Mord på provision

Härom dagen hittade jag ett oöppnat kuvert från DN. Det låg i lådan för viktiga papper, räkningar etc. Jag öppnade det och det visade sig vara en faktura för en prenumeration jag skulle ha beställt 3/8. Jag rynkade pannan. Dels för att framkalla en bekymrad min, som jag tyckte kunde vara på sin plats då jag för tillfället inte ville avvara de 500:- fakturan gällde. Dels för att jag försökte frammana minnet av att ha beställt en halvårsprenumeration för tre veckor sen. DN och alla andra krämare som har fått mitt namn, nummer och personuppgifter ringer ju då och då för att sälja saker till hutlösa priser. (Bl a ett underklädesföretag som vill att jag ska börja prenumerera på kalsonger. De säger: nu kan du få tre kalsonger i månaden för bara 25 kronor, har du hört talas om en bättre deal? Ja, det har jag, säger jag, och påpekar att jag, sedan den dag jag gick ner 80 gram den där vinterdagen har fått alla mina kalsonger av mamma, och att jag utgår från att det så kommer fortsätta.)

Efter mycken rekapitulation minns jag nu att det ringde en flink och rapp kille (den värsta sorten) från DN när jag var på Lidl med A. Han frågade efter [mitt namn] och jag sa att det namnet var mig obekant och att han måste ringt fel. A tyckte att jag lät väldigt övertygande. Så jag trodde försäljaren lät sig nöjas med det, men uppenbarligen måste han känt sig så kränkt att han fejkade en beställning i mitt namn. Tänk vad folk är kapabla till. Så jag ringde idag och krävde att få säljarens namn och hemadress - vilket ju inte är mer än rätt eftersom han har mitt - men det gick uppenbarligen inte att få fram. Undrar just hur de betalar ut hans lön om de inte vet vem han är...? Ja, ja, jag vet; jag kan ju vara en psykopat som vill mörda honom. (Faktum är att jag faktiskt ville mörda honom en liten stund på förmiddagen idag, men det var när det var väldigt varmt i mitt sovrum och jag hade solen i ögonen och så. Men det gör ju inte mig till en psykopat!)