Det här äger rum någon gång i början på sommaren 2004, väldigt länge sedan alltså. Jag har veckan innan hittat en fin svart cykel och tänker ta den på en längre tur för att visa att nu är det vi. Cykeln är ganska minimalistisk, med borttagen pakethållare. Jag har för avsikt att ta väl hand om den, tänker ta igen för all negligens jag utsatt mina tidigare cyklar för.
Det är en vacker försommardag när jag cyklar in till stan från mitt dåvarande hem i Huddingetrakten. Förhållandena kunde knappast vara bättre för en cykeltur - solen skiner, men det är inte för varmt. (Det är ju så olustigt att bli svettig!) Jag pinnar på och snart är jag framme vid Universitetet. Jag tar den kuperade och snirkliga grusstigen runt Brunnsviken. Jag ser män ligga och sola sina penisar, jag ser Kungliga kanotklubben putsa sina doningar, jag hör sjöfåglar skratta sig hesa. Vattnet glittrar som, ja, jag vet inte vad.
Allt eftersom smalnar vägen, och det blir mer och mer att jag får balansera på en smal gångstig omgiven av högt gräs och allehanda vidriga småkryp. Plötsligt tar stigen slut, och där den borde fortsätta tornar istället upp sig en brant bergvägg. Jag blir brydd. Jag vill inte vända och cykla tillbaka samma väg, men jag är heller inte säker på om jag kan klättra upp med cykeln. För att utreda mina alternativ ställer jag cykeln och börjar klättra upp. Väl uppe ser jag att stigen faktiskt fortsätter, och jag bestämmer mig för att klättra upp med cykeln käckt slängd över axeln. Till saken hör att jag har låga promenadskor med glashal sula på mig, vilket gör det hela mycket spännande. Jag hänger cykelns ram över ena axeln och börjar trevande ta mig uppåt. Minimalistisk eller ej, cykeln är inte särskilt lätt, och jag är inte särskilt stark på den här tiden. Halvvägs uppe och utmattad måste jag ta ett krampaktigt tag om en ungbjörk för att inte rasa ner på det ovärdigaste av sätt. Jag börjar inse att det inte kommer gå. Jag kan inte ens klättra ner igen. Insikten får mig att gråta lite, full av ånger.
Jag vänder blicken ner mot backen. Mellan bergets fot och Brunnsvikens vassfyllda strandkant är det tre, kanske fyra meter. Lite här och var står smala träd, och min strategi blir att kasta ner cykeln med sikte på ett av träden. I min hjärna är allt uträknat: cykeln ska helt enkelt bara landa och stanna där den landar. Jag håller cykeln framför mig, kollar att jag inte sitter fast i den på något sätt. Att ramla ner för ett berg och landa på en cykel är något jag alltid i möjligaste mån försöker undvika. Jag tar sikte på en ung och spänstig lönn, och kastar cykeln.
Vad som händer är detta (och jag ser det i ultrarapid): Cykeln roterar i luften och landar med framhjulet först. Med en överraskande elasticitet studsar den sedan upp i luften, gör en 360 graders volt och fortsätter med en graciös rörelse genom luften, utan att vidröra ett enda träd, för att sedan landa några meter ut i Brunnsviken. Den sjunker mycket snabbt.
Efteråt är allt väldigt tyst. Jag står där uppe och håller i min ungbjörk. Vinden blåser lite i trädkronorna. Långt därborta ser jag en liten båt sakta åka förbi.
