-shirt på sig.

rave

Idag är det ingen som sitter vid mitt skrivbord. Då ser det ut så här. Då är det lugnt och skönt. Då är det fritt fram för alla apor som vill ha mitt jobb. Med apor menar jag apor och inget annat.


Är hemma och lyssnar på Karen Ramirez framföra sin EBTG-cover och njuter av de klara nittiotalsfärgerna och hennes överdrivna artikulation, vilken får mig att helt osökt och ganska feberpåverkat tänka på Samwells "klubb-hit" och en liten smula även på furst Albert och undrar stilla: Ska han inte fria till sin Charlene snart? Vad tycker ni, är det inte dags nu?

Och sedan bara: Vad har människan på sig?!


Annars minns jag Stephen Simmonds med värme efter att ha sett honom i något "humorprogram" (jamen hur kan man inte sätta citattecken där?) där han satt vid ett köksbord iklädd en ful rutig slipover och tittade ut trånande mot en trist förortsgata och sjöng:

- När ska jag bli lyckliiig! När, o näääär!

med sin frikyrkliga uppsyn, och återigen den överdrivna artikulationen. Cirkeln är sluten! Den överdrivna artikulationen har tagit steget in i finrummet. Överdriven artikulation är finkultur!

Det här

är Mars. Är det inte helt obegripligt suggestivt? Tänk om man var där. Och så skulle man halka och slå sig, få skrubbsår.

- Jag är lite törstig...
- Finns det en toalett här?
- Tog du med dig matsäcken?

529

Igår hade jag feber. Eller var det i förrgår, jag minns inte. Hursomhelst, idag begagnade jag mig av ett av den här stadens populäraste publika transportmedel, den så kallade "tunnelbanan". Med hjälp av den tog jag mig ungefär tjugo år tillbaka i tiden, då snön föll tungt i tjocka flingor över bruna trevåningshus omgivna av tallar och gångvägar. Platsen kallas Stureby och där bodde kvinnan jag köpte Stig Larssons diktsamling ABC av. Det är en mycket enkelt men väldigt vackert gult inbunden bok, med gula sidkanter. Så här står det på ett av försättsbladen:



På väg tillbaka med tunnelbanan satt jag och bläddrade i boken. En kvinna satt mittemot mig. Hon var härjad, avmagrad och såg ut att ha genomlevt några jobbiga år. Jag kände att hon iakttog mig när jag läste. Så jag tittade upp och då frågade hon:

- Var har du hittat den där?

på ett ganska aggressivt sätt. Jag svarade att jag hade köpt boken på Tradera av en finlandssvensk kvinna i Stureby. Då såg hon på mig som att jag just begått ett hemskt brott och satte sig bredvid mig, och så läste vi en stund tillsammans under tystnad. Då och då läste hon några rader halvhögt för sig själv.

Sedan berättade hon att hennes dotter dött på annandagen och att hon för ett par veckor sedan träffat hennes vägvisare. Den här vägvisaren hade uppenbarat sig för henne i hennes eget hem och var iklädd en lång vit slöja, och slöjan omgavs av ett slags ljusfält. Från vägvisarens bröstkorg strömmade ett gulvitt ljus som gick rakt in i kvinnans kropp i en sexkantig form över bålen. Kvinnan fick höra att hennes dotter befann sig på en resa, men att hon snart skulle vara framme. Tre månader tar det för själen att komma till sin slutdestination efter att en människa gått bort.

På annandagen hade hennes dotters pojkvän ringt henne och sagt:

- Sara är död.

Hon hade sprungit hela vägen till Rågsved och mötts av en alldeles kall lägenhet.

- Vet du hur döden känns?
- Nej.
- Döden känns som en kall och fuktig gråsten. Så är det: Döden slår så, rakt här i pannan, med en kall och grå sten.

Hallå, vem där?

Ibland känns tillvaron så här:

Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det.

Vägen till frihet, del 747363521

Jag har feber. Ont i ländryggen, diffus oro, svettningar - ni vet, som en vanlig julafton alltså. Jag fick mitt efterlängtade övningskörningstillstånd för några dagar sedan. Jag och mamma gav oss omedelbart iväg och körde. Det var speciellt att köra legitimt för första gången på flera år, och jag tror vi båda kände att en del av spänningen hade gått förlorad.

Jag tittar sällan på trafikskyltar när jag kör bil. Istället tillämpar jag ett körsätt till största del baserat på vad man brukar kalla "känsla". Det här är absolut inte att rekommendera. Jag är av den fasta övertygelsen att regler finns av en anledning, och då trafikregler i synnerhet. För att komma tillrätta med mitt problem tvingade mamma mig att ropa ut vad som stod på alla trafikskyltar vi körde förbi, och jag utökade hennes imperativ till att omfatta samtliga skyltar inom synhåll från vägen. Det blev ett väldigt liv i bilen.

Vi åkte till vackra Södertälje. Den byn är mycket ful från motorvägen, men när man kommer ner till stadskärnan märker man att den är gammal och till stor del byggd i trä, samt att gatorna är smala och pittoreska. Men inget sådant kunde jag tänka på, bara att det var så jävla svårt att hitta en plats att parkera bilen! Ska det vara så? Ska det vara så svårt för politikerna att en endaste gång tänka på oss bilister? Dessutom kommer de höja bensinpriset. Hur ska man kunna leva i det här landet? Det frågar jag mig själv!

Vi firade vår första lagliga övningskörning på sju år med en middag på en kinesisk restaurang. Vi satte oss först vid fönstret, men det drog så förskräckligt där så vi flyttade in mot restaurangens mitt. Vid fönstret satt en familj som såg ut att stamma från Iran, och jag fick ångest över att de skulle tro att vi bytte plats för att vi inte gillade invandrare. Närde en tvångstanke att gå fram till dem och skrika:

- Det drar!

och peka vagt mot fönstret. Men det gjorde jag inte.

Pappan i familjen hade inte tagit av sig jackan, förmodligen pga draget från fönstret. Men i kombination med hans uttråkade ansiktsuttryck såg jag det som att han helst av allt ville vara någon annanstans. "Hos sin älskarinna" sa jag till mamma.

Hon tittade sig omkring och pekade med sin fullkomliga brist på diskretion på ett gäng helsvenska tonårstjejer med svartfärgat hår:

- Titta, där sitter det kineser!

Sedan avhandlade vi Södertäljes tilltagande kriminalitet efter att vi sett en tredje polisbil glida förbi utanför fönstret. Mamma förklarade med en något för hög röst problemen med nyininflyttade assyrier, irakier och somalier. Runt omkring oss satt spridda sällskap med människor av just dessa tre etniciteter. Som avledningsmanöver såg jag mig omkring och utbrast, som vore jag Ernst Brunner:

- Så här skulle jag vilja bo! Med en välvd trappa och etage, och enorma krukväxter!
- Vill du bo i en restaurang, människa?

Den lilla kampen

Jag var hemma hos min syster en kväll för ett par månader sedan. Hon kände sig tom sa hon. Att börja jobba heltid efter att (i högsta grad frivilligt) ha varit arbetslös i några år hade dränerat henne på allt som tidigare gjort att hon kände sig intressant och rolig. Vi drack vin, det var lördag och det fanns ingen morgondag. Eller det gjorde det såklart, men det var en söndag, och då får man vara glad. Jag frågade min syster:

- Hur ser ditt hus ut?

Jag gjorde en gest med händerna som för att säga att det rörde sig om en abstraktion. För det var så jag menade: Ett hus som metafor för uppfattningen om det egna jaget. Det är en sådan människa jag har blivit, och jag har ingen annan att skylla än mig själv.

Hon svarade att hennes hus var en fuktig jordkällare:

- Mitt hus är en fuktig jordkällare.

23:51

"Allt är bra! Allt är bra! Allt är bra!"

ska man uppenbarligen skrika det första man gör innan man går upp på morgonen. Jag måste pröva det någon gång. Kanske nu en stund i materialförrådet?

Så här gick det till:

Så här:

What would Egon do?

Idag var det fullt upp på jobbet. Eller för mig var det som vanligt, men mina kolleger verkade väldigt stressade och det var dessutom en ny gubbe på kontoret som jag aldrig sett förut. När jag stod och som bäst höll på med det jag höll på med kom han och la sin hand i mitt ryggslut och frågade något om kartonger. Han verkade ha fått för sig att just handhavandet av kartonger var mitt ansvarsområde (när det i själva verket är logistik jag sysslar med). Jag svarade inte, bara tittade på honom och försökte se ut som att jag väntade på bussen. Efter det här fällde han muntra kommentarer och ställde diffusa frågor varje gång han gick förbi mig. Och jag, eftersom jag vet hur man spelar ett spel, låtsades inte förstå vad han rimligen kunde vilja mig. Jag låtsades dessutom som att jag inte hade något ansikte, eller ännu bättre som att jag hade en mask på mig.

Jag var ur fas idag. Min inre klocka tickade i en för omvärlden inkompatibel rytm, vilket fick mig att på nästan varje fråga svara:

- Jag förstår inte frågan.

eller bara titta på personen i fråga med ett uttryck som vill säga:

- Det här är egentligen inte mitt ansikte.

Men i ärlighetens namn fick jag ovanligt märkliga frågor idag. Någon kunde till exempel hålla upp ett för mig obekant, och vid något tillfälle obegripligt objekt, och fråga:

- Vad vet du om det här?
- Jag förstår inte frågan.

Och

med tuschpenna på mitt pojkrums gröna fuktskadade tapet stod det länge skrivet bredvid sängen:

Jag har aldrig känt en så intensiv känsla av att verkligen vara vid liv som under mina år i Flen.

Såg en performance med

Simon Norrthon för ett tag sedan. Det var han i en vitmålad kub, ett skrivbord och en verktygslåda. På skrivbordet låg en penna. Simon Norrthon var iklädd grå kostymbyxor, vit skjorta och en slipover. Han rörde sig i slowmotion mellan skrivbordet och verktygslådan på golvet, förhöll sig kroppsligt till tingen som man brukar säga i de sammanhang jag rör mig i. Man såg detta i realtid på en skärm som var fastmonterad på utsidan av den vitmålade kuben. Bredvid skärmen satt en annan skärm som visade en förinspelad och spegelvänd version av samma performance, fast i den hade han en kavaj på sig.

Jag kunde inte sluta titta på Simon Norrthons stjärt. Han har en så typisk Dramaten-tränad kropp. Han går liksom runt och svankar mest hela tiden, och kan göra hastiga men välavvägda rörelser där han svankande vänder sig om med böjda ben, utställda armar och den aggressiva och febriga blick han gjort till sitt kastmärke. Det är som att han med hela sin kropp säger:

- Vill du brottas med mig?

Vid minst tre tillfällen under sitt performance klättrade han med hjälp av verktygslådan upp till kanten av den vitmålade kuben, och med sin teaterworkade kropp hängde han med stjärten mot åskådarna medan han sakta juckade sitt underliv mot väggen. Det gick som ett sus genom publiken.

Annars kan jag informera om att jag har målat väggar. En av dem har den här färgen:

I try to discovera little somethingto make me sweeter

Gör det

För en vecka sedan kom en av alla dem jag kallar chef in på mitt rum på jobbet. Hon var extremt missnöjd med mina senaste månaders arbetsprestation. Med all rätta, för jag har knappt gjort något vettigt på väldigt länge. Mitt arbete har de senaste tre månaderna gått ut på att föra in i en databas det som finns i fem hyllmeter pärmar. Det är en oändligt långtråkig syssla, och i effektiv tid har jag arbetat i kanske en kvart dagligen. Men nu, när jag har en månad kvar på anställningen sätter jag igång, fast besluten att bli klar så fort det bara är möjligt.

Att sätta sig ner, dra ut internetsladden och avsätta de närmaste åtta timmarna åt att nästan helt utan utan paus utföra en repetitiv och intellektuellt kravlös uppgift, det är ganska skrämmande. Insatsen är stor, för upptäcker man att man inte klarar av det har man ju misslyckats med något. (Och det är en annan sak än att bara skita i att göra något som inte intresserar en. Dessutom är det ganska lätt att inbilla sig att vissa saker egentligen inte behöver göras.)

Det första man märker är att det blir som en drog, man vill inte sluta. Det andra man märker är att allt som inte direkt gagnar arbetet irriterar skiten ur en. En chef som kommer in för att se hur det går bemöts med ett:

- Ja? Kan jag hjälpa dig med något?

Jag blir aggressiv. Jag slutar tänka på annat än det jag har rakt framför mig. Och de tankar och idéer jag ändå får vågar jag inte lita på och tänka till slut. Jag blir en mindre, tommare och tråkigare människa av att göra mitt bästa. Jag upplever det här så tydligt, därför att jag nästan aldrig gör mitt bästa om jag inte är intresserad av uppgiften. Och när det handlar om jobb är det aldrig så. Så har jag ordnat det för mig: Jag har bara trista jobb.

Vad jag vill säga är att idén om att "alltid göra sitt bästa" har gjort mycket skada. Jag tror inte någon riktigt kan omfatta med tanken just hur mycket skada det gjort oss.

Jag minns min ungdoms gymnastiklektioner och jag minns hur tung jag kände mig. Det finns knappt en enda rörelse som är så genuint otillfredsställande som att ta sats, springa så fort man kan och sedan hoppa så långt man bara orkar ner i en grop fylld med sand. Man befinner sig i luften i kanske en tiondels sekund. Man gör sig illa. Någon säger att man hoppade en meter och sjuttiotvå centimeter. Jag har aldrig nått upp till ens en normal BMI, men just känslan av hur otroligt humorlöst gravitationen kan bete sig tror jag att jag har gemensam med alla som hoppat längdhopp under skolåren. Höjdhopp var likadant. Ribban ligger en knappt skönjbar bit ovanför mattan, men man måste ända uppbåda hela sitt artilleri av positivt tänkande för att komma över den. Även där gör man sig illa: Man landar på handen och skrapar handleden på det grova gummit i mattan. Och det ser så ledsamt ut. När en oatletisk människa hoppar höjdhopp ser man någon som tar ett stelt skutt upp i sin egen säng och gör sig illa (och blir liggande).

Vad kan man rimligtvis ha för motiv till att återuppväcka så här trista minnen? Låt mig illustrera med ett par sekunder rörliga bilder:




Jag ska måla om i mitt vardagsrum. De här två färgerna ska pryda varsin vägg: S 0530-B och S 0530-R10B. Men innan nästa år är slut kommer arbetare ha rivit ner de väggarna och allt som sitter på dem för att sedan bygga upp dem igen och göra mitt hem till något som möter kraven för vad som med samvetet i behåll går att hyra ut till en människa. Jag har aldrig klagat men mitt badrum är inte ens en kvadratmeter stort. Jag kommer efter ombyggnaden få ett badkar. I detta badkar kan jag odla mossa.

Nu är jag där igen, men

ser inte Elvis lite ut att heta typ Mischa Taikon på den här bilden?


För en och en halv månad sedan övertrasserade jag mitt Skandiakonto. Jag fick arga brev hemskickade i vilka det stod att de var otroligt besvikna på mig, och skulle bli ännu mer besvikna om jag inte balanserade min skuld illa kvick. Jag hörsammade inte detta. Som straff spärrade de mitt kort (men inte kontot, jag har kunnat betala räkningar fortfarande). Nu har jag en massa pengar på kontot igen, men kortet fungerar inte.

Som tur är har jag ett annat konto, ett där jag har tio tusen i kredit. Detta konto skaffade jag mig vid en tidpunkt av extrem nöd och ångest. Jag hade först tänkt ta ett sk studentlån, men fick förklarat för mig att det skulle löna sig bättre att öppna ett bankkonto med kredit istället. Och så här några år senare måste jag ge banktjänstekvinnan rätt: Det har definitivt lönat sig väldigt bra för SEB att ha mig som kund eftersom jag konstant ligger på minus och med räntan säkert bekostar deras årliga femkamp på Gröna Lund.

När jag öppnade kontot frågade de vad jag ville att kontot skulle heta.

- Hurdå menar du? Ska kontot ha ett namn?
- Ja, "Nödfallskontot", eller "Semesterkontot" till exempel.
- Jag får bestämma helt själv?
- Jaa då.
- Eh... Ångestkontot!

Sedan dess står det ÅNGESTKONTOT högst upp på mina saldobesked. Det är hemskt egentligen.

Om och om igen

Waife

Imorse upptäckte jag på det mest förödmjukande av sätt att mitt SEB-konto övertrasserats, igen. Jag skulle köpa en kanelbulle på Pressbyrån av hon den där tjejen som när hon talar engelska säger "ser-vetts" om servetter. Kortet studsade och jag kände skam. Eftersom jag numera rationaliserar bort frukosten för att komma i tid till jobbet är jag väldigt hungrig nu. Det känns i bihålorna. Jag smyger fram och tillbaka till fikarummet och äter wafers. Hushållswafers heter de dessutom. Och ett mer prosaiskt prefix kan man ju leta efter. Vad handlar det om? Kände Göteborgskex att de var tvungna att ta ner wafern på jorden? Wafern hade tagit steget in i finrummet, och det gillade inte Göteborgskex. "Wafern ska tillhöra folket, så är det bara!", beordrade verkställande direktörn och såg samtidigt till att öka mängden stärkelse i kexen.

Och kan någon

tala om för Hr Reinfeldt att han ser hemsk ut i sin nya klippning? Utan minsta tillstymmelse till polisonger. Det är som att han hade på sig en badmössa av (tunt) hår, och så gör man inte.

Tre foton. Tre till synes efterblivna individer, en (eller vid närmare eftertanke: två!) på varje bild. På nittiotalet kunde verkligen vad som helst hända!

Och

utanför fönstret bygger man något. Jag föreställer mig alltid att det är koncentrationsläger man bygger när jag ser en byggarbetsplats. Det känns på något sätt rogivande. Som att:

- Ja, de vet nog vad de gör, de där politikerna...

Antingen det eller också något Gregor Schneider-hus, där alla rum har ett mindre och trängre rum på hjul inuti, och man får åla sig fram genom hemska korridorer fram till det innersta, vitmålade rummet med en tre decimeter tjock dörr med handtag bara på utsidan. Och fönstren är finrepiga och dammiga plexiglasskivor strax innanför tegelväggen som omsluter hela huset. Titel: Barndomshem, förmodligen.

Motsatsen skulle vara Klätterbaronen. Och hur fascinerande är inte den historien? Lite som när man var barn och läste om någon tomte som kunde vrida sin tomteluva ett kvarts varv och bli osynlig. Man visste: Jag blir aldrig lycklig förrän jag kan göra mig osynlig! Fast just att sova eller uträtta sina djuriska behov i ett träd skulle definitivt göra åtminstone mig olycklig. Med djuriska behov menar jag för övrigt Vickningschips + Svensk Damtidning.

Jag måste

förbereda mig inför ett lätt ångestframkallande möte imorgon. Det tänkte jag göra genom att noppa av en BZR-rock jag hittade slängd över en cykelram på Linnégatan för tre år sedan. Att noppa av en grå fiskbensmönstrad rock man fyndat på detta sätt gör man helst med en skäggtrimmer från Clas Ohlsson. Det är extremt tråkigt och inte alls så belönande man föreställer sig innan man sätter igång. Det tar helt enkelt alldeles för lång tid, och man hinner både en och två gånger innan man sett något som helst resultat tänka tanken: "Vad gör egentligen lite noppor? Det ser väl bara trevligt ut!".

Men nej, det ser inte trevligt ut. Så ikväll ska jag sitta mitt på vardagsrumsgolvet i skräddarställning och under tre tysta timmar arbeta mig igenom hela rocken tills den ser just så pristin ut som den rimligtvis borde gjort när den som glömde den över en cykelram köpte den hösten -03. Sedan ska jag när jag är klar hålla upp den mot ljuset från min risbollslampa en stund, och efter det gå ut och snabbt trycka ner den i sopnedkastet och gråta hårt ner i kudden halva natten.

Knappen

Igår blev jag outad av min chef (min riktiga chef vill säga) som den underpresterare och odugling jag i sanning är. Min karriär inom "göra absolut inget och ibland inte ens komma till jobbet"-branschen kan nu alltså vara slut.

Härom dagen hade jag besök. En väninna behövde mitt utlåtande om sina halsmandlars tillstånd. Just som jag insett att endast en okulär besiktning inte skulle räcka kom chefen in, utan att knacka, och stod tyst och praktiserade passiv aggression tills hon och jag blev ensamma i rummet.

När jag gick på gymnasiet hade jag en vision av det perfekta jobbet. Det gick ut på att jag satt högst upp i Luma-tornet i en skön fåtölj och läste böcker. Några gånger om dagen skulle en lampa lysa rött, och då skulle jag resa mig upp och trycka på en knapp eller dra i ett reglage. Efter hand insåg jag det här arbetets brister. Ensamhet, tristess, känsla av meningslöshet. Sedan hade jag en period av klarsynthet när jag planerade att utbilda mig till sotare.

Det här leder ingenvart.

Och

jag hoppas att alla fattar att man kan klicka på bilderna för att göra dem större. Man ska klicka på bilderna. Jag AVSKYR när man klickar på en bild, och så blir den inte ett dugg större. Lågupplösta bilder är det värsta jag vet!

Shiny happy people

Det här är mina nya vänner. Jag vet, det är bara ett foto. Men det har visat sig att sådant inte behöver utgöra något hinder för seriösa kontakter. Vem är er favorit? Min är den tjocka och blanka bögen. När jag tar hål i örat ska jag alternera mellan en liten diamant, en ring och en guldkedja som han har.

I hissen mellan restaurangen och mattavdelningen på IKEA idag tog jag tag i min systers hals och hotade att strypa henne om hon inte tog tillbaka det hon sagt om min scarf. Hon var klibbig på halsen. Jag släppte hennes hals och sa:

- Du är ju klibbig.
- Jag är blank!

Hon sa det inte med panik och förvåning, utan bara helt konstaterande. Och helt utan stolthet. Det tycker jag är synd, för de bästa är blanka. Jag är inte blank. Men jag känner mig blank. Är det någon som överhuvudtaget förstår vad jag säger?

Jag och min syster

var på IKEA idag. På min inköpslista stod:

Hyllplan + konsoler

Utöver detta kom jag hem med mer än vad som fick plats i en blå IKEA-kasse. Detta beror på att mamma inte följde med. Å ena sidan förhöjer mammas närvaro risken för bilaterala hysteriska utbrott med uppskattningsvis 300.000%, men en sak kan hon: Hon vet hur man går in på IKEA med en shoppinglista och ut därifrån en halvtimma senare med inget annat än vad som stod på listan. Det är det inte många som gör. Kvinnan som stod bakom oss i kassakön gjorde det exempelvis inte. Hon sprang fram och tillbaka och utbrast: "Titta vad jag hittade!", och stoppade ner högar med tjugopack marsipantomtar i kassen. Hennes man hade en tvinnad mustasch och en kropp formad som en tunna. Han tittade mycket barskt på mig. Hela hans uppenbarelse uttryckte: "Jag tror inte på delad föräldraförsäkring". Detta fick mig att diskret försöka dölja mina pastellfärgade fotoramar och det Riviera-inspirerade tyg jag så lyckligt tjutit över bara en kvart tidigare.

När de ropade i högtalarna att stängningen närmade sig hade jag och min syster kommit halvvägs genom inköpslistan. Jag halvsprang panikslaget med en dramaten i ena handen, och den andra använde jag för att navigera mig fram genom folkmassorna. Jag snubblade på något och ramlade på magen. Min syster var snabb och förhindrade att alltför mycket hamnade på golvet. Hon upprepade flera gånger: "Mina Clips-ramar! Akta mina Clips-ramar!". Innan hade det handlat om nötterna hon köpt på Munirs livs: "Akta mina nötter! Akta! Du mosar mina nötter!". Jag låg på golvet och sprattlade. Folk skyndade sig förbi, jag ropade: "Stanna! Vem har stulit mitt tyg?! Ingen lämnar varuhuset! ".

Istället för frisbeegolf:

Den svankande säljaren

En säljare besökte oss idag på kontoret. Han var iklädd en gråmelerad kostym och hade svarta lågskor i skinn. När han ville understryka vikten av något han sa stoppade han händerna i byxfickorna och svankade så att byxtyget stramade åt kring stjärten. Jag kom att tänka på Simon Norrthon och en typ av hållning och spänst man får om man tränar sin kropp för teatern. Men säljaren var ingen skådespelare. Däremot var han mycket brunbränd och välrakad på ett sätt som vissa män aldrig kan bli, hur noga de än rakar sig.

Han ville att vi skulle byta ut vår kopiator. I en timme ungefär befann sig han och en kollega till mig inne i det pyttelilla kopiatorrummet, och man hörde brottstycken av ett samtal:

- ...prestandaökning ... minskad uppvärmningstid...
- ...pappersmatare ur funktion ... ofuktade pappersdrivare ... bakgrundssurr...

Det där lilla kopiatorrummet har sedan jag började varit min tillflykt så fort jag behövt andas i en påse (var femte minut), och att de båda männen uppehöll sig där gjorde mig alltmer stressad. När de till gjort upp och gått därifrån rusade jag in, bara för att upptäcka att luften i rummet ersatts av någon Jean Paul Gaultier i tät gasform.

Lite senare, under lunchen, fann jag mig själv redogöra för handlingen i Town Bloody Hall där Norman Mailer agerar moderator i en paneldiskussion mellan sjuttiotalets mest framstående feminister. Jag uppehöll mig länge (men i mina ögon inte orimligt länge) vid den centrala roll Mailers penis spelade i den filmade debatten. Jag minns att jag spände ögonen i min chef vid ett tillfälle och sa:

- Hans omskurna judiska penis!

Jag var alldeles för agiterad och ofokuserad för att förmå mig till att avsluta resonemanget.

Ingen dörr

Har mest varit hemma i helgen. Tagit igen mig. Åkte bil med mamma härom dagen och sa till henne att jag insett att vad jag behöver just nu, det är ett friår. Hon skrattade, nästan misstroget. Det var som att hon inte tog mig på allvar. Men jag är ju faktiskt helt allvarlig: JAG MÅSTE FÅ VILA NU. Det är inte roligt längre. Det är lite som att gå ut med soporna naken, mitt i natten, och den man bor med låser dörren. Man kan roas av det till en början, när man ser sig själv utifrån. Men sedan går det inte längre. Man säger:

- Det är inte roligt längre!

Sedan skriker man:

- DET ÄR INTE ROLIGT LÄNGRE!

Och det var min syster som fick informera mig om det värsta: Friåret är avskaffat. Nu finns det alltså ingen öppning längre. Man sitter på en urtrist släktmiddag, och man sitter så att man ser dörren hela tiden. Man måste få se dörren, trots att man vet att man inte kan gå hem. Man får inte gå hem. Men man ser dörren, och det räcker. Nu ser jag alltså inte dörren längre. Det kanske inte finns någon dörr? Ett fönsterlöst rum i samlingslokalen på Liljeholmens hemtjänst. Solveig, Riitta och Hassan sitter vid ett lackat furubord under ett lysrör (som flimrar). På bordet finns det cigarettmärken och en plåtburk med pepparkakor. Ur en bandspelare hörs Boney M, men man hör ingen bas, bara diskanten. Någon gråter. För det finns ingen dörr!

a question of sexuality

Jag har aldrig varit helt klar över Eros Ramazzottis motiv. Och jag tror ärligt talat inte han varit det själv heller. Men den här låten är ett mästerverk, jag får rysningar längs ryggraden. Och till yttermera visso: Den beiga jackan med brun manchesterkrage han har på sig när han står med Twin Towers som fond sammanfattar allt jag vill ha sagt i det här inlägget.

Och när jag slutat här

kommer jag ha all tid i världen att städa bort allt gammalt junk från mitt runda fina soffbord jag fick med mig från Rhodesia innan vildarna tog över.

Svanesång

Snart har jag arbetat på det här stället i ett år. Det har större delen av tiden varit mycket långtråkigt, och jag har pendlat fram och tillbaka mellan känslor av djup sorg och förtvivlad vrede. Jag har (och här får ni gärna föreställa er någon låt med Vangelis) ätit torra kex i fikarummet, reciterat engelsk tidig 1800-talspoesi, tryckt ner kilovis med papper i makulatorn, stått vid fönstret och mimat kärleksförklaringar till måsarna utanför, försvårat mina kollegers arbetssituation med passiv aggressivitet, etc. etc. etc. Allt detta har jag gjort, och som jag antydde med "etc. etc. etc." - åtskilligt mer.

En sak jag däremot inte gjort särskilt mycket av är verkligt arbete. Det har för det mesta inte funnits konkreta uppgifter, och när det för ovanlighetens skull dykt upp något för mig att göra har man inte varit sen med att poängtera för mig att ingen förväntar sig att det blir gjort. Nu kan det låta som att jag inte gjort något av värde detta år, och det stämmer helt och hållet.

Så när som på en punkt. Ena kortsidan av mitt arbetsrum är täckt av en hylla, och den hyllan är fylld av pärmar. Pärmar, pärmar och åter pärmar. Ett av mina första uppdrag på det här stället var att byta ut etiketterna på pärmryggarna till sådana med mer logiska beteckningar än de hastigt och under stor panik och förvirring nedklottrade sifferkombinationer som funnits där tills dess. Jag tog uppgiften på stort allvar, och tog dessutom hela rummet i anspråk medan jag förfärdigade mina visioner. Kollegerna fick flytta ut i korridoren ett par dagar.

Resultatet blev naturligtvis häpnadsväckande. Med hjälp av papper i tretton olika färgnyanser och textur skapade jag ett katalogiseringssystem helt baserat på det man varseblir genom den högra hjärnhalvan. Man kan med ord inte förklara för någon var man exempelvis hittar Borås-akterna, men tillåter man sig att känna efter på ett djupare plan - bortom det vi brukar kalla rationellt tänkande - så hittar man allt man letar efter och inte sällan lite till.

come on lets twist again and forget about terrorism

Stod och gymnastiserade till musik på golvet i mitt arbetsrum när en kollega kom in och för andra gången idag påminde om att det fanns fredagskex i fikarummet. Detta med fredagskex är något nytt. Jag utgår från att det är ett sätt att förvirra mig, så att det så småningom ska gå lätt att utmanövrera mig och fylla min plats med den där schimpansen som väntat så länge nu på ett jobb.

Mamma + takräcke = CrAzY FuN!

Min syster skickade mig en länk till en Tradera-auktion med orden "Det här skulle passa dig!". Det rörde sig om ett guldpläterat halsband som var mycket fult. Jag blev, med Maciej Zarembas ord, mycket kränkt. För att trösta mig hängav jag mig åt en av mina innersta och mest skamfyllda drifter: Jag knäppte upp skärpet, smorde in händerna i jordnötsolja och gjorde vad hundratusentals människor i varierande åldrar gör varje dag när de finner sig utan prospekt för kvällen, och som i mitt fall: livet.

Jag hetsbjöd på Tradera-auktioner. Timmarna flög som fjäderboor på en Bette Middler-konsert. Jag har inte den blekaste aning om vad jag bjöd på. Men jag har ett otydligt minne av ett hörnskåp i furu, en kattfamilj från Alingsås, och möjligtvis också en gammal Opel utan motor. Vid ett tillfälle satt jag i telefon med tre olika säljare av parabolantenner, allt för att få den av bästa omfång och kvalitet. Jag bjöd säkert på varor för hundratusentals kronor. Jag har i dagsläget ingen aning om var jag ska få de pengarna ifrån.

Jag var hemma hos min mamma igår. Redan innan jag kom dit var jag uppriven av olika anledningar, så förutsättningarna för en fredlig och trivsam middag var inte de bästa. Mamma hade fått för sig att jag skulle hjälpa henne baxa upp en säng på hennes biltak, men jag sa att det fick vänta tills jag kände mig bättre till mods. Annars skulle jag antagligen råka välta sängen över mamma i något av mina små hysteriska utbrott jag alltid får i närheten av henne. Då gick hon ner för att ställa bilen i parkeringshuset. Två minuter senare kommer hon upp igen, skärrad och uppriven:

- Jag får inte upp bildörren! Hallå! Jag får inte upp bildörren! Vad ska jag göra?!

Jag anlade en rationell hållning, som så ofta när mamma pendlar mellan hysteri och panikångest.

- Men snälla mamma, hur ska jag veta vad du ska göra med bildörren om jag inte vet varför du inte får upp den?
- Vad ska jag göra?! Herregud, min bil...! Dörren, den går inte att öppna!

Vi gick ner, och mycket riktigt: Varken den högra eller den vänstra bildörren gick att få upp. Åtskilliga gånger under det här äventyret stod vi och skrek okvädningsord till varandra. Men mest var jag försmädlig, närmast sardonisk. Jag gjorde mig till exempel lustig över hennes okontrollerade panik inför något som jag ansåg var en bagatell. Bakluckan gick däremot att öppna, så jag kröp in genom den och körde och parkerade bilen.

För en stund sedan ringde mamma. Hon var glad, för igår natt hade hon fått som en uppenbarelse. Hon hade lämnat sin egen kropp, svävat ut ur lägenheten, in i parkeringshuset, svävat fram till bilen och sett att orsaken till att vi inte fått upp bildörrarna var att hon monterat fast ett av takräckena i dörrarna. Detta hade vi väldigt roligt åt, min mamma och jag. Men det hade varit ännu roligare om hon åkt till Opel-verkstan som planerat, stelt kravlat ut ur bakluckan och stressad och panikslagen (samtidigt som hon letat febrilt efter sina träskor) försökt förklara sitt ärende, medan någon Ronny bara:

- Men det här takräcket sitter inte riktigt, hördu.
- Eh, va? Eh... Var är nu mina träskor...

+

Lustigt, idag har jag inte gjort någonting på jobbet. Ingenting alls. Jag har druckit kaffe - så långt kan jag sträcka mig. Men jag har inte ens behövt låtsas att jag jobbar, för jag är ensam i rummet. Däremot är det en kollega på en annan, vad ska vi säga, avdelning som försökt stämma möte med mig i en dryg månads tid nu. Jag vill undvika detta i möjligaste mån. Jag svarar inte när hon ringer och besvarar hennes mejl så otydligt jag bara kan. Notera att hon vill ses för att gå igenom något arbetsrelaterat. Jag är alltså inte rädd för att hon ska försöka transcendera vår kollegiala relation. Men ändå känns det så jobbigt.

The å-word

När man har Modafinil i kroppen har man nära till ångesten. Till exempel kan man bli alldeles kallsvettig vid insikten att "självhushållning" rimmar på "självmordsbombning". Trots att det inte gör det. Anders Fogh Rasmussens ord om upploppsmakarna i Köpenhamn ("De borde rycka sig i kragen och skaffa sig en utbildning!"), samt Sarah Vaughns lite överspända frasering gör sitt till också.

Decorum

Det här är liksom det enda man är riktigt bra på. Sitta och vänta på att festen ska komma igång. Med tankekraft försöka förmå vissa personer att stanna kvar, andra att gå.

Someone left the cake out in the rain

Tog två Citodon för att sova, men det fungerade inte. Ligger istället och tänker på intervjuer med Morrissey från säg, -84. Hans vackra pointy amorbåge, extremt homosexuella underbett och blottade tandrad. (Precis som George Michael.) Hans utstuderade frasering, ordval, wit. Allt som andas Wilde så mycket. Så gammalt nu, mer än tjugo år senare, men ändå så fängslande när man lyssnar och tittar på honom. Man vill bara trycka upp honom mot en tegelvägg och ge honom några hurringar.

Och sedan tänker jag på hur han ser ut nu: Tjurnackad med rynkad panna, en semirasistisk rättshaverist. Han sprutar säkert Toppik i håret. Och det är bara en av alla de saker som gör den sortens män, den sortens åldrande, så känslig för beröring. Rör inte håret, för då försvinner det bara i ett lätt magnetiskt damm. Rör inte mitt ansikte, underlagskrämen tål inte det. Rör inte min point of view, för då försvinner hela jag. Eller bara sluter sig och tystnar i tio år.

feel something

katcenbach (1 hour ago)

I{m from argentine...sorry for my english...


katcenbach (1 hour ago)

I remember He one said..."I may have saved many lives but I MAY have destroyed many too...",,,and I really thought...that was very interesting...I think he saved mine...but...well...did he did it with othes...a good man...a great heart...he is the only man in the hole world...that really makes feel something

Men så mycket kan vi i alla fall säga om idag:

Dammet

Promenaden jag tog idag visade sig bli en riktig vårpromenad. Damm av grus stack i näsan, låg sol stack i ögat, medmänniskors likvita hy stack hål på den bubbla av lögner man så lätt kan bosätta sig i när man mest sitter hemma och äter snask och bläddrar i mode- och skvallerblaskor.

Mitt sinne var till en början lika ljust som flagorna som föll från mina torra läppar. Men efter hand blev jag mer och mer mottaglig för söndagsångesten som fjättrade mina medmänniskor vid stela leenden, rutinmässiga rörelsescheman och mördande trista konversationer. Det sista slapp jag höra i och med att jag hade hörlurar som gav mig ett behagligt vitt brus. Däremot erfor jag många gånger detta:

En grupp människor går och samtalar, någon skämtar, alla skrattar. En främling går förbi och möter blicken hos en av de skrattande. Någon skrattar ett roat skratt rakt i ansiktet på en fullkomlig främling. Ett skratt som från början endast var menat som en kod för vanlig vänskaplig bonding inom en sluten grupp av bekanta blir i ett ögonblick något ganska aggressivt och konstigt. Eller: En man sitter och gullar med sitt barn. Och plötsligt slår det honom just hur förträfflig han är som till skillnad från alla män före honom i hans släkt äger förmågan att gulla med ett barn, varför han anlägger en min som säger: "Jag är både snygg, busig och förträfflig!". En främling går förbi och möter mannens blick. Främlingen har ingen aning om vad han ska göra med det han precis fått veta om den främmande pappans nyvunna självinsikt. Han blir istället för att erbjuda ett high-five mest modstulen och och skrämd.

Att kastas in på det viset i främmande människors inre liv gör mig inte glad. Det gör mig irriterad på samma sätt som när hämmade och trista människor blir fulla och plötsligt vågar öppna sig inför en.

- Sluta!

vill jag säga, och hålla för öronen. Det irriterar mig på samma sätt som den här pojken irriterar mig. Eller hela bilden, allt den vill säga, och allt den inte har fattat. Om allt. Allt möjligt.


Lite som bilden på Alexander Schöld i DN:s redovisning av schlagerbidragen. En bild som säger: Jag är en lite busig grabb med ett stort hjärta, som gråter ibland och jag har aldrig kallat en tjej för HORA! utom bakom anonyma alias på Flashback-forum.

Thirty something-wisdoms

Jag har inget mer att tillägga. Inget alls!

http://www.youtube.com/watch?v=dNF14zokrYs&feature=related

-

Kan inte lyfta armarna över huvudet. Har en sådan förskräcklig träningsvärk. Har varit uppe flera nätter i rad och tryckt mot väggarna. Det är så besvärligt! Grannarna trycker på från andra hållet, och de är så många fler! Jag har skrivit till Stockholmshem om detta men får inget svar.

Jag tänker på Jessie Bodson. Jag tänker på den vackre Jessie Bodson som spelade Reggie i Drama at Peckerville High, tidigt nittiotal. En trulig skolkare som med den trulige skolkarens charm kunde charma miss Bennet att se mellan fingrarna när han istället för att gå på geografilektionen tog med sig Veronica på sin mc till utkiksplatsen på toppen av Podder's hill. Där låg de och hånglade tills Veronica måste hem till sina oroliga föräldrar (som hade en betydligt mer passande måg in mind i jocken Lance, skolmästare i femkamp).

Jag tänker på Reggie idag. Jag tänker på Reggie som dog när han kraschade sin motorcykel i en bergvägg efter ett uppslitande gräl med sin true love Veronica. Jag tänker också på Veronica, som gifte sig med en mormon och fick tolv fula barn. Och jag tänker på Lance, som dog i AIDS.

Skammens pris

Farmaceuter, vilka är de egentligen? Finns de? Jag vill inte ifrågasätta deras värde, eller värdet av det de gör. Frågeställningen är strikt metafysisk. Eller metaforisk, jag orkar inte tänka just nu. För jag har ätit årets ledsammaste cocoskaka! En kollega tittade in och stammade:

- Det finns något åt dig i fikarummet, som jag har gjort...

Tänkte omedelbart på fekalier. Men det var så mycket värre. Eller, nej det var det inte. Det var inget alls. Men farmaceuter: Visst känner de skam? De känner vår skam, och de avsäger sig inte rätten, eller kanske skyldigheten, att dela den med oss. Jag kom in på mitt lokala apotek och trevade lite bland hyllorna. När jag blev ensam kund vände jag mig, halvt skymd av ett hyllplan, mot en kvinna i vit rock och pekade mot läppen. Fast det var mer som ett pickande, som vore jag en fågelunge med armar som ville säga:

- Jag är hungrig!

Farmaceuten visste precis vad jag ville uttrycka. Hon förstod också det trängande behovet hos mig att slippa uttala orden. Mellan oss skapades i det ögonblicket den gemensamma skammens synergi. Summan av detta möte kunde, visade det sig, sammanfattas i en pytteliten flaska som kostade 99 kronor.

Modafinil

Natten mellan tisdag och onsdag sov jag i tre oroliga timmar. Jag drömde att jag ställdes inför omöjliga beslut, väckte besvikelse hos min omgivning, och minns jag inte fel var det nog någon som blev a/.../d. När jag gick upp sken solen riktigt elakt genom fönstren. Två tankar slog mig i det ögenblicket. Den första var mest en ryggradsreflex och yttrade sig i ett lågt mumlande:

- Har du kommit för att hämta mig...?

upprepade jag några gånger. Egentligen menade jag frågan på allvar endast de två första gångerna, men jag ville uttala frasen ett jämt antal gånger, och jag glömde ganska omgående bort hur många gånger jag sagt den. De sista tre upprepningarna mimade jag mest. Nu vet jag inte, det kanske inte räknas? Hur som helst orkar jag inte tänka på det där mer!

Det andra som slog mig var hur otroligt smutsiga mina fönster var. Jag såg inte ut. Detta gjorde mig så ledsen att jag drog ner rullgardinen och klagade högljutt. Jag var så sömnig! Kom på att jag fortfarande hade några Modiodal kvar. Tog en dos och åkte till jobbet. Väl på jobbet hade medikamenten börjat kicka in och jag kände mig på gott humör. Jag var kanske inte pigg i ordets egentliga mening, men däremot ganska manisk och fylld av ångest. Jag minns att jag vid ett tillfälle läste ett gammalt mejl och fastnade vid en formulering jag inte kom runt. Tankarna snurrade, och jag tog istället itu med dagens arbete för att skingra tankarna. Allt gick mycket fort. Plötsligt var det lunch.

Ja, glad valentin-dag på er då.

love is a deeper seasonthan reason

Jo, jag åkte tunnelbana, så var det ja. Satt mittemot en äldre man som verkade bära på mycket ilska inom sig. Han satt hopkurad över en sur mage och blängde ut genom fönstret. Jag tror inte han gillade att åka tunnelbana. Men han såg heller inte ut att se fram emot att komma hem heller. Han blängde argt ut genom den dammiga rutan och när han kom att tänka på sina ännu dammigare vardagsrumsfönster där hemma slöt han ögonen och önskade sig långt bort. Förmodligen till någon av Budapests mer buljongdoftande delar. Han var nämligen ungrare. Mest av allt känner man det på lukten. I Ungern äter man varje dag en soppa till förrätt. Det kallas soppa, men i själva verket är det en buljong med en äggula i. Den är väldigt god. Och den gör sig väldigt bra som förrätt i ett land där man uteslutande äter saker som är bruna, och helst har friterats. Eller stekts i en salt och murrig sky av en ångestdriven och svartmuskig kock som låter sin kind- och halssvett ytterligare krydda varje anrättning. För i Ungern är det ofta mycket varmt, och ungrare tycker inte om att bada. Och som en naturlig följd av allt det jag ovan beskrivit luktar alla ungrare buljong, och alltså varje gata och torg i hela detta vackra land.

Mannen mittemot mig luktade buljong, var ohyggligt blek i ansiktet (men med den omisskännliga dovt grå tonen som är så typisk för ungrare), och slog emellanåt i tågfönstret med knytnäven. Med detta ville han antagligen säga:

- Jag vet att alltihop är en trasa, men vad ska väl jag göra åt det? Vad ska lilla, lilla, trötta jag rimligen ta mig till? Var ska man börja? Hur ska man orka, osv.

Ett par gånger tittade han uppfordrande mot mig. När han inte tyckte sig få tillräckligt gensvar för sitt tysta klagande slog han istället handen i sätet bredvid sig. Ett matt, resingerat slag, som för att säga:

- Här satt jag en gång. Här satt jag. Och vad har väl förändrats sedan dess?

På denna veka gest replikerade jag med en blick som sa:

- Jag är också trött!

Let us go

Jag har varit så JÄVLA trött de senaste dagarna. Igår låg jag bara hemma och tyckte synd om mig själv. Sedan ringde min hemhjälp och tröstade. Det var så länge sedan jag jobbade heltid, jag hade glömt hur man gör. Jag hade glömt hur otroligt vidrigt det är. Men jag har inte glömt hur trist det är att höra folk oja sig över hur tråkigt de har det på jobbet, så jag slutar här.

Jag åkte tunnelbana idag. Sedan skrev jag vykort, och postade dem. Det är roligt att skriva vykort, men lyckan är behäftad med en inte obetydlig dos ångest. Just som man lägger på vykorten i lådan går det upp för en att man antingen

• stavat mottagarens namn fel
• stavat något annat ord fel (vilket bara vore helt gränslöst jobbigt!)
• skrivit JÄVLA HORA! någonstans i texten

eller alltihop.

Söndag EM is alright for crying

Jag såg Reimerholmes p-94-lag spöa Apudden idag. Det var en sorglig syn. Mina kinder var våta av tårar. Men det berodde mer på den friska luften samt Det Stora Sveket den tidiga morgonen hade hunnit bjuda på. Lyckan smiter från mitt grepp, gång på gång.

Jag dricker apelsinjuice, har vakenmardrömmar om den stundande arbetsveckan, fantiserar ihop utfittan för v/s 2008:




Dressen till vänster naturligtvis. Lutar åt ett par andra glasögonbågar, mer flanellig och manchesterig arkitekt i Livet runt trettio. Självklart med AIDS.

Jag är så himla svag för kroniska sjukdomstillstånd. Melankoli är bra också. Allt som gör en blek och avmagrad gör mig lugn i sinnet. Lugn och tillfreds.

Hemskaste natten på säkert två dar!

Diverse avskyvärda omständigheter har chockhöjt mitt BMI med åtminstone två decimaler. Jag orkar inte prata om det just nu, men en vidare beskrivning av omständigheterna kommer innehålla:

• Berusade, obildade människor i grupp
• Implicita hot om våld
• En (1) öl för mycket
  

Fredag

På galleri Candyland hänger det en ful affisch på toaletten. På den har olika människor, vid olika tillfällen, klottrat:

Olof Palme bor i Brasilien och han är tjock och börjar tappa håret
HAN ÄR I THAILAND MED MATTIAS och saknar oss

Inatt

var en märklig natt. Planeterna stod i dramatiska positioner och månen och molnen och jag vet inte vad. Jag kunde inte sova, så jag möblerade om. Jag har haft ett köksbord stående i hallen i flera månader sedan jag bytte ut det mot ett pyttelitet nattduksbord. På det får det plats en tallrik ostkaka, en kopp kaffe samt en skiva rostat vitt formbröd. Tidningen får man ha i knät. I knät får man även ha den andra skivan rostat vitt formbröd, om man inte har den i munnen. Jag monterade ihop det ihopfällda bordet och ställde det vid sängen. På bordet placerade jag en synth, en toarulle, en IKEA-lampa, ett inramat foto av en bortgången katt, samt en hattask och på hattasken en blomkruka. Jag är så fruktansvärt nöjd! Mitt hem är inte längre ett skabbigt och glest möblerat provisorium, utan ett riktigt (om än fortfarande ganska fult och smaklöst möblerat) hem.

I ommöbleringen ingick det också att flytta på en vitmålad vardagsrumsdörr som stått lutad mot en vägg. Dörren är orimligt tung, och varje gång jag över huvud taget rörde vid den slog jag den med kraft i väggen som skiljer mig från mina tristaste grannar. Det var inte meningen alls, och varenda gång måste jag släcka alla lampor och lägga mig i sängen och öva på saker att säga om de skulle ringa på dörren och vara arga och besvikna.

Sången om den vita toaborsten

När man är sjuk är allt så väldigt tråkigt. Man kan inte tänka på annat än hur kroppen sviker en. Allt gör ont och allt är trist. Oro fyller tillvaron. "Hur ska det gå?" frågar man sig.

- Varför i hela fridens namn köpte jag en VIT toaborste?!

blir ett plausibelt ämne att älta i timmar. Det är visserligen en ganska bra fråga. Fast man borde nog snarare fråga sig varför en vit toaborste någonsin lämnade ritbordet annat än som ett ihopknycklat papper.

Jag åkte bil med mamma igår kväll. Vi skulle köpa Kanjang i Farsta Centrum. På vägen dit var vi en halv decimeter från att köra över en ekorre. Jag skrek rakt ut, ett långt och gällt skrik. Mamma tog ingen större notis, bara:

- Hm, jag tror vi tar till vänster här. Det blir närmast.

Jag satt och flämtade

- Vi hade ihjäl en ekorre, mamma!
- Närdå?
- Nu! Den stirrade mig i ögonen precis innan!
- Ja, jag undrade lite varför du skrek så dant.

3,4

Och

nu missar jag måndagsmötet också! Jag vet att de kommer ersätta mig med en schimpans.

Jag sitter som nummer tre från höger. Har just fått avslag på förslaget om fest i samlingslokalen, IGEN!

Brev till Sveriges Radio

Jag är sjuk! Inte på det där "jag kommer aldrig bli förstådd eller på riktigt förstå andra människors smärta"-sättet, utan mer på det där andra, "ont i ländryggen och tjock och öm i halsen, toasitsen är hård och kall, och inget smakar gott"-sättet. Vad gör man?

Jo det ska jag tala om. Jag skriver mejl. Härmed kan jag presentera del två i den ledsamma serien Hur E gör sig ovänner och alienerar sig från människor helt i onödan medelst passiv aggressivitet:

Jag svarade på en allmänt ställd förfrågan från SR om berättelser om Keith Jarretts Köln Concert. Man skulle beskriva under vilka omständigheter man först hört skivan och hur den påverkat en. Man skulle berätta en historia helt enkelt. En historia om mänskliga känslor, och hur man som människa anknyter till musik. Jag klarade inte av den uppgiften.

Hej!

Jag hörde den här skivan första gången när jag såg Nanni Morettis "Caro diario" på Svt för flera år sedan. I en scen bestämmer sig Moretti för att åka ut med sin vespa till platsen där Pasolini mördades. Man får följa honom köra fram slingriga och skräpiga vägar längs med Ostias kustband. Under kanske tio hela minuter, utan klipp, och utan annat ljud följer vi vespan med Keith Jarretts underbara en-ackordsimprovisation från Part I på ljudspåret. Det är något av det vackraste jag varit med om i filmväg.

Mvh E

I svaret kan SR:s Anton K inte dölja sin besvikelse (och rad två är så besk att jag önskar att jag hade skrivit det!):

Tack för ditt brev!

Med intressanta upplysningar om musiken i en film.
Det ska jag kolla upp mer av.

Vad har skivan betydd i ditt eget liv? Hur har du använt den?

Jag samlar på minnen och stämningar som musiken i kölnkonserten givit upphov till för längre radioprogram i framtiden.

Gjorde ett program i våras om Beatles LP Sgt Pepper - på liknande vis...

med vänlig hälsning

Anton K

Jag svarade inte på detta. Jag tyckte Anton K saknade insikt i både abstrakt föreställningsförmåga och elementär grammatik. Men två månader senare får jag ett mejl från honom:

Hej E!

Jag undrar om jag någonsin tackade dej för din e-post?

Man riktigt ser bilderna framför sig och jag ska försöka få tag på Nanni Moretti och höra hur han tänkte när han la Jarretts musik till sina bilder. Har du haft någon annan relation till Köln-konserten; köpte du den sedan och skapade egen relation till musiken?

Mvh

Anton K

Eftersom jag är sjuk på det första av de ovan två nämnda sätten skrev jag ett svar:

Ja, kära Anton. Du tackade mig för min e-post. Dessvärre lider jag av svår autism och äger inte vanliga människors förmåga att skapa en egen anknytning till konstnärliga uttryck. Så mitt svar på fråga nummer två är: Nej.

Mvh E

Jag fick för två minuter sedan ett svar:

Jag blev mycket nyfiken på din upplevelse av filmen !
Bor du i Sverige, eller?

Jag tycker inte alls det här är roligt.

Jag jag jag jag jag jga

Känner mig så ofattbart sömnig. Och vet ni vad. Det kommer bara bli värre för var dag under veckan som följer. Jag sysslar nämligen med något som kallas heltidsarbete. Det är ett väldigt praktiskt sätt att med socialt accepterade medel gravt minska sin livskvalitet i en handvändning. Nästan ingenting är roligt, man är trött hela tiden och allt man säger låter trist och platt. Helgerna blir en fyrbåk i ett hav av tristess och dödsångest. Jag har lärt mig utnyttja dem väl. Och jag har hittat ett nytt användningsområde för mina gamla penslar.

Det runda bordet

Åt just det här årets minst inspirerande lunch i den stora matsalen. Satt ensam med Maja Lundgren-bok. Två bord framför mig satt en ensam man som såg exakt ut som Larry Clark och tittade på mig när jag åt. Och jag tittade på honom. Bredvid mig satt två kvinnor och ett barn i fyraårsåldern. Barnet ropade med hög och gäll röst:

- Titta mamma! Titta, ett RUNT bord!

Det var bordet jag satt vid barnet syftade på. Bordet var i själva verket inte runt, bara ena kortsidan. Jag funderade på om jag skulle korrigera barnet. Jag beslöt mig för att låta det bero. Fast nu ångrar jag mig.

Halvvägs genom den trista flundran (smakade papper, med svag ton av hav) fastnade ett fiskben på tvären i halsen. Det var en helt symmetrisk händelse, och jag väntade bara på att situationen skulle kulminera i att jag kräktes ner byxorna bakom en fikus i plast.

Ett rop på hjälp

Jag har lätt för att lära. Tycker om människor. Gillar utmaningar. Är en lagspelare. Jag älskar våld.

Vägen till friheten, del 354637362517

Jag trotsade min immunologiska virussjukdom och gick till introduktionsutbildningen för övningskörning igår kväll. Mamma ringde från trafikskolan en minut innan jag kom fram:

- Alla väntar på dig!

Ingen väntade på mig. Jag gav mamma en sur blick, men förgäves. I rummet luktade det mycket illa. Jag skulle beskriva det som lukten av använd tandtråd. Lektionen började, och skulle hålla på i tre och en halv timme. Efter tre minuter tittade jag på klockan och blev mycket betryckt över att det bara gått tre minuter, när det i själva verket känts som en betydande del av mitt liv.

Läraren var en lång och barsk flata med bootcut-jeans och kort rufsigt hår. De andra deltagarna bestod av medelålders män och deras tonåriga barn som då och då generat viskade "Pappaaa...!" när dessa ställde synnerligen dumma frågor. Jag var under hela den första timmen helt uppslukad av insikten att jag måste sitta där och höra läraren ställa retoriska frågor (och vänta sig svar!) under oöverblickbar tid, samt av att det luktade använd tandtråd. Jag försökte förgäves spåra källan till lukten, men den verkade komma överallt ifrån.

Jag kände mig gammal bland ungdomarna. Jag var trött. I deras ansikten såg jag en spänstighet jag själv saknar i mitt eget. Men jag såg också hur starkt de upplevde denna trista charad som ett äventyr, en sorts resa in i vuxenvärlden. Läraren frågade om det var någon som övningskört tidigare. Jag har övningskört i ungefär femton års tid. Min mamma knuffade mig i sidan och viskade högt "Hördu, du har ju övningskört! Räck upp handen! Hördu!".

Vid ett tillfälle fick vi lära oss hur man kör miljömedvetet. Man ska exempelvis hoppa över växlar, gå från tvåans växel direkt till fyran. Detta skulle man göra, fick vi veta, när motorvarvet gått upp till tretusen per minut. Mamma frågade då:

- Men... Eh, hur vet man vad man har för motorvarv?
- Det ser du på varvräknaren.

Mamma vände sig mot mig och med en mycket orolig min frågade hon:

- Har jag en sån?

Två tonårskillar fnissade elakt. Jag sa till mamma att de nog skulle dra in hennes körkort nu. "Tror du det?" frågade hon, uppriktigt oroad. Sedan vid ett senare tillfälle viskade hon mycket högt (som nästan bara kvinnor 60+ kan), så alla hörde:

- Du, E, förstår du vad hon säger? Jag tycker hon är så otydlig!

Jag fick under den här introduktionsutbildningen:

• ca tre blodproppar i benet
  
• och en i hjärnan.

Det

blåser och stormar. Mina stockholmshemsfönster håller inte riktigt för sådant här väder, jag måste tejpa för dem med Scotch Brite. Tejp jag måste spara på, förstår ni. Tidningsutdelaren och jag har inte haft det så bra på sistone. Man skulle kunna säga att vår relation har genomgått en metamorfos. Man skulle kunna säga det så. Man skulle också kunna säga att han försökt döda mig upprepade gånger. Därför måste jag tejpa för brevinkastet varje kväll jag kommer hem. Det är ganska besvärligt.

Kungörelse

- Jag vill bara säga att... att, ja... alltså... Ja, ni fattar säkert.

Idag har jag insett flera plågsamma sanningar om mig själv. Bland annat:

Mina skor knarrar.

Jag måste

sluta vara så anal när det komer tillatt stava rätt och skriva korekt hela, tiden! men det svårt.

Det finns en man

som brukar komma fram till mig ibland när jag är ute och dricker alkohol. Han är alltid betydligt fullare än jag och har ofta någon Mona Seilitz-kvinna i släptåg som försöker kyssa honom med våld. Han brukar nagla fast mig med blicken och säga:

- Du! Hörru... Är det inte du som [insert valfri befängd lögn]?

Det är aldrig någon idé att förneka. Han liknar Bryan Ferry litegrann, det var det jag ville ha sagt.

Quite snyggt

Idag:

Kära E,

jag fick ditt brev, och har läst det många gånger. Jag har låtit andra läsa det (av vilka en är min terapeut) och har vid ett tillfälle dessutom använt ett ouija board. Likväl kan jag inte säga att jag begriper någonting av det du skriver, och jag önskar heller inte försöka något mer nu.

Alltså ber jag dig härmed upphöra med din ensidiga korrespondens. Jag hoppas hur som helst att du snart får den hjälp du så träget tycks eftersöka.

Din XXX

Jag

spelade pingis i min ungdom.

Hunden har en snöflinga på nosen.

Where you been

När jag gick i tredje ring var min mamma tillsammans med en man som hade en trea på Östermalmsgatan. En dag vaknade jag tidigt, det var lördag och han var hemma hos oss som han brukade på helgerna. Han hade dessutom börjat tillbringa mer och mer tid där också under veckorna. Jag gick upp till hans och mammas sovrum och sa till honom:

- Nu tycker jag faktiskt att jag ska få bo i din lägenhet i stan. För du är här jämt och jag vill vara ifred.

Jag var arg och rädd att han inte skulle gå med på det. Men det gjorde han. Jag blev väldigt paff, och visste inte riktigt var jag skulle göra av min ilska. Men känner jag mig själv rätt (och det inbillar jag mig att jag gör) hittade jag säkert något annat.

Så, under nästan ett år bodde jag i en trea inne i stan, tio minuters promenad från skolan. På lunchrasterna gick jag ibland hem och lyssnade på Dinosaur Jr och var olyckligt kär i den korthåriga judiska tjejen i latinklassen. Det var galet vad kär jag var. Det var så dumt. Jag fikade med henne en gång, och kände direkt att jag egentligen inte gillade henne. Hon var inte så rolig. Jag frågade om hon ville följa med mig ner i en tunnel jag hade hittat, som gick ner under skolan. Någon sorts kombinerad parkeringsplats och skyddsrum. Men det ville hon inte. Usch vad trist jag tycker att det är med folk som säger nej till spännande saker. Men det hindrade mig ju inte att fortsätta vara kär i henne. Så är det, va.

Latinklassen skulle åka till Rom på hösten. Vi hade fest hemma hos lärarinnan i en skräpig villaträdgård, innan, för att planera resan. Man skulle dela rum två och två. Jag hade ingen att dela med, för min bästa vän hade just blivit psykotisk för andra gången. Det visade sig att den korthåriga judiska tjejen inte heller hade någon att dela rum med. Min lycka hade inga gränser. Jag kunde omöjligt tro att det var sant.

- Kan du tänka dig att dela rum med henne, E?
- Tja... Kan jag väl.

Sedan följde hennes bästis med och jag kände mig utanför och var sur. Hånglade med någon annan på en bar, men den korthåriga judiska tjejen blev inte alls ledsen. Nu är hon flata.

Jag brukade inventera min mammas lovers skafferi. Han slängde aldrig något. Jag och A kunde hitta förpackningar med potatismjöl som var femton år gamla. Och punch, som vi drack upp och lyssnade på George Brassens på en liten rese-LP-spelare. Vi var som Jules och Jim, utan Catherine. Det var hemskt töntigt alltihop. Sedan dog min mammas lover på våren, och jag flyttade hem igen.

F

Har suttit och läst online-Fass i fem timmar iklädd t-shirt, tofflor och inget annat. Ser det som en tribut till Jan Halldoff. Min ångest är galopperande. Jag känner oro och en stark hopplöshet. Vill halvligga i baksätet på en bil, på väg ingenstans. Eller söderut, om jag måste välja. Folk har ringt och ställt frågor. Jag har inte kunnat svara på en enda, bara mumlat osammanhängande, ropat okvädningsord mot kökslampan.

my girl's tall with hard long eyes
as she stands, with her long hard hands keeping
silence on her dress, good for sleeping
is her long hard body filled with surprise
like a white shocking wire, when she smiles
a hard long smile it sometimes makes
gaily go clean through me tickling aches,
and the weak noise of her eyes easily files
my impatience to an edge--my girl's tall
and taut, with thin legs just like a vine
that's spent all of its life on a garden-wall,
and is going to die. WWhen we grimly go to bed
with these legs she begins to heave and twine
about me, and to kiss my face and head.

Att

inte längre få vara passivt-aggressiv visade sig mycket svårare än jag kunnat föreställa mig. En kollega kom in här för en stund sedan och ropade till personen jag delar rum med:

- Nu finns det kaka! Saffranskaka!
- Åhåå...? Säger du det säger du?
- Javisst! Mmmm, så gott!
- Ja, det låter då sannerligen trevligt.
- Ja, och så finns det kaffe!
- Det menar du inte? Kaffe, det som är så gott!
- Jaaa...! Kaffe!
- Ååh, och kaka!
osv.

Jag klarade detta. Men jag klarade inte av att ännu en kollega tittade in och ropade:

- Hallå! Har du kommit och tagit kaka? Saffranskaka! Jättegott!

Jag svarade, lite för högt, lite för aggressivt:

- Men guuud, saffranskaka! MIN DAG ÄR GJORD! Prisa skyarna! Ge mig kaka! GE MIG KAKA NU!

Jag, ikväll:

I-L

Min musiklärarinna på mellanstadiet var både neurotisk, hotfull och tidvis mycket känslosam. Hon och jag hamnade ofta i konflikt med varandra, och hon ringde inte sällan hem till mig och förklarade för min mamma hur elak jag var. Hon hade helt rätt i detta. Till exempel minns jag en lektion tydligt. När vi elever kom in i klassrummet hade bänkarna ordnats enligt ett uttänkt mönster och vår musiklärarinna var märkbart hypoman. Jag frågade henne:

- Har du druckit idag?

Hon började gråta och på kvällen ringde hon min mamma.

Men en sak hon gjorde minns jag fortfarande med värme, och en inte obetydlig mängd glädje. Hon kunde anordna tävlingar där fem eller sex elever tog med sig varsin låt och spelade upp. Sedan fick klasskamraterna rösta om vilken låt som var bäst. Jag deltog varenda gång, kanske tio gånger. Jag älskade de här tävlingarna, men kom inte sällan sist. Bäst gick det då jag tog med mig och spelade upp You gotta love someone med Elton John. Då blev jag slagen av den blonda och tysta tjejen (som jag nog inte visste namnet på ens då) som ställde upp med Total eclipse of the heart.

Men den av gångerna jag var närmast att ställa mig på bänken och sjunga med och dansa med stora och slängiga rörelser var när jag tagit med mig Ring of ice. Jag kunde inte för mitt liv fatta hur inte alla bara älskade den låten! Jag fick där och då en närmast taktil förnimmelse av vad det innebär att vara fullkomligt ensam bland idioter. Jennifer Rush fascinerar mig fortfarande och låten är lika bra idag. Videon är dessutom väldigt suggestiv, med Jennifers otydliga dans. Rörelserna är liksom halvfärdiga, ansatser mest av allt. Och hennes tunga ögonlock, de insinuerar en sorts mild perversion. Ett litet fönsterlöst rum, surrande kontorsmaskiner, vitmålad vävtapet.

Jag kan än idag precis när jag vill se framför mig min musiklärarinna i sin lite dekade Pamela Ewing-frisyr, hur hon står och inväntar crescendot i Whitney Houstons I will always love you. Och när det kommer, hur hon med slutna ögon slår i luften på imaginära trummor och tyst sjunger med i texten. Hur alla mina klasskamrater moltigande sitter och stirrar på henne, vettskrämda.

S:t H

Igår kväll var jag hemma hos min något debile men mycket charmante vän G. Vi lagade till en underbar middag som vi intog tillsammans med H och hennes femton år yngre toyboy M. H är en rundlagd kvinna med stark utstrålning som enligt egen utsago har Stockholms bredaste rumpa. Detta kunde jag inte hålla med om, även om den var bred. Hon har hur som helst en intensiv och uppfordrande blick, och den accentueras av en slarvigt pålagd kajal.

Vid ett tillfälle, när jag lagt mig på soffan för att vila en stund under G:s rutiga pläd, berättade hon om en gammal vän till sin syster som bor i Norrköping och det senaste året varit inlagd på någon klinik för manodepressivitet. Kvinnan hade ringt H och förklarat att hon koncentrerat hela sitt tillfrisknande på prospektet att våga/kunna träffa henne. Detta gjorde H ganska illa till mods:

- Varför ringer hon mig? Vad har jag med henne att göra? Vi har aldrig känt varann!

Kvinnan i Norrköping berättade också att senaste gången hon vågat sig ut hade hon stått en lång stund vid en ström eller om det var en å och allvarligt funderat på att hoppa i. Sedan sa hon att hon nu kände sig redo att gå hela vägen till busshållplatsen för att möta H, om hon ville komma (vilket hon MÅSTE för ni vet väl vad det innebär att ha hotet om någons förestående självmord hängande över sig?).

H förklarade att hon nog inte kunde komma till Norrköping på åtminstone ett par månader, men att när hon kom, kunde väninnan då kanske ta en annan väg till busshållplatsen än den förbi ån?

Just historien med ån hade retat H. Skulle man dränka sig gjorde man det såklart i ett hav, eller åtminstone i en fors med strida strömmar och klippor som krossade en. Inte i en liten sorglig bäck i Norrköping. Hon hade en gång stått längst ut på en klippa med en väninna, med hela havet framför sig en blåsig hösteftermiddag. Det var i efterdyningarna av en lång och hemsk depression som nära nog kostat henne livet. Hon hade tittat ner i djupet, vänt sig mot sin väninna:

- Visst vill man bara kasta sig ut?
- Jaaa...
- Bara låta sig omslutas av havet och försvinna ner i djupet?
- Jaaa...

G ringde idag:

- Vad gör du ikväll? Vill du följa med på vernissage?
- Kanske det, var då?
- Liljefacks konsthall.
- Vaddå, vilket då? Det på Djurgården?
- Ja! De bjuder på varmkorv.
- Korv?
- Just det! Varmkorv, med senap och med ketchup. Och öl. Och varmkorv.

Filantropi

Min mamma bistår mig regelbundet med information om intressanta tv-program hon sett. Jag kräver detta eftersom jag inte har någon egen tv-mottagare. Härom veckan hade hon sett ett program på Kunskapskanalen om en fransk bankir som något årtionde före den stora börskraschen förra århundradet (inte i början av nittiotalet, Salvada) anlitat hundratals stillbilds- och filmfotografer och skickat ut dem över hela världen för att dokumentera människor i deras (eh) naturliga miljö. Efter några år satt han på världens största bildarkiv, och i flera fall också de första färgfotografierna som någonsin tagits i vissa av länderna, som Maghreb och inte minst Afrika söder om Sahara. Idén om det här gigantiska bildarkivet fascinerar mig enormt. Jag skulle gärna lägga upp en bild eller två, men hittar bara små och dåligt upplösta bilder, jpeggade dessutom. Men i vilket fall, Albert Kahn hette han.

Dagen

började dåligt och fortsatte i samma stil. Vaknade, ställde mig på alla fyra i sängen och vänd mot kudden mässade jag omväxlande: "Varför!", "Nej!" och "Jag vill inte!". Då detta inte hjälpte tog jag en dusch för att skingra olyckligheten. Vattnet var antingen för varmt eller för kallt och till slut gav jag upp. Jag borde ha gett upp dagen som helhet och social konstruktion vid det här laget, men min pliktskyldighet vann och jag åkte till jobbet.

Härom dagen hade jag möte med min Passive-Aggressors Anonymous-grupp. Det var mycket krävande, och jag beslöt mig för att det fick vara det sista. Vi ägnade oss åt det vanliga: påtala varandras fel, hånleende ställa burdusa frågor, vinnlägga oss om att sätta dit varandra och skapa osäkerhet och missmodighet etc. Det vanliga - det vi är bäst på helt enkelt. Men nu vill jag bredda min repertoar, och kanske bara vara helt vanligt tråkigt hygglig. Kan det vara något? Nej, jag tror inte det. Men jag gör det nog ändå. Känns det fel, känns det obehagligt - ja, då är det rätt. Melodin för 2008.

P.S.

Igår natt transcenderade jag. Jag har gjort det några gånger den senste tiden. Någon gång med hjälp av den och den, någon gång bara med hjälp av elementen. Eller ja, ett räcker väl egentligen.

Kjell

En av mina uppgifter på jobbet är att föra in enkätsvar från papper till dator. Enkäterna är sorterade efter uppgiftslämnare och region. Jag sitter precis bredvid hyllan där enkäterna står, prydligt ordnade i pärmar med etiketter i olika färger, och det är oändligt många enkäter. Jag tror det kan röra sig om runt tiotusen stycken. Alla är identiskt utformade, och att befatta sig med dem tarvar en omänskligt hög toleransnivå för tristess. Detta är något jag haft, men nu tror jag den börjar vekna.

Det är helt enkelt inte roligt längre. En hel arbetsdag går, och antalet enkäter som är kvar att föra in är i allt väsentligt oförändrat. Något som lägger en extra dimension av leda på arbetet är kombinationen dåligt utformade enkätfrågor + slarviga och ointresserade uppgiftslämnare. Ofta får jag gissa vad människorna menar med sina svar. Ibland anstränger jag mig för att översätta deras obegripliga chansningar till vettigheter, ibland orkar jag inte och låter det istället stå kvar att, exempelvis, ett genomsnittligt läkarbesök under de senaste tre månaderna tog 42 timmar. På ja eller nej-frågor anser vissa att ett uteblivet svar betyder nej, andra menar med det ett bestämt ja.

Forskningen dessa enkätsvar ligger till grund för är alltså till stor del mycket ovetenskaplig. Detta bekymrar emellertid inte mina uppdragsgivare. Det kan bero på att de har mer erfarenhet av forskningsarbete (eh, det får man nog bittert hoppas) och vet att det i det stora hela inte gör någon skillnad hur resultaten kommer till. (Med det stora hela menar jag här ett slags kosmiskt allt, som innefattar allt mellan Big bang och universums kollaps.) Eller för att de vet att det här forskningsprojektet aldrig kommer färdigställas. Någon går in i väggen, blir pappaledig, pensionerar sig, tar livet av sig, klipper av sladden till frysarna och förstör tjugofem års forskning, mördar någon etc. Ovanstående kan gälla för en eller flera individer. Det kan handla om mig, även om jag tar det för mycket osannolikt att jag skulle lyckas pensionera mig.

Så, det här var ett litet preludium till detta: Jag hade mycket svårt att gå upp ur sängen imorse. Känslan av en omslutande och konstant meningslöshet i samarbete med en varm säng fick mig att på allvar ifrågasätta mina motiv. Okej, det gör jag varje morgon och nu som alltid kom jag inte fram till något annat än att det nog inte är någon idé.

Mimmo Jodice

Marc Dennis

Faces

ILIFF Graduate School of Theology, april 1928. (På den femte personen från vänster har någon ringat in en märklig fläck.)

Alpha Chapter sorority, Howard University, Washington D.C., 1916.

Lincoln University, 1916.

Toothpaste kisses

Har tillbringat eftermiddagen med min fysioterapeut. Mycket avkopplande. Det måste ske på mer regelbunden basis det här, känner jag. Annars minns jag från gårdagen: Ystra ungdomar som sprang mot dansgolvet med hoppsasteg när dj:n satte på Popsicle, en ny generation popsnören med bred benstomme, tjocka lår och stretch-jeans, samt en trevlig man med len hud. Jag kan också rekapitulera ett samtal om graviditet, en plötslig brist på vitt bröd, och ett slagsmål på en tunnelbaneperrong där någon fick in ett par riktiga fullträffar i en blond mans ansikte. Någon annan fick ont i käken, blev andfådd längst upp i en lång trappa, och gjorde en intressant iakttagelse mellan två stationer som tydde på en stor människokärlek. Vid ett tillfälle rev någon sig av misstag alldeles för hårt på benet.

Har trots försök

inte helt lyckats släppa min kärlek till minimal-technon.

Arsenij T:

Den lilla skammen

Jag är ensam i rummet idag. Jag kan ha dörren stängd, och har således dörren stängd. Att ha dörren stängd är en fin sak. Det är rogivande. Hade jag haft dörren öppen skulle mina kolleger höra mig viska:

- That's quite weird. That's quite weird. That's quite weird.

Vet inte varför, men jag har fått den meningen på hjärnan. Den är ganska suggestiv. Speciellt om man hör den viskas fram, och inte minst om man hör den ur sin egen mun.

Nu kom dessutom någon in, utan att knacka! En assistent iklädd tredelad grå, finrandig kostym. Hon tittade på mig med en min som uttryckte:

• Besvikelse
• Misstro
• Fientlighet
• Överlägsenhet (helt omotiverat!)

Jag tänker mig att hon, om hon tog mod till sig, och om hennes passiva aggressivitet tog steget ut till renodlad aggressivitet, skulle säga något i stil med:

- Jag vet att du sitter här och gör ingenting!
- Jaha? Jag vet en sak om dig! DU ÄR ASTRÅKIG!

Jag skulle inte säga något om hennes lilla skam. Den hon döljer i sitt lilla pickande hjärta, bakom den grå, finrandiga västen.

Jag är så hungrig!

Ni vet, när det känns i bihålorna? Vet ni hur det känns? Ni vet ju inte alls hur det känns.

- Är så jävla hungrig, baby...
- Åh, Buster...!
- Syns det? Syns det i bihålorna?
- Jaaa... Det syns, det syns.
- Titta inte på mig! För i helvete, TITTA INTE PÅ MIG!

Möte med ledningen

På mitt nya jobb ska man anställa en ekonom. Vi har tre stycken att välja mellan, så ser det ut i dagsläget. Vi ordnade ett möte för samtliga anställda så att alla kunde uttrycka sina tankar i frågan, och då jag inte utbytt mer än skrämda och aggressiva blickar med dessa tre ekonomer begränsades mina tankar till en idé om att söndra och härska. Jag vill komma upp mig förstår ni. Och det, har jag lärt mig, gör man genom att vara drastisk, osammanhängande och hotfull. Jag föreslog därför för ledningen att man skulle göra sig av med min kollega (hon fixade jobbet åt mig för övrigt). Ledningen förhöll sig avvaktande till detta. Men jag tror man attraherades av min något okontrollerade vrede när jag med ecklesiastisk retorik framhöll att "hon är den svaga länken, det sjuka djuret i företaget!".

Timmie, hunden

På det glada nittiotalet (innan allt gick åt helvete, internet kom, och gamla pengar fortfarande var värda något) vet jag att det fanns en man, ganska ung. Han var mycket rik, försörjdes av sin farmor som regelbundet gav honom kuvert med pengar (genom brevlådan). Den här personen närde ett osläckligt hat gentemot mänskligheten. Jag tror inte jag i ord kan återge detta hat. Och gissa vad? Mest av allt hatade han sig själv! Just det, pengar gör en inte lycklig. Alla rika lever trista liv, med kalla och sadistiska familjeförhållanden.

En natt, efter en kväll på Sturecompagniet skulle han köpa en varmkorv vid en ambulerande korvkiosk. Han ställde sig i kön, och när han märkte att kön växte bakom honom med korvsugna medmänniskor fick han en idé. När turen var hans bad han att få köpa samtliga korvbröd. Han fick dem i en påse, och inför alla dessa korvsugna medmänniskor hällde han ut alla korvbröd på marken och stampade sönder dem.

Jag byter ämne:


Det är jag och ett par av mina syskon, min bror är så stolt. Hans högsta dröm var att bli säljare, jag hoppas han är lycklig. Gud, jag var så smal på den tiden. Är det fortfarande.

Vill

bjuda hem någon på chokladte. Men det måste vara lite hemtrevligt. Vad säger ni, tavlan, är det för mycket? Jag hatar verkligen de där homestylingtidningarna, det är alltid så överlastat.


Jag tar nog ner tavlan.

Lite så här hade jag tänkt mig. Eller vänta, hur löd frågan igen?

Fråga:

Visst är det här lite kletigt?

Tröttheten

Jag har ont i magen. Det kan vara kaffet, eller också den filmjölkstjocka tristess jag sjunker ner i varje gång jag sätter mig här, framför min skabbiga lilla jobbdator. I DN idag fanns det en artikel om jobbtrötthet. Det stod att äldre tiders industrier hade en möjlighet till vila och avskildhet så att säga inbyggd i den fysiska konstruktionen. Arbetarna kunde dra sig undan en stund i maskinrum eller liknande, och allt var så stort och fullt av prång så de blev inte ertappade. Nu sitter alla i genomlysta kontorslandskap och plågar ihjäl varandra med implicita och passiv-aggressiva krav på ständig produktivitet. Men man kan fortfarande låsa om sig på toaletten, sätta sig på sitsen och vila överkroppen mot handfatet.

Det finns en kyrka i Umeå som är väldigt vacker. Tegs kyrka heter den och ni ser den på bilden ovan. Som jag har berättat förut bor en vän till familjen i Umeå, och varje gång jag är där och hälsar på tvingar jag honom att köra mig till kyrkan. Den har en orgel med jättesnygga modernistiska pipor. Och krucifixet är i en sorts kubistisk-naivistisk relief-modell. Jag minns det så i alla fall. Men jag kan ha fel.

På spegeln i hallen har man tejpat upp en liten lapp och på den står det:

Här ser du en som Jesus älskar.

Jag går på det varenda gång!

Sången om Christer

På mitt nya, trevliga jobb i den outhärdligt deprimerande lilla knytpunkten Spånga brukar jag lyssna på P3 när jag står och duttar med vad det nu är jag står och duttar med. Oftast kan jag betvinga impulsen att skrika rätt ut och hålla för öronen. Men ibland går det inte. De stunder jag har svårast att låta bli detta är under programmet Christer. Jag vet inte vem Christer är, och jag vill heller inte veta det. Det kanske är Christer Ulfbåge. Kanske är det Christer Pettersson. Hursomhelst är det en människa som gör mig illasinnad gentemot större delen av mänskligheten.

Programmet Christer har som huvudsaklig idé att inledningsvis ange ett tema, och sedan be lyssnarna att ringa in och berätta om sina erfarenheter av detta tema. Det kan exempelvis handla om "fusk": "Har du fuskat någon gång?", "Hur kändes det?", "Var det läskigt?", "Blev du ertappad?" etc etc. Gemensamt för alla de som ringer in är att ingen har något att säga. Ingen har den minsta elementära drift att berätta en historia, och ingen har en bråkdel av de kognitiva och verbala färdigheter som krävs för att hålla en röd tråd under mer än fyra sekunder. "Berättelserna" går istället ut på att Christer ställer fråga på fråga, på vilka den som ringt in svarar enstavigt och debilt.

Men det som stör mig mest med Christer (förlåt att jag är så bitterfittig, jag är i själva verket väldigt glad och tillfreds idag) är detta: Emellanåt figurerar en panel i programmet. Jag är inte säker, men tror att Kitty Jutbring är med. Jag gillar henne. Hon känns ärtig. Hursomhelst samtalade denna panel en dag kring ämnet parrelationer. Någon öppnade med att säga att det är så mycket svårare att leva ihop nu, med alla yttre krav och förväntningar. Varpå en klok människa luftade tanken att idén om det romantiska parförhållandet faktiskt inte är så gammal, att man fram till för inte så hemskt länge sedan slog sina påsar ihop av betydligt mer pragmatiska anledningar. Hon problematiserade med en retorisk fråga:

- Vad är det egentligen som säger att det är bättre att två människor blir ett par för att de är kära, än att de blir det för att de inte vill vara ensamma?

På detta följde tystnad. Hon avslutade med:

- Den romantiska kärleken är väl i stort sett en social konstruktion...?

Åter tystnad. Efter en stund repeterar Christer det hon sagt, och fortsätter:

- Gud, vad nattsvart och deppigt!
- Ja, verkligen! Du använder så konstiga ord hela tiden, man fattar ju inget.
- Nej nu ska vi lyssna på Petters "Det går bra nu"!
- Ja!

Jag minns att jag skrek.

...

Träffade jag inte autisten i tvättstugan igen, när jag skulle vrida ur mina dyvåta kläder? Aggressivt:

- HEJ!

Inget svar. Han smög ut, hukande. Jag gick till torktumlaren och kontrollerade.

- Du glömde rensa luddfiltret, din jävel!

Jag och min lover,

ikväll ska vi ... jaja, never mind.

Kerstin

Så fick jag dessutom nöjet att tala med Kerstin på Stockholmshems kundtjänst. Det är alltid henne jag får prata med när jag ringer för att antingen påpeka fel och brister i företagets organisation eller be att få en ny bokningskolv till tvättstugan. Kerstin har en röst som invaggar en i känslan av att inga problem är för små för att vara helt omöjliga att åtgärda. Hon skuldbelägger och klandrar, både implicit och explicit. Hade jag ingen mamma skulle Kerstin alltså räcka och bli över. Hennes favoritformulering när det kommer till mig är "har du slarvat bort den?". Hon säger det när jag ringer om kolven (saboterad av bostadsrättsföreningens lakejer), hemmanycklar (stulna av pundare) samt hyresavi (aldrig distribuerad till mig då jag värnar miljön och använder e-faktura). Jag möter alla hennes bittra sarkasmer med ett uppsluppet skratt. Dessvärre låter det aldrig särskilt uppsluppet, utan mer klagande och nervöst.

Initials B.B.

Jag kommer in i tvättstugan, och där står en man som om han fick frågan "vad önskar du dig mest av allt just nu?" skulle ha sagt "att jag fick förbli ensam i denna tvättstuga". Men in kommer jag och för att driva min sömnighet på flykt sätter jag igång och frågar ut honom på ett aggressivt sätt. Bland mycket annat frågar jag om grovtvättmaskinen är ledig. Han svarar "ja" med ryggen vänd mot mig. Jag fyller maskinen och börjar tappa upp vattnet. Just som jag applicerat det allra sista av tvättmedlet öppnar han maskinen han tvättat i och tömmer den. Just då kände jag ilska.

Vad alla ska ha klart för sig är att det är ett riktigt jobbigt projekt att tvätta i en grovtvättmaskin. Först måste man tappa upp rätt mängd vatten i rätt temperatur, sedan sätter man igång maskinen. Efter det väntar man en halvtimme ungefär. Sedan stannar man maskinen, och det är här det jobbiga börjar. Man vrider på kranen (nedan till vänster på bilden) och låter litervis med smutsvatten skölja över ens fina nyinköpta skinnskor. När trumman är tom (vilket tar absurt lång tid) fyller man den igen, och upprepar proceduren fyra gånger till. Efter det öppnar man den yttre luckan och använder hela sin ackumulerade vrede och besvikelse till att med händerna vrida trumman i rätt läge för att öppnas. När man gjort det vrider man ur varje plagg för hand innan man lägger dem i centrifugen. Våta plagg är mycket mycket tunga. Och har man dessutom gjort misstaget att skölja dem i kallt vatten får man en mycket realistisk inblick i hur det kan kännas att lida av reumatoid artrit.

Jag kände ilska mot mannen i tvättstugan därför att han genom ett hänsynslöst dwellande i social fobi, blygsel och mest av allt efterblivenhet tvingade mig att helt i onödan gå igenom ovan nämnda helvete. Anledningen till att jag över huvud taget använder grovtvättmaskinen är att fastighetens vaktmästare borrat sönder min bokningskolv. Detta gjorde han innan jag sa att jag skulle bränna ner huset om det ombildades till bostadsrätt, märk väl.

Att ha rena lakan ikväll är alltså viktigt för mig, kan ni förstå det?

F.ö. måste jag verkligen lära mig dricka te.

Att tappa kraft

Vidare kan meddelas att jag i linje med mitt nyårslöfte haft detta års hittills mest obehagliga upplevelse idag. Jag hade tid hos tandhygienisten på City Dental, och såg fram emot det. Jag vet inte vad jag inbillade mig. Kanske att de bara skulle skrapa lite lätt på tänderna och säga "det här ser mycket bra ut, vi är klara nu". Men kunde jag haft mer fel?

Nej, det kunde jag inte. Jag satte mig tillrätta i stolen och småpratade lagom semi-animerat med hygienisten. En väldigt sympatisk kvinna som såg ut att vara ungefär arton år gammal. Hon hade en ljusblå huvudduk på sig och verkade praktisera islam. Detta hindrade henne emellertid inte att då och då vila sitt mjuka bröst mot mitt huvud. Åh, dessa märkliga och svårkategoriserade motsägelser som föds i mötet mellan kulturer, så här i efterdyningarna av postmodernismen!

Följde så en timme av smärta, ångest, ånger (varför borstade jag inte mer noggrant?!) och skräck ("du kommer väl tillbaka om ett år?"). Jag hade ont i händerna efteråt, för jag hade försökt kanalisera ångesten genom att vrida fingrarna krampaktigt (och en smula efterblivet). Jag kom ut ur det där undersökningsrummet som en lite räddare, lite svagare, och lite mindre människa. Det var inte alls roligt.

Next stop PC Jersild

Igår sov jag längre på eftermiddagen efter jobbet än jag gjorde på natten. Ett par välsittande, färdigslitna Acne-jeans har del i detta. Efter luren gick jag sömndrucken till Candylands vernissagefest. Där har jag alltid lika roligt. En massa människor stod utanför och rökte, och det första som mötte mig när jag kom in var en äldre man iklädd en vit och mycket anstötlig pudeldräkt. Jag frågade honom:

- Är du the real thing? Är du Kjartan?

Han svarade genom att vända sitt bukkake-vitsminkade ansikte ifrån mig och vifta på sin lilla pudelsvans. Det var mycket motbjudande. Jag blev alltså enormt imponerad, och detta möte försatte mig i ett tillstånd av pur lycka som jag kom att befinna mig i resten av kvällen. Vid vissa tillfällen kunde jag blunda och på fullaste allvar känna hur blombuketter slog ut ur mina handflator.

Jag gick ut för att röka, och fick en cigg av en kvinna med ett mycket rött läppstift. Hon sa att de var ekologiska, och dessutom helt fria från tillsatser. Man kunde enligt henne röka dem inomhus. (De var så ofarliga att de inte omfattades av antirök-lagen.) På paketet stod det Natural Flavor, men detta uttalades av kvinnan och hennes väninna konsekvent som "naturalflower", varför jag kom att känna skepsis inför allt de sa.

Konsten som ställdes ut bestod av en ca tre kvadratmeter stor golvliggande platta på vilken man monterat guldpläterade vass-strån som riste och skakade med jämna mellanrum. Detta ristande och skakande ombesörjdes av en elektrisk motor som brummade hemtrevligt. När jag kom in igen efter ciggen såg jag en mycket berusad kvinna i gummistövlar försöka vika ihop ett av dessa vass-strån och stoppa ner det i sin jackficka. (Kvinnan var inte min syster.) Hon tittade tillbaks på mig med en oändlig skuldmedvetenhet. Jag kände ingenting.

Sedan följde en tröstlös diskussion med systern om huruvida jag är tunnhårig eller ej. Detta för mig obestridliga faktum ryms inte i hennes världsbild, som i stort sett går ut på att när en man börjar tappa håret bör han utan vidare dröjsmål krypa in under en trappa och dö. Samtalet började med att hon tyckte att jag borde skaffa samma frisyr som min vän R, en nästan exakt replika av P.O. Enquists hitler jugend-klippning som jag förfärdigade på honom förra veckan. Jag mejlade en väninna och beskrev frisyren, men råkade blanda ihop referenserna och skrev att jag klippt en P.C. Jersild-frisyr på min vän. Detta reagerade min väninna märkligt nog inte alls på (men det kan förklaras med den just nu så populära termen "nivåsänkt").

Flytande tal, nedsatt språkförståelse

Räknar du på fingrarna?
Har du haft svårt att lära dig klockan?
Har du svårt att snabbt avgöra olika tals värden?
Har du svårt att hantera pengar?
Räknar du långsammare än andra?
Har du haft problem med att lära dig multiplikationstabellen?

- Då kan du lida av dyskalkyli!
- Åh, det skulle förklara så mycket.

Istället för att göra det jag har betalt för gör jag som vanligt något annat. Fördjupar mig i följderna av allehanda neurologiska skador till exempel. När jag pluggade lingvistik fick jag läsa fascinerande fallstudier om patienter med olika typer av afasi. En sådan beskrev en man som efter en hjärnblödning förlorat förmågan att i tal bilda begripliga meningar och ord. Däremot hade han en helt perfekt och kontrollerad prosodi, så stod man bredvid honom på ett cocktailparty skulle man inte ta honom för en afatiker. En egenhet med just hans typ av afasi var att han saknade insikt om sitt tillstånd. I hans huvud var det inget fel på hans tal, men det irriterade honom något enormt att ingen verkade fatta vad han sa.

En annan fallstudie behandlade en kvinna som efter en bilolycka där hon slagit i huvudet utvecklat svårigheter att säga vad hon höll i handen om hon inte såg det. Till exempel: Om man la en gaffel i handen på henne medan hon blundade kunde hon använda den på rätt sätt, men inte säga vad det var. Hon gissade, men på helt slumpmässiga alternativ som "tändsticksask", "näsduk" eller "tårta".

När min familj var nyinflyttade i en trea på Östermalm på åttiotalet skulle mamma sätta i nya glödlampor. Hon gick upp till grannen ovanför för att be att få låna en liten fällstege. Grannen var en man i sextioårsåldern, ganska proper, såg samlad ut.

- En stege? Ja, det har jag nog, vänta här.

Någon minut senare kom han tillbaks med en projektorduk.

- Är den här bra?
- Mja, det var inte riktigt en sån jag hade tänkt mig...
- Ja, men då vet jag. Vänta lite.

Här började mamma så smått uppleva en specifik aspekt av livets obegriplighet. Trapphuset var alldeles tyst. Inifrån mannens lägenhet hördes slammer från köket. Han kom ut igen, den här gången med en handvisp i rostfritt stål.

- Här har du!
- Vet du, vid närmare eftertanke har jag nog en lite större stege någonstans.

Bursit

Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag är så sömnig. Och ute i fikarummet förbereder de någonting, jag känner det på mig! Jag måste vidta åtgärder.

Den iranske mannen, och hur jag kom att känna tvivel inför en god sak

Jag såg något så vackert härom dagen på mitt stamfik. En pappa satt med sina två barn, en pojke och en flicka i elva-tolvårsåldern. De satt tysta, alla försjunkna i varsin bok. Pojken hade en liten anteckningsbok han skrev något i ibland. Pappan såg ut lite som en fyrtioårig matematikprofessor, halvkort mörkt hår, runt huvud, glasögon. Alla hade samma hårfärg. En riktig liten Wes Anderson-familj. Jag blev rörd.

Sedan åkte jag tunnelbana. På vägen dit stoppades jag av en iranier som ville att jag skulle skriva mitt namn i ett upprop mot tortyr och dödsstraff i Iran. Jag sa att jag gärna skrev under, men ville veta vilka han representerade. "Så, så. Jag kommer till det!" sa han och visade mig sin pärm i vilken han samlat pixliga bilder av hemska hängningar och fötter fulla med blåmärken. Jag blev illa till mods och ville bara att han skulle komma till delen där han berättade vilken organisation han jobbade för. Jag fick se en lista med några få underskrifter. Till höger om namnen fanns rutor man kunde kryssa i för att ange hur mycket man skänkt. Det rörde sig om gåvor på mellan 300 och 5000, och ingen hade gett mindre än tusen kronor. Det hela gjorde mig mycket misstänksam. Denna känsla mildrades inte av att se att organisationen hette Rörelsen för iransk kultur. Mannen såg mitt tvivel och visade mig ett insamlingstillstånd från Länsrätten. Det var kopierat, och man hade använt tipp-ex på vissa delar av papperet.

Paprika is the devil

För några dagar sedan åt jag lunch med mina kolleger. Vi skrattade och skämtade - som alltid - och atmosfären var sådan att man kände sig tillfreds, lycklig rentav. (Trots att man kanske är pank och tunnhårig.) Någon fällde ett riktigt cyniskt och briljant skämt, och i skamblandad glädje skrattade jag ut en bit mat på låret. Då jag är ganska väluppfostrad tog jag snabbt och stoppade den i munnen igen. Jag var säker på att ingen hade märkt min fadäs. Men jag upptäckte ganska omgående två saker, vilka båda bidrog till att situationen plötsligt blev en annan:

• Jag kände inte igen smaken på matbiten. Jag åt pasta, men jag kunde svära på att biten jag stoppat i munnen innehöll paprika, vilket jag vet att Pasta Carbonara inte gör.
• Kollegan som satt framför mig uttryckte med sitt minspel en blandning av skam (över att ha råkat spotta ut en bit paprika på sin bordsgrannes lår) och äckelblandad förvirring (över att samma bordsgranne utan att tveka och med ett nöjt leende snabbt ätit upp just denna paprikabit).
  

Okej,

ett lite halvlamt klipp med Joan Rivers. Men just de sista tre sekunderna, när hon viftar sådär semidement avvärjande med händerna, det liknar min instinktiva reaktion när en kollega frågade hur jag kunde sitta ner hela dagen framför en skärm utan att somna, och jag sa:

- Jag är manisk.

Och hon trodde jag sa "magisk".

Göra om

Känner ni någonsin när ni ätit, att ni ångrar er? Inte på något bulimiskt sätt, utan mer att ni hade förväntat er mer av både måltiden och den efterföljande mättnaden. Jag gör det ganska ofta. Man vill göra om. Men det går ju inte.
Det går inte.

Jaha. Och till lunch åt jag en festlig köttbullemac

ka. Det fastnade rödbetssallad i min intimpiercing. Jag läste VR:s sex-special: En läsare berättade att det mest eggande han kunde komma på var om hans tjej tog på sig ett raff-set och vände rumpan mot honom. Jag nickade instämmande och sökte ögonkontakt med människorna runt omkring mig. Men de var upptagna med sitt. En äldre man satt framåtlutad över en skvallertidning och såg ut som han grät. Jag filade på rimliga angreppsvinklar på min sömnighet. Sömn kanske?

…hitta ett spännande, där kanske ljus och blad, försöker leka med, leka med varandra i sammanhangen, om man säger…

Detta gjorde min dag.

När jag blundar

och stilla kontemplerar över hur helvetet kan tänkas se ut, ser jag detta framför mig: Att tvingas skriva en doktorsavhandling (till och med licentiatavhandling vore illa nog) om kommentarstråden till den här debattartikeln. Bara jag tänker på det hör jag ett lågt, ihållande läte resonera i mitt huvud. Det kommer ur min mun och det går inte att hejda. Jag vill inte tala om artikeln, inte om Pär Ström, inte om att skriva under påverkan av alkohol och smärtstillande. Jag vill bara få ro. Slippa fulheten. Får jag det?

CGV

Det var mkt svårt att gå upp ur sängen imorse. Elementen var emot mig. Eller egentligen bara det närmast sängen. Det var så varmt, och vädret utanför fönstret så kallt. Jag kände obehag. När jag tittade på mitt ansikte i badrumsspegeln såg jag en halvfärdig Rodin-byst av någon anemisk gatflicka med lungsot.

Människorna på pendeln var lika trötta de. Mitt emot mig satt en ung man från mellanöstern och sov lutad mot fönstret. Hans ögonbryn var hårt plockade och ögonlocken hade en vacker mörk ton som drog åt plommon. Det var nästan att jag tog fram kameran och fotade honom, men jag vet inte vad hans mamma (som satt bredvid) skulle tyckt.

En bit bort satt en väldigt ung emo-tjej och flexade med tungan åt mitt håll. Jag visste inte vad jag skulle tycka om det. Gud, nu blev jag plötsligt mycket olycklig. Det är något med att sitta helt orörlig i en kontorsstol framför en billig Dell-laptop och låtsas arbeta. Varför är allt en trasa?


Men förutom att under oöverskådlig tid tvingas se ut som att jag inte sover med öppna ögon, har jag av en väninna delegerats uppgiften att ta en bild av ett foto som en kollega har på sitt skrivbord. Det föreställer kollegan med dotter framför en pixlig bluescreen-backdrop föreställande någon amerikansk raketuppskjutningsbas. Dottern blundar på bilden.

Tills imorgon

Ode on degenerate beauty

Jag fick senaste numret av Grazia av en väninna igår. Hon ansåg att jag hängde upp mig alldeles för mycket på skandinaviska kungligheter och tyckte istället att jag borde intressera mig för amerikanska kändisar. Nu inser hon inte vilken vikt jag lägger vid att de jag läser om faktiskt är kända för något de gjort, varför personligheter som Amy Winehouse och Brad Pitt för mig är fullkomligt ointressanta. Men jag läste naturligtvis tidningen från pärm till pärm och letade efter hemliga tecken, dolda meddelanden. Hittade åtskilliga. Mer om dem en annan gång.

Något som dröjde sig kvar i medvetandet var en bild från en boxningsmatch mellan Ricky Hatton och Floyd Mayweather i Las Vegas. I publiken satt Tiger Woods. Jag har aldrig gillat hans uppsyn något vidare, alldeles för ren och humorlös. Men här, visst är han plågsamt vacker? Degenererad.

Old joy

När jag var ung arbetade jag med gamla. Jag gick hem till gamla och höll dem sällskap. Jag vände på dem som låg i sina sängar, och jag matade dem som var trötta och hungriga. Ofta lyssnade jag på dem när de berättade saker. Ibland berättade de spännande historier ur sina liv, och ibland fanns det varken rim eller reson i det de sa. Men likafullt satt jag och lyssnade medan jag drack deras svaga kok-kaffe och åt deras mandariner.

Det hände ibland att jag berättade saker för de gamla. Historier om min familj, eller bara påhittade saker, ofta med en diffus sensmoral. När jag gjorde det fick de gamla precis samma ansiktsuttryck som Isaac Bashevis Singer har i detta märkliga samtal med Anthony Burgess och förläggaren Dorotea Bromberg. Detta gällde visserligen endast dem av de gamla som faktiskt försökte förstå vad jag sökte uttrycka. Resten, som inte orkade befatta sig med mina monologer såg ut precis som Burgess: Hopsjunkna, trötta, lätt irriterade och inte sällan svettiga. Fast de var aldrig lika välartikulerade.

Överhuvudtaget är detta klipp väldigt bra. Man pendlar mellan att röras av den urgamle Singer (som lätt framåtlutad försöker höra vad Bromberg säger) och att röras av själva initiativet att sammanföra dessa två författare med diametralt olika sätt att samtala. Och det långsamma och trevande tempot gillar ju jag.

mit Glauben und Gefühl

Det händer att min mamma brister ut i sång. Oftast handlar det om tyska folkvisor, som Grün sind alle meine Kleider till exempel. Hon sjunger dem med känsla, och något mindre melodi. Den här låten har hon sjungit också, men jag kan inte minnas att hon gör den med just en sådan här närvaro.

Jag ger upp

Äh, skit samma. Jag kan ju inte skriva märker jag nu. Säger det med bilder istället. Fattar ni nu då?

Hippocrene

För en liten stund sedan tog jag en penna och slängde iväg den mot bokhyllan. Det såg inte alls så normalt ut som jag föreställt mig. Jag är så fruktansvärt irriterad på mina kolleger. De står här i mitt rum och samtalar på ett så överdrivet angeläget sätt, som att de satt på Hall och snart skulle in på isolering i en månad. Jag tänker på Sten Ljunggren i den där kortfilmen där han bjuder in Cecilia Frodes halvt efterblivna Hare-krishna-missionär för att sedan slå ihjäl henne med ett trubbigt föremål när hon blir illa till mods och vill gå. Dessförinnan hade han öppnat telefonkatalogen på måfå och väst obsceniteter i örat på främmande kvinnor.

Jag satt nere i biblioteket en stund efter att ha ätit en ganska god ansjovissmörgås. En man kom in och frågade efter en Almodovárfilm (sic!), och jag grabbade tag i hans rockärm och tittade vädjande på honom. Väste:

- Snälla...!

Jag har precis trettio dagar kvar på den här arbetsplatsen. Tvåhundrafyrtio timmar. Fjortontusenfyrahundra minuter av de nästföljande tre månaderna rakt ner i makulatorn. Men ni vet, snart, mycket snart (i kosmiska mått mätt) blir det lite tasting of flora och säkert en del sunburnt mirth.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag hade betald semester. Det bästa jag gjort. Kan verkligen rekommendera det.

Höll du några av dina nyårslöften?
Ja: "Fira inte nästa nyårsafton med mamma". I år ringde jag henne inte ens på tolvslaget, och för det har jag hemska skuldkänslor.

Gjorde någon av dina vänner sig skyldig till mord i år?
Förmodligen. Men de höll det hemligt för mig.

Dog någon som stod dig nära?
Eh, Maggan?

Vad var din största framgång i år?
Någon glömde något i min lägenhet.

Största misstaget?
Något drog ut på tiden lite för länge.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej. Gud, nu kommer tvångstankarna. Peppar, peppar. Jag kan tänka det men inte skriva ut det. Jo det kan jag: AMPUTATION! Bort! Inte mer nu.

Bästa köpet?
En datta.

Vad spenderade du mest pengar på?
Alkohol, som vanligt.

Är det något du saknade år 2007 som du vill ha år 2008?
Vet inte. Rikligare hårväxt kanske?

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, det är väl klart! Vilken fråga. Är du deppremerad eller?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det tog sig, ungefär halvvägs.

Rikare eller fattigare?
Mycket rikare, faktiskt.

Smalare eller tjockare?
Lika slank som alltid.

Vad önskar du att du gjort mer?
Det vanliga: varit snällare.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slapphet, indolens.

Hur tillbringade du julen?
Se ovan.

Hur många one night stands?
Sådant har jag aldrig sysslat med.

Blev du kär i år?
Det är väl klart! Har jag ett hjärta av sten eller?

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nä, hat är så trist.

Bästa boken du läste i år?
Det minns jag inte, för jag är så jävla slapp och indolent!

Största musikaliska upptäckten?
Att även musik spelad på "riktiga" instrument kan låta bra.

Vilket datum från år 2007 kommer du alltid minnas, och varför?
Min födelsedag, för den var grand!

Något du önskade dig och fick?
Visst.

Något du önskade dig men inte fick?
Äsch, inget viktigt.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Vaknade, gick till jobbet, gick hem, somnade.

Hur många år fyllde du då, din gamla skata?
Det ska du skita i!

Hur skulle du beskriva din stil år 2007?
Typ aidssjuk åttiotalsbög i the Village, som vanligt.

Vad fick dig att må bra?
Alkohol, pengar, techno, kvarglömt gods.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Hurdå, menar du?

I'm just a happy intellectual

Observerat idag:

• En buss hade sladdat och hamnat på tvärsen över vägbanan.
• Busschauffören tittade på mitt SL-kort som vore det en smutsig nalle.
• En defekt skjutdörr på pendelstationen lät som en sorgsen trumpet varje gång den öppnades och stängdes.
• En svartmuskig man avbröt en snöröjare i hans högljudda arbete för att fråga var man kunde köpa kaffe, just som jag gick förbi.
• Mitt eget ansikte i tågfönstret, betydligt piggare än rimligt.

Verktygslådan!

När man kommer hem efter en lång och utmattande arbetsdag är det sista man väntar sig att bli misshandlad när man stiger in genom dörren. Men det var just vad som hände mig. Någon, vi kan kalla denne någon "en granne", hade lagt en intresseanmälan om ombildning i brevinkastet. Bostadsrättsombildning är antikrist, men vad som verkligen utgjorde den stora kränkningen var namnet man hade valt för den framtida föreningen: Verktygslådan. Det är så efterblivet. Jag tänker gå till Länsrätten och utan ett ord bara lägga fram lappen med Verktygslådan argt och rättshaveristiskt markerat med en röd penna. Tjänstemannen kommer läsa vad som där står och sedan skaka på huvudet och säga:

- Så här får det ju bara inte gå till!

Och ibland

skriver någon annan det bättre.

Året i bilder:

Just det,

jag och Tracey hoppas att ni också får ett år av klarhet och kärlek.

Tonite the streets are ours

Idag var jag ute bland människorna. Jag såg skräck, glädje, förväntan, stress, panik och tristess i deras ansikten, alltihop samtidigt. Mest tristess såg jag i ansiktet på de tonåringar som tvingades med till nyårssupéer av sina mammor. Dessa mammor försökte med spända käkar och tillkämpad munterhet skjuta bort sina barns missnöje med tankar som hördes ut genom deras huvuden: "Allt kommer bli så trevligt! Allt måste bli trevligt!".

Systembolaget var som en rock-opera. Folk lekte tittut mellan hyllraderna, tog små danssteg, gick längs vinhyllorna i långa kappor och drog lätt med handen över flasketiketterna. Allt gick som i valstakt. Jag behövde inte visa leg, lyfte bara lite på flärpmössan.

I år önskar jag mig klarhet och kärlek. Och att min högst verkliga tro på människans godhet ska komma fram i annat än trötta sarkasmer. Ska vi säga så?

Sveket

Och det här är ju bara olämpligt. Jag hade sådana förväntningar. Ni förstår, jag tror gott om människor.

Hochmeister

The Star skrev för ett tag sedan om ett kärleksbrev man hittade i Glenn Goulds skräpiga lägenhet när han just dött. Det var adressererat till konstnären Cornelia Foss, fru till kompositören Lukas Foss. Gould hade varit parets gemensamma vän ett tag innan han förälskade sig i henne. De inledde ett förhållande bakom ryggen på LF, och när Gould ringde hem till dem för att tala med henne brukade han förställa rösten och låtsas vara någon annan. Exempelvis Sir Nigel Twitt-Thornwaite, dekan över brittiska dirigenter, eller en Herbert von Hochmeister. Vad han inte visste var att LF visste om deras affär och ibland själv låtsades vara husållets kinesiska hushållerska när det ringde.

---<>-~oXo~-<>--

Jag måste läsa Stig Larsson igen. Försökte berätta för någon igår om vad jag tycker om hans post-skönlitterära projekt i exempelvis Wokas lax?, men ut kom bara ett gymnasialt bludder. Eller jag kanske bara borde tala i haiku hädanefter. Med ett menande leende och nicka långsamt vid sista raden.

En kollega

går raskt fram och tillbaka mellan korridoren och skrivbordet bakom mig medan jag sitter och halvsovande ritar små kryss i marginalen på papper som ska in i pärmar. Jag skriver också: "Maudlin Olofsson". Jag har haft syfilis så länge nu.

Öken

Okej, nu är jag Bruce Chatwin igen, ni får stå ut. När jag reste runt i Mellanöstern kom samtalen ofta (i brist på andra gemensamma beröringspunkter) att handla om vad som skilde mig som nordeuropé från den arabiska snittmänniskan. En återkommande sak var förmågan (eller viljan) till ensamhet. Att vara ensam en hel dag var i Egypten ett tecken på mental sjukdom. Och min vän Ibrahim sa att om han var tvungen att gå en vecka utan mänsklig kontakt skulle han ta livet av sig. I Egypten är inget lättare än att träffa nya människor. Som utlänning kan man faktiskt gå fram till vem som helst och bara: "Ska vi umgås?". Okej, så länge man inte är en man och personen man tilltalar är en kvinna och man befinner sig på landsbygden (läs: öknen).

Jag hade ett projekt: Varje gång jag träffade någon höll jag fram min svarta anteckningsbok och bad dem skriva en dikt de kunde utantill. (Jag var en sådan där tönt ni vet, som ni hånskrattade åt i korridoren. Jag minns också lapparna ni satte upp på mitt skåp.) Jag fick ihop väldigt mycket, mest saker på arabiska och hebreiska. En gång höll jag fram anteckningsboken under näsan på en beduinkvinna helt draperad i en lila fotsid dräkt. Hon skakade avvärjande på huvudet. Jag vet inte om det var för att hon inte kunde skriva eller för att hon trodde jag ville att hon skulle skriva sitt namn, vilket skulle vara ett stort faux pas (egentligen borde hon inte ens pratat med mig, men jag var så ung och blond att jag knappt räknades som man). Senare på ett lastbilsflak blev jag, av hennes förkläde, approachad med erbjudandet att gifta mig med henne. Hemgiften skulle som jag förstod det bestå av x antal kameler, samt ett mindre slott, även om jag misstänker att just slottet var lite påhittat. Jag sa att jag skulle fundera på det, och tog faktiskt erbjudandet under ganska seriös begrundan. Under tiden satt jag och tittade på kvinnan och tänkte att jag aldrig sett ett ansikte med ett så fint nät av rynkor.

Jag kom att tänka på det där med ensamheten, bara så där. Jag sitter på jobbet (det tråkiga av dem) och kan när som helst sträcka ut handen och röra vid den fysiskt förnimbara tristessen. Jag kan mycket väl bli galen här.

I övrigt tänker jag på

hur besviken jag blir över

• ischoklad
• att öppna en omogen avokado (slöseriet!)
• att jag missade kvinnan med porslinsögat igår
• chokladpannkakan (idén, drömmen - och sedan den kalla sanningen)
  

Men också glad över att

• jag kan överrumplas och efteråt sitta och plocka nervöst med händerna i knät och dricka ur ett tomt glas två gånger

But secretly you'd love to know what it's like, wouldn't you?

Beroende på hur jag känner mig vill jag antingen

• slå an ett vackert dim- (eller maj-) ackord på en Steinwayflygel
• spela ett furiöst trumsolo med supersnabba fills och galna synkop-hihats
• inget alls

Idag vill jag spela flygel. Analogin är så klar: ett rikt och mångtydigt A-maj som ljuder i spegelsalen på Grand. Och sedan kanske jag improviserar kring samma ackord en stund, Jarrett-style.

Skinkan, del 4

Nä, jag skojade bara.

Men jag hann umgås lite med grabbarna på kvällen i alla fall. Allan passar så bra i blått. Och Jesper är så busig, han skulle bestämt vara på Allan hela tiden.

Bootle

Mot den förlamande skammen ordinerade jag mig själv en promenade ner till min lokala återförsäljare av dagligvaror. Länge har en av de unga kassörskorna gäckat min livslust. Hennes hår är blont i en starkt hudfärgad ton, och hon har det i en arg tofs i nacken. Mascaran ligger i klumpar på ögonfransarna och en slarvig kajal ringar in hennes isblå mört-ögon. Hon tittar aldrig på en när hon säger hej, och detta hej (som i själva verket är ett hejhej) uttalas varje gång med exakt samma uttråkade, fallande tonfall.

Jag har en vän, han är sjuk. Varje gång han träffar en grupp människor samtidigt blir han tyst, tittar ner i marken och förpassar sin ångest till ett litet beige-rosa flickrum någonstans i Upplands Väsby. Det är just förutsägbarheten, har han förklarat för mig, i hälsningsproceduren som han inte står ut med. Han vet exakt vem som ska säga hej till vem, när och hur, att det blir olidligt att uppleva det i verkligheten. Jag tror det var någonting sådant.

I så fall drabbas jag av något liknande varje gång jag står och lägger upp mina varor på bandet framför denna kvinna. Men en dag (och detta är sensmoralen) förändrades detta. En man stod före mig i kön, och han talade inte svenska. Så kassörskan pratade engelska med honom. Och det var den mest sublima kassörske-engelska jag hört i hela mitt liv. Det lät som att hon stod i kassan till en seedy slakteributik i någon av Liverpools mest deprimerande grannkommuner. Ni ska veta att det var vackert. Men sedan:

- Hejhej.

Skammen

Jag fick faktiskt en bok om Kaurismäki. Fast nu har jag sovit en stund. Den diffusa skammen blev mig övermäktig. Det är något med julen som är så fel, så fel. Tänk såhär: Ni ska sätta upp ett sakralt och oändligt sobert körverk på, vad ska vi säga, på gräsmattan utanför Hoppets kapell vid Skogskyrkogården. Man ska fira Benjamin Brittens födelsedag. Det ska vara stilla sensommarkväll. (Han föddes i november, jag vet, men tänk bort det!) Så långt från luciagala på Globen man rimligtvis kan komma. Men under repetitionerna visar det sig att körsångarna allesammans är före detta Idol-deltagare. Det finns ingen gruppharmoni, alla vill stå längst fram, sjunger affekterat. Du blir olycklig, din Hortons blir värre. Och jag vet inte, betyder det något att sakralt felmärktes av blogger.com:s stavningskontroll som istället föreslog skralt? Och betyder det något att Kjerstin Dellert ser väldigt "romsk" ut på den den här bilden?

Kati

Och så fick jag en bok om Kaurismäki. En hel del fina bilder, bland annat på den förlamande vackra Kati Outinen:


Ska läsa ur den för dig, Salvada. Ett kapitel varje gång vi ses, som incitament för fortsatt umgänge.