the beating of two such similar hearts

Det gick en tjej i min klass i mellanstadiet som pratade väldigt tyst. När hon höll föredrag ropade alla:

- Högre! Vi hör inte!

vilket bara fick henne att tala ännu lägre, överdoserad på självmedvetenhet. Hon var kär i mig ett tag. Och vid ett tillfälle frågade hon chans på mig. Detta har jag fått berättat för mig i efterhand, för när det hände sa hon det uppenbarligen så tyst att jag inte hörde. Hon hade träskor på sig och en kort och praktisk page.

En annan tjej var ännu mer udda. Hon brukade färga håret i svart-vita slingor. (Tänk bara.) Fem år efter mellanstadiet såg jag henne utanför Konsum vid Sockenvägen med en papegoja på axeln. Vid den tidpunkten i mitt liv var just accessoaren "papegoja på axeln" ett av de tydligare tecknen på galenskap jag kunde komma på. Rädslan för att själv bli galen var då så galopperande så jag slukade varje tecken på att andra tappat greppet. Nu är jag inte så säker längre.

Som att

det där skulle förklara någonting.

Min trötthet har varit enorm på sistone och förklaras antagligen med långt gången ebola, även om det finns rimligare alternativ. Jag har ju faktiskt ett känsloliv. I onsdags åkte jag åt andra hållet med pendeln när jag skulle hem från jobbet. Jag orkade inte med att åka hem helt enkelt. Jag kom till Barkarby. Där var det dammigt, människorna var på väg åt olika håll. Jag gick in i en tobaksaffär och frågade var Barkarby Outlet fanns. Mannen svarade med ett bussnummer jag omedelbart glömde. Jag högg en kniv i honom. Ute gassade solen, jag var törstig. Dammet steg från marken, lite som på åttiotalet.

Tittade på House med mamma. Hon är så kär i doktor House.

- Jag verkar bara bli kär i såna där buffliga, vresiga typer!
- Jo, pappa var ju inte så munter.
- Nä, det var han ju inte...
- Men L var ju snäll.
- Ja, L var annorlunda! Vi bråkade aldrig. Så ovant på något sätt.

L dog för nio år sedan. Mamma skötte honom i det sista. Han låg i en sjukhussäng på nedervåningen, skäggig, tyst. (Tumören gjorde honom afatisk.) Jag hade sådana skuldkänslor, visste aldrig hur jag skulle bete mig. Mamma har hans namn som lösenord på alla sina mejladresser och sådant.

Geneva mechanism

I just wanna say

Jag har varit i Rinkeby. I början av förra veckan flyttade jag dit, för jag ville veta hur det verkligen var. Det visade sig att det bor människor där. Människor som liknar oss, men som i själva verket är helt annorlunda. Man odlar frukt på torget. Man löser konflikter i byråd. Man talar i tungor.

Jag reste långt. Jag var ensam. Jag var trött. Jag var törstig och hade ont i huvudet. Min träningsväska blev stulen. På tunnelbanan såg jag en tjock man i angoratröja läsa The Game. Jag såg en kvinna sälja hembakat bröd ur en låda av trä. Jag mötte en präst i för stora skor. På väg genom en gångtunnel kom en kvinna i stickad mössa fram och sa:

- De säljer billiga cyklar på Coop Forum i Haninge!
- Jag har redan varit där en gång. Jag har redan varit i Haninge! Jag var där med mamma, jag orkar inte en gång till!

Mona Seilitz är död. Det är så outhärdligt sorgligt. Befolkningsgenomsnittet har nu ytterligare närmat sig Thomas Östros. Jag tvingades återigen åka till Haninge. Där träffade jag en gammal vän som menade på att jag inte borde ha vita tubsockor till bruna skinnskor. Jag kunde inte annat än ge honom rätt.

Min mamma öppnar ett nytt webbläsarfönster varje gång hon går ut på internet. Senast hade hon tretton fönster öppna. De flesta visade Gudrun Sjödéns vårkollektion. Jag frågade:

- Men mamma, varför har du så många fönster öppna!?
- Jag måste vädra, det osar så!
- MEN JAG MENADE PÅ DATAN!

Jag menade på datan.

360

Jag måste resa iväg ett tag. Och skriva på min andra blogg.

Men jag kommer nog tillbaks, så ses vi i backen vid det gistna torpet där bland alla vitsippor. Eller var det nässlor?

Men

påskliljorna någon gav mig matchar min nya aprikosfärgade tröja perfekt.

Vad jag inte trodde jag skulle ägna påskdagen 2008 åt för tio år sedan:

En bil tutar utanför fönstret och jag går ner, hoppar in i bilen och vi åker E4:an mot Södertälje i 130 km/h. Där plockar vi upp en tredje kille som visar oss var han lämnat fyrtio kilo kabel i ett skogsbryn bredvid en byggarbetsplats. Vi tillbringar tjugo minuter med att rulla ihop den och lasta in den i bagageutrymmet på min väns Ford Scorpio, och sedan åker vi iväg med en rivstart. När vi är tillbaka får jag provköra bilen och vansinneskör den våning upp och våning ner i Ericssons parkeringshus på Telefonplan. När vi har tröttnat på det åker vi hem och dricker smuggelsprit.

Sedan tänkte jag

att man borde ordna en tävling i lag-schack som gick till som så att två lag på sexton spelare mötte varann, och varje spelare utgjorde en pjäs. Vid varje varv fick de som ville föreslå ett drag, och sedan röstade alla om vilket man skulle göra. De som slogs ut fick inte vara med och rösta längre. Har jag glömt något? Eh...? Skulle inte det vara roligt? Visst skulle det?


Men så här skulle det ju inte alls se ut!

Weil du mich verstehst?

På Sushi Ikky på Hötorgshallen sa de till min mamma idag att hon inte fick kamma sig vid bordet, för då kom det hår på bordet och det såg inte bra ut. Sex kronor i dricks fick den servitrisen. Sushin smakade lätt av tång och hav och ännu lättare av fisk. Mamma hade sett Bodil Malmstens nya pjäs "Nakna kvinnor i fönstret mittemot" och tyckte den var vedervärdig. Inget sammanhang, man förstod ingenting. Men i pjäsen hade någon berättat ett skämt som mamma tyckte var något av det roligaste hon hört. Det gick så här:

En kvinna hittade en dag en pingvin. Hon undrade vad hon skulle göra med den, så hon gick med den till polisen som sa: Gå till zoo med pingvinen. Dagen efter träffade hon samma poliskonstapel när hon var ute och gick med pingvinen. Han sa:

- Men gick du inte till zoo med pingvinen?
- Jo, och nu ska vi gå på bio.

Mamma kunde inte sluta skratta åt det här. Hon skrattade så hon grät.

Tidigare hade vi varit på Coop Forum i Haninge. Vi övningskörde dit. Vi körde vilse flera gånger, och vid ett särskilt stressat läge i det tredje varvet i en rondell frågade jag:

- Varför skulle vi till Haninge nu igen, mamma?
- Jag ska köpa valnötter där!
- Ja, så var det ja.

Vid kassorna höll en mamma på att sakta tappa greppet. Hon sprang runt och skrek och slängde runt med sina barn och alla kassar och köpte korv och verkade inte alls må bra. Min egen mamma tappade pengarna på varubandet och ramlade över någon märklig utskjutande del av kassan.

När mamma med händerna lassade i valnötter i påsen jag höll upp kände jag det som att jag bevittnade något otillbörligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men å andra sidan bevittnar man många otillbörliga, och inte sällan olagliga handlingar när man umgås i det offentliga med min mamma.

Och nu ringde någon och sa att han skulle komma och hämta mig i sin bil.

- Jag har med mig en polare, han hade hittat lite kablar i Södertälje hamn och behövde skjuts.
- Tror du han gillar vickningschips?

Matlagningsgrädden revisited

Jag har en trevlig och fin skärmsläckare på min dator. Jag tycker om den så mycket att jag har ställt in att den ska gå igång efter en minut. Således måste jag alltid ha en hand på musen och röra handen minst en gång i minuten när jag sitter och läser. Hur fort det går att vänja sig vid något, att prägla in ett beteende, hur dumt och meningslöst det än månde vara kan illustreras av det faktum att jag nu inte kan läsa en bok eller DN utan att vara orolig att skärmsläckaren ska gå igång. Dessutom är jag alltid orolig att texten på boksidan ska brännas in i papperet om jag inte vänder blad.

En av de saker livet har lärt mig:

• Inte ens när man vilar får man sluta tänka på sin hållning.

Du har blitt fjernet fra Norwegians VIP liste.

Så stod det i ett mejl jag fick idag. Jag kan inte för mitt liv begripa vad det betyder.

För övrigt

anser jag att det är på tiden att Morrissey och George Michael gör en duett tillsammans. Förslagsvis The boy is mine, där Morrissey gör Brandys roll. Mycket indignerade miner och handrörelser i affekt. George Michael spärrar upp handen i ansiktet på Morrissey som gör någon slags krumryggad och impotent manöver med mikrofonstället. Gud, jag kan inte bärga mig tills jag får höra dem waila mot varandra.


Och självklart ska Morrissey inte ha någon jävla t-shirt på sig.

rave

Idag är det ingen som sitter vid mitt skrivbord. Då ser det ut så här. Då är det lugnt och skönt. Då är det fritt fram för alla apor som vill ha mitt jobb. Med apor menar jag apor och inget annat.


Är hemma och lyssnar på Karen Ramirez framföra sin EBTG-cover och njuter av de klara nittiotalsfärgerna och hennes överdrivna artikulation, vilken får mig att helt osökt och ganska feberpåverkat tänka på Samwells "klubb-hit" och en liten smula även på furst Albert och undrar stilla: Ska han inte fria till sin Charlene snart? Vad tycker ni, är det inte dags nu?

Och sedan bara: Vad har människan på sig?!


Annars minns jag Stephen Simmonds med värme efter att ha sett honom i något "humorprogram" (jamen hur kan man inte sätta citattecken där?) där han satt vid ett köksbord iklädd en ful rutig slipover och tittade ut trånande mot en trist förortsgata och sjöng:

- När ska jag bli lyckliiig! När, o näääär!

med sin frikyrkliga uppsyn, och återigen den överdrivna artikulationen. Cirkeln är sluten! Den överdrivna artikulationen har tagit steget in i finrummet. Överdriven artikulation är finkultur!

Det här

är Mars. Är det inte helt obegripligt suggestivt? Tänk om man var där. Och så skulle man halka och slå sig, få skrubbsår.

- Jag är lite törstig...
- Finns det en toalett här?
- Tog du med dig matsäcken?

529

Igår hade jag feber. Eller var det i förrgår, jag minns inte. Hursomhelst, idag begagnade jag mig av ett av den här stadens populäraste publika transportmedel, den så kallade "tunnelbanan". Med hjälp av den tog jag mig ungefär tjugo år tillbaka i tiden, då snön föll tungt i tjocka flingor över bruna trevåningshus omgivna av tallar och gångvägar. Platsen kallas Stureby och där bodde kvinnan jag köpte Stig Larssons diktsamling ABC av. Det är en mycket enkelt men väldigt vackert gult inbunden bok, med gula sidkanter. Så här står det på ett av försättsbladen:



På väg tillbaka med tunnelbanan satt jag och bläddrade i boken. En kvinna satt mittemot mig. Hon var härjad, avmagrad och såg ut att ha genomlevt några jobbiga år. Jag kände att hon iakttog mig när jag läste. Så jag tittade upp och då frågade hon:

- Var har du hittat den där?

på ett ganska aggressivt sätt. Jag svarade att jag hade köpt boken på Tradera av en finlandssvensk kvinna i Stureby. Då såg hon på mig som att jag just begått ett hemskt brott och satte sig bredvid mig, och så läste vi en stund tillsammans under tystnad. Då och då läste hon några rader halvhögt för sig själv.

Sedan berättade hon att hennes dotter dött på annandagen och att hon för ett par veckor sedan träffat hennes vägvisare. Den här vägvisaren hade uppenbarat sig för henne i hennes eget hem och var iklädd en lång vit slöja, och slöjan omgavs av ett slags ljusfält. Från vägvisarens bröstkorg strömmade ett gulvitt ljus som gick rakt in i kvinnans kropp i en sexkantig form över bålen. Kvinnan fick höra att hennes dotter befann sig på en resa, men att hon snart skulle vara framme. Tre månader tar det för själen att komma till sin slutdestination efter att en människa gått bort.

På annandagen hade hennes dotters pojkvän ringt henne och sagt:

- Sara är död.

Hon hade sprungit hela vägen till Rågsved och mötts av en alldeles kall lägenhet.

- Vet du hur döden känns?
- Nej.
- Döden känns som en kall och fuktig gråsten. Så är det: Döden slår så, rakt här i pannan, med en kall och grå sten.

Hallå, vem där?

Ibland känns tillvaron så här:

Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det.

Vägen till frihet, del 747363521

Jag har feber. Ont i ländryggen, diffus oro, svettningar - ni vet, som en vanlig julafton alltså. Jag fick mitt efterlängtade övningskörningstillstånd för några dagar sedan. Jag och mamma gav oss omedelbart iväg och körde. Det var speciellt att köra legitimt för första gången på flera år, och jag tror vi båda kände att en del av spänningen hade gått förlorad.

Jag tittar sällan på trafikskyltar när jag kör bil. Istället tillämpar jag ett körsätt till största del baserat på vad man brukar kalla "känsla". Det här är absolut inte att rekommendera. Jag är av den fasta övertygelsen att regler finns av en anledning, och då trafikregler i synnerhet. För att komma tillrätta med mitt problem tvingade mamma mig att ropa ut vad som stod på alla trafikskyltar vi körde förbi, och jag utökade hennes imperativ till att omfatta samtliga skyltar inom synhåll från vägen. Det blev ett väldigt liv i bilen.

Vi åkte till vackra Södertälje. Den byn är mycket ful från motorvägen, men när man kommer ner till stadskärnan märker man att den är gammal och till stor del byggd i trä, samt att gatorna är smala och pittoreska. Men inget sådant kunde jag tänka på, bara att det var så jävla svårt att hitta en plats att parkera bilen! Ska det vara så? Ska det vara så svårt för politikerna att en endaste gång tänka på oss bilister? Dessutom kommer de höja bensinpriset. Hur ska man kunna leva i det här landet? Det frågar jag mig själv!

Vi firade vår första lagliga övningskörning på sju år med en middag på en kinesisk restaurang. Vi satte oss först vid fönstret, men det drog så förskräckligt där så vi flyttade in mot restaurangens mitt. Vid fönstret satt en familj som såg ut att stamma från Iran, och jag fick ångest över att de skulle tro att vi bytte plats för att vi inte gillade invandrare. Närde en tvångstanke att gå fram till dem och skrika:

- Det drar!

och peka vagt mot fönstret. Men det gjorde jag inte.

Pappan i familjen hade inte tagit av sig jackan, förmodligen pga draget från fönstret. Men i kombination med hans uttråkade ansiktsuttryck såg jag det som att han helst av allt ville vara någon annanstans. "Hos sin älskarinna" sa jag till mamma.

Hon tittade sig omkring och pekade med sin fullkomliga brist på diskretion på ett gäng helsvenska tonårstjejer med svartfärgat hår:

- Titta, där sitter det kineser!

Sedan avhandlade vi Södertäljes tilltagande kriminalitet efter att vi sett en tredje polisbil glida förbi utanför fönstret. Mamma förklarade med en något för hög röst problemen med nyininflyttade assyrier, irakier och somalier. Runt omkring oss satt spridda sällskap med människor av just dessa tre etniciteter. Som avledningsmanöver såg jag mig omkring och utbrast, som vore jag Ernst Brunner:

- Så här skulle jag vilja bo! Med en välvd trappa och etage, och enorma krukväxter!
- Vill du bo i en restaurang, människa?

Den lilla kampen

Jag var hemma hos min syster en kväll för ett par månader sedan. Hon kände sig tom sa hon. Att börja jobba heltid efter att (i högsta grad frivilligt) ha varit arbetslös i några år hade dränerat henne på allt som tidigare gjort att hon kände sig intressant och rolig. Vi drack vin, det var lördag och det fanns ingen morgondag. Eller det gjorde det såklart, men det var en söndag, och då får man vara glad. Jag frågade min syster:

- Hur ser ditt hus ut?

Jag gjorde en gest med händerna som för att säga att det rörde sig om en abstraktion. För det var så jag menade: Ett hus som metafor för uppfattningen om det egna jaget. Det är en sådan människa jag har blivit, och jag har ingen annan att skylla än mig själv.

Hon svarade att hennes hus var en fuktig jordkällare:

- Mitt hus är en fuktig jordkällare.