As I leant against the wall the University indeed seemed a sanctuary in which are preserved rare types which would soon be obsolete if left to fight for existence on the pavement of the Strand.
Det här citatet från Woolfs A room of one's own hade jag tänkt illustrera med en bild på en professor vid en av de institutioner vars korridorer jag brukade nöta golvet på. Men jag insåg att det förmodligen skulle kunna betecknas som ett hatbrott. Så tänk er bara en skäggig rättshaverist med ett pyttelitet rum på plan 2. (På SU är det en våning under markplan.) Eller tänk er mig, bara. Mindre skägg, men samma ångestridna rörelsemönster. Samma behov av ett stadigt förhållande för att upprätthålla regelbundet födointag, regelbundna tvättdagar, normal dygnsrytm etc.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Jag är den förste att uppmuntra allt som kan kallas "det var bättre förr"-tänkande, men inte hjälpte det väl dig att ha ett stadigt förhållande vad normal dygnsrytm beträffar? Kan inte uttala mig om tvättdagarna dock.
Det blev bättre! Inte bra, men bättre.
Fast jag tycker inte att en normal dygnsrytm nödvändigtvis är bättre.
Helt unrelatedly: skrattade obalanserat hela vägen till Frunkan i förrgår typ; gick och twitchade och hade okontrollerade ansiktsspasmer eftersom the full impact av dig reenactandes jag-alice-mamma med kaffeautomaten & maggan plötsligt slog mig. Hur du nickade gillande och långsamt mot kaffeautomaten och sedan flyttade över din blick till maggan och bara slocknade mimikmässigt.
Asså just kaffeautomaten; hur rubbat skulle inte det vara? Stå och appraisa den med ett uppskattande och bekräftande leende. Dör still.
Folk bytte gångbana när de mötte mig.
Men faktum är: Jag har haft större intellektuellt utbyte med kaffeautomaten än med Maggan. Därav rimligheten.
Därav tragiken.
Post a Comment