Omslag 8

Det här är en ganska korrekt återgivning av mitt vardagsrum. Minus den vidriga lila fondväggen i mitten.

30/11

Idag dog Maggan. Eller var det kanske igår, jag vet inte. Vi skojade lite, småbrottades, och jag måttade lite mot henne med en sax, men hon gjorde ett utfall och jag stack henne. Sedan blev hon alldeles trött och lite sur. Svarade inte på tilltal. Hon lade sig på golvet, sa att hon skulle sova en stund. Jag tyckte det var lite pinsamt så jag välte en stol över henne, så att det skulle se ut som att hon ramlat. Jag tänkte att det skulle se normalt ut. Jag menar, det händer ju att man ramlar av stolen, eller hur? Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Är lite hungrig. De har väldigt goda sallader nere i cafeterian, Caesar-sallad till exempel. Men ibland formligen badar allt i dressing, och då blir jag så jävla arg!

ADIDAS

För att tala med Justus K:

- Hur är ditt kärleksliv nuförtiden?
- Digitalt.

Omslag 7

På Hillevis inrådan har jag nu rullat mig i tjära. Skammen är kvar, men min hy är mjuk och len. I ett sista försök att rena min lortiga själ lägger jag idag upp ett stramt omslag från Bonnier. Bonnier Essä är väldigt tillförlitliga när man letar efter något själarenande. Man slipper alla jobbiga blandningar av teckensnitt, ogenomtänkta färgkombinationer och ovidkommande bilder. Det är bara en genomtänkt idé, förverkligad på styvt och matt papper man skär sig på. Allra helst skulle jag vilja ha den här boken på sådan där stel och dammig pocket från förr, som man måste sprätta upp. (Finns säkert ett namn för den typen, men det vet ju inte jag något om.)

KRIS

Okej, ingen lämnar byggnaden! Något avskyvärt har inträffat! Jag vet inte om jag orkar leva längre. Jag har tvättat mig med stålull hela morgonen men känslan av djup och evig nedsmutsning vill bara inte försvinna. JAG GLÖMDE LÄGGA UPP ETT BOKOMSLAG IGÅR! Varför var det ingen som sa något!? Det här kommer ta tid.

Charlie Merrill, his editor

Jag fick ett spam-mejl idag. Det innehöll en gif på ett roulettehjul samt den här texten:

It had been five days since his expedition into the bathroom and the parlor, and he had recuperated from that experience faster than he would ever have believed. It had been five days since his expedition into the bathroom and the parlor, and he had recuperated from that experience faster than he would ever have believed. According to Mrs Jessica Krenmitz, her husband put the youngest of their four children in her arms and told her, "Ill be back with the others in a minute or two. "And thats only the beginning,Charlie Merrill, his editor, had told him at lunch that day - the lunch from which Paul was now returning with his bound galleys.
Misery wore not a stitch of clothing, yet Geoffrey thought that even the most prudish church-thrice-a-week village biddy could not have faulted her for indecency. It had been five days since his expedition into the bathroom and the parlor, and he had recuperated from that experience faster than he would ever have believed.

I juni nästa år sätter jag upp en rock-opera i Vitabergsparken. Manuset kommer till största delen bygga på texten ovan. Rollbesättningen måste vara klar i februari, så var snälla och dröj inte med intresseanmälan.

Tears in the rain

På förekommen anledning (en kommentar, plus det faktum att årstiden är så mörk och ledsam att man bara vill lägga sig ner i fosterställning och tjuta högt och länge) kommer jag att tänka på detta: Vardagliga händelser, kanske till och med ickehändelser, som av en eller annan anledning får en att kvida. Som får hjärtat att snörpas ihop, eller som får en att gråta där man står, bara. Det är oftast de minst explicit sorgliga synerna som gör detta med en.

En försommardag för flera år sedan, jag hade kommit hem från en lång resa och bodde tillfälligt hos min mamma. Detta var ledsamt nog i sig, men ödet hade more in store för mig den dagen. Jag skulle träffa några människor i Vasaparken och vi skulle ha en picknick och det skulle bli så trevligt. Jag hade känt mig snyftig hela förmiddagen, och huden var alldeles tunn. Vid Bagarmossens tunnelbanestation fanns ett träd man hade byggt en bänk runt. Fattar ni? Bänken är rund, ja ni fattar. Där satt några a-lagare och sluddrade. Mot dem kom så en enarmad man, också han a-lagare. Fast han verkade inte vara så bundis med de andra, men ville vara det. Han närmade dem sig blygt, och de tittade upp men återgick snart till sitt samtal. Den enarmade mannen stod kvar en stund. Men sedan gick han iväg samma väg han kom från. Detta bevittnade jag, och utan att vidare reflektera över det gick jag direkt hem och la mig i sängen där jag låg kvar hela dagen.

Bitterfitta

Min arbetsplats är enorm. Lika stor som min leda. På bottenvåningen finns en stor ankomsthall. Jag leker ibland att jag arbetar på en flygplats, men härifrån reser man ingenstans. Här dör man om man har tur. Jag var en eftermiddag tvungen att fly från Maggans högljudda ljudhärmande telefonengelska, och tog expresshissen ner till den en kilometer långa korridoren på plan B. Där nere går alla sorters människor omkring. De flesta vet inte vart de ska ta vägen, och där känner jag mig hemma.

Mot mig kommer en pappa och hans lille son. De ser ut att komma från Etiopien kanske. Pojken är ca fyra och kör en liten barnvagn framför sig. Detta gör mig lite paff, glad. Sedan börjar jag tänka, och jag hinner tänka tanken till slut. När jag har gjort det blir jag trött. Och less. Jag vill använda en medelstor eldkastare på världen. Inte trycka på någon knapp, jag vill se världen brinna. Och jag ska börja med alla som någonsin kommenterat en expressen.se-artikel. Jag är ledsen men jag måste börja någonstans, så jag börjar där. Beklagar om jag upprepar mig, men det blir lätt så när dagarna går i repris.

Sluta nu

Imorse var det en hemsk och nasal röst som väste i mitt öra:

- Gå inte upp... Åk inte till jobbet... Du blir bara OLYCKLIG!
- Spelar roll, jag är redan olycklig.

Men jag låg kvar en stund (tre timmar) och funderade på det rösten sagt till mig. Kanske borde jag aldrig mer gå upp ur sängen? Eller i alla fall inte förrän häggen blommar, syrenbuskarna doftar så man vill gråta och natten är en daggig dag.

Genom pendeltågsfönstret såg jag en kvinna plocka upp två torra brödskivor från marken och lägga dem på ett soptunnelock. Jag blev rörd.

Allan

Jag är verkligen ett stort fan av svt:s arkiv på nätet. Nu tittar jag på 50-talsklipp från zigenarläger (jag vet...) och fotbollsmatcher mellan Kungsholmen och lag Taikon. Det är naturligtvis frapperande att höra kommentatorernas muntra rasförakt, och man inser vilket enormt tidsspann femtio år i vissa avseenden faktiskt kan vara. Men det mest drabbande är detta. Begravningen av en Bessik Taikon (så vitt jag förstår är både Taikon och Bessik två olika romska klaner, har ej fått klarhet i hur man kan heta både och) på Norra Kyrkogården i Solna -59. Det är vinter, kistbärarna närmar sig i sina långa svarta rockar, svarta hattar. Men efter dem, titta bara. Det är magiskt, är det på riktigt?

Omslag 6

På väg hem från jobbet idag frös jag som en äcklig pestsmittad hund. Jag var så oändligt less på att sitta och bläddra och klicka och vad det nu är jag gör. Jag sa högt i pendeltågsvagnen:

Aldrig mer ska jag färdas denna sträcka för att sedan sitta och gråta framför ett Excel-ark!

Jag ångrade mig genast och böjde mitt huvud i skam. Någon tog min hand, jag såg inte vem det var. (Det var inte Maggan.)

Idag postar jag omslaget till en bok jag fyndade på en loppis i Västerbotten. En "nära släkting" bor däruppe, och det händer att jag åker dit och konverserar honom emellanåt. Boken är en japansk instruktionsbok i konsten att interagera med andra människor. Innehållet är precis lika absurt som ni tror. Det grämer mig dock att jag aldrig lärt mig japanska, för bilderna säger inte allt.



Baksidan låter oss förstå att bokens lärdomar går att applicera på livet såväl innanför som utanför hemmet väggar. Instruktionerna finns även i fabelform, så att också förståndshandikappade kan tillgodogöra sig dem.

Författarna heter Soichiro Ishihara och Michio Hisauchi och har gett ut en rad liknande böcker. Jag måste nog frångå min omslagsfixering för ett ögonblick och visa ett par exempel ur boken:





Jag vet att det inte är en slump att jag fått tag i den här boken. Det är meningen att jag ska dra lärdomar.

Spent

Maggan undrade om vi skulle förlänga mitt kontrakt. Jag sa att jag skulle fundera på det. Efter lunch återkom jag och sa att jag förmodligen skulle dra mig tillbaka. Att det var dags nu. Maggan förstod, och med en värdig min stod hon rakryggad medan jag sänktes ner i djuphavsgraven. Hon höll min bambubrosch hårt i sin vitkalkade hand.

Omslag 5

La la la la laaa... Tänk melodin till Boklådan, för nu är det omslagsdax! För hundra år sedan, medan jag fortfarande var vacker, läste jag Filosofisk estetik för Lars O Ericsson på SU. Det var en kurs som skilde sig väldigt mycket från resten av kursutbudet på universitetet - tänkte jag säga. Men sedan kom jag på att det vet jag ju inget om eftersom allt jag pluggat har jag pluggat för att ha något att konversera om vid middagsbjudningar o dyl. Den här kursen var dessutom ganska mycket som en middagsbjudning, minus själva middagen. Vi hade en huvudperson, besatt av sin egen röst och med en ganska karismatisk personlighet. Eller så var vi bara rädda för honom, det kan ju ofta vara så också.

En gång var han inte där när seminariet skulle börja, och när det dröjt en halvtimme letade vi upp hans nummer. Han var hemma och hade glömt bort det. Men han hoppade i en taxi och var på plats ganska omgående. Som anekdot betraktat är detta något av det fattigaste jag någonsin klämt ur mig. Men jag vill minnas att just då, den eftermiddagen för hundra år sedan var tanken på Lars O Ericsson i sin helsvarta kostym, med svartbågade kulturbrillor och det vågiga vita håret på väg i en taxi han lät universitetet betala en bild av hur jag gärna såg att min egen framtid såg ut. Vilken ful mening det där blev.

Nå. Den här boken består av essäer om estetik och konst. Duh! Titeln är definitivt det tommaste och mest pretentiösa jag hört sedan en kille i min parallellklass i tredje ring skrev ett specialarbete med titeln Självmordets metafysik. Men jag gillar hur omslaget ser ut. Fotot, taget av Tom Bonnalt, är jättebra. Jag hoppas det heter något med Europa. Visst känns det Europa? På minussidan: Jag kan acceptera att passionen är skrivet i kapitäler, men var det nödvändigt att använda den där grå färgen? Det rör ju bara till allting!

Ordet

Det finns ett ord jag letat efter så länge. Tänk er en glad och hungrig ko som betar. Gräset är alldeles grönt och fuktigt och gott och... Ja, vaddå?! Just vad gräs är när det är som godast, och man vill äta det även om man inte är en kossa. Jag vet inte om det är applicerbart på sallad, kanske gräslök. Men mest av allt just gräs. Jag blir inte lycklig förrän jag kommer på ordet.

Stoke station

Usch, resan till jobbet imorse var verkligen en pärs. En massa plebs. Ja, ni vet hur det är. Jag hade lyckligtvis min boom-box med mig, och jag fick några mintpastiller av en vacker man i skinnställ.

Cyberpunk

När jag var liten... Äh, det känns som att alla litterära referenser är bortkastade på er! Jag trodde jag hade den mest bildade av läsekretsar, och så får jag bara fikon. Men jag ville tala om min barndom. Eller en liten bit av den. En dag insåg jag nämligen att människorna ville mig illa. De såg i mig sin egen motsats, och detta skrämde dem. De gick samman för att utplåna mig, men jag vände av från stigen i sista stund. In i skogen, och där har jag befunnit mig sedan dess. Skogen var kvällar i ett pojkrum, med en dator och datorspel. Samt en stängd dörr.

Jag vill tacka min mamma för att hon gav mig den möjligheten. Hon gjorde det möjligt för mig att lära mig något som enligt mig tillhör de viktigaste kunskaperna, nämligen att kunna snöa in på saker. Det lät hon mig göra av följande två anledningar.

• Pojkar är lite bättre än flickor.
• Pojkar behöver således inte lära sig att göra sin omgivning till lags, då deras egenvärde är oavhängigt hur omgivningen uppfattar dem.

Jag har glömt namnet på det, men ett av spelen utspelade sig i en obestämbar framtid, dystopisk såklart. Det var en bra framtidsskildring, för man hade tagit en saggig dåtidsreferens och kombinerat den med en lika saggig framtidsdito. Temat var alltså Cyberpunk. Det kan hända att det fanns inslag av vampyrism. Man var en människa av oklar könstillhörighet, och med lika oklar mängd robotdelar i sig. Vad det gick ut på minns jag inte, och tror inte jag hade det klart för mig då heller. Men man trevade sig fram genom mörka korridorer, hotfulla discon och stinkande gränder på jakt efter gud vet vad. Jag kom aldrig förbi första banan men har sedan dess närt en hemlig kärlek gentemot detta bespottade fenomen Cyberpunk.

Omslag 4

Såja, nu gick det. Jag har ingenting att säga.

Eller, vad sägs om en liten tävling. Den första att säga mig vem som skrivit boken vinner en uppriktigt menad komplimang. Heja.

Mitt ruttna liv

Gud vad deppremerad jag är idag. Vaknade alldeles för sent. Måste sovit i tolv timmar. Drömde att allt var som förut, vaknar upp och så är det som det är. Det var meningen att jag skulle se The band's visit, men det missade jag visst med cirka tre timmar. För den här ruttna känslan passar inget bättre än ett omslag till en bok av... Ja, vaddå? Blogspot.com sviker mig som vanligt i de svåraste stunderna. Det går inte att ladda upp någonting!

Ja ja, jag får försöka igen ikväll. Just nu känner jag bara för att flyga in till stan som Mary Poppins. Flyga fram med hjälp av linor, och folk ska stå och glo och inte fatta något. Men antagligen skulle kranen som bar mig börja krångla och jag skulle bli hängande i regnet. Sprattla till ibland av okontrollerat raseri. Jag sprattlar i mitt nät.

Teh jul

Jag har suttit framför fönstret och flackat med blicken. Oroligt har jag tittat dels på skymningen, dels på väggklockan. Men allt verkar vara i sin ordning.

När lugnet infunnit sig tittade jag på Ria Wägner och hennes bakande gäster. Deg gör sig förtvivlat bra i svartvitt, visst är det så? Och den knådande kvinnans lyckliga iver, återhållet lyckliga iver, är hjärtnypande. När apostlabrödet är färdiggräddat kommer kandidat Fredriksson, länsmästare Torstensson med fru, samt gamla fru Ellen in i finrummet och idkar en gammal form av umgänge man sällan ser idag. Och under den behärskade ytan pågår en kamp, en ångest utan slut. Ria Wägner vinkar och ingen förstår längre vad som händer.

Omslag 3

Idag är det lördag, och jag har en liten present åt er. Ann Marie Ramel är namnet på en diplomathustru som gjorde ett författarskap av sitt kall som hemmafru och värdinna. Vi får ta del av en mängd mer eller mindre omöjliga recept med namn som Gös Beaulieu à la Tore Wretman, Marinerad harsadel med rönnbärsgräddsås och legymer, och till efterrätt varför inte Jordgubbar i apelsinsmörsås Grand Marnier från Coq Blanc. Ingredienserna är saker man ofta har hemma, som vildand till exempel. Det mesta innehåller kapris.

Ann Bodlund har formgivit det smakfulla omslaget som för mina tankar till familjens château på västkusten. Notera hur Ann Maries turkosa klänning bryter av fint mot allt guldpläterat i bakgrunden, och hur färgtonen på hennes Antibes-solbrända hy återkommer i den gustavianska byrån. Det är så casual alltihop, hon har bara tagit en liten paus från arbetet. Snart skrider hon åter in i köket och skäller på den lata och dåligt framavlade serveringspersonalen.

Boken innehåller några av de vackraste matfoton jag någonsin sett. Det värker i mitt hjärta när jag ser den här till exempel:



Ser ni den tidiga kvällens sommarsol glöda i den strimlade löken? Hör ni det lätta suset av en varm bris i tusen små blad? Blir man inte olycklig? Jamen titta då! Även om jag tycker att chiantin ser lite blaskig ut.

Hjälp mig

Jag har länge grubblat över detta:



En förfrågan från Skatteverket jag hittade på gatan en försommardag för några år sedan. Jag har läst den gång på gång, varje gång med ett nytt förhållningssätt. Men aldrig är jag ens i närheten att förstå vad som efterfrågas. Kan ni hjälpa mig? Kan ni det? Det var snällt.

Omslag 2

Vad är det första ni tänker på när ni ser det här omslaget? Jag för min del kan inte låta bli att tänka på den mangosorbet jag och mamma brukade köpa på fredagarna på den tiden jag var domesticerad. Omslaget är formgivet av Paul Johnson och boken gavs ut 1989. Jag blir inte klok på vilket typsnitt som används. Tänkte först Garamond, men det var inte alls rätt.

Formatet är som gjort för att man ska ha boken i lårfickan på ett par arbetsbyxor medan man kliver omkring i jorden på en kaktusplantage. "Jaha, den där ceriserosa blomman sitter på en Echinocereus perbellus, det var som sjutton..." Och för att inte tala om den underbart fula - men alltjämt korrekta - pluralisformen av cactus.

I dreamt about u last nite

Ibland hör jag folk säga att det inte finns något tråkigare än att lyssna på folk berätta om sina drömmar. Det håller inte jag med om. I själva verket finns det inget tråkigare än att lyssna på folk som inte kan berätta. Barn, folk utan fantasi, folk med ett neurotiskt förhållande till sanningen - alla har de det gemensamt att de tråkar ut sin omgivning, och mest av alla mig.

Drömmar är inte tråkigare att lyssna på än annat, men de tarvar en annan typ av självkontroll. Man måste exempelvis fatta att "...och sen var jag plötsligt någon annanstans, och där stod mamma - fast det var typ inte mamma - och plötsligt..." det gör ingen bra historia. Det måste vara rafflande, det måste innehålla något för alla. Romantik, humor, drama, något sedelärande kanske. Okej, nu tittade jag ut genom fönstret, och så har solen gått ner. Klockan är inte ens tolv. Jag orkar inte mer.

Phantom love

Idag hände något glatt, varför jag firade lite genom att köpa en blå Chimay på Klarabergsgatans Systembolag och dricka den gatan fram. Det är en jättebra vinteröl, på det att man blir varm och mosig och inte låter sig bekommas av bristen på sol och gamman. Ölen uppdrucken var jag mycket riktigt varm, trött och mosig. Gick så och såg filmfestivalens förmodligen minst omtyckta film. Åtminstone om man räknar på hur många som gick ut ur salongen innan filmen var slut (ca 18 st, och det var en liten salong också!).

Filmen hette Phantom love och var regisserad av en Nina Menkes. Den var svartvit, innehöll knappt någon dialog och hade ett av filmhistoriens mest deppremerande och oinspirerade samlag som tio minuter lång inledning. Sedan följer två timmar där i stort sett tre scener upprepas och varieras för maximal effekt. Serien inleds med samlaget, återigen: Extremt deppigt. (Mannen juckar, kvinnan ser apatiskt upp i taket.) Sedan går kvinnan genom en korridor och kliver förstrött över en boaorm (som väser! Väser boaormar verkligen?), varpå vi ser henne på jobbet vid roulettebordet. Mellan dessa scener klipps telefonsamtal mellan mor och dotter in:

- I think you should be nicer. What is the word... kinder.
- But mother...
- No, you should be nicer. Be nicer, then everything will be ok.

Mamman ringer hela tiden, och skulle vi inte fatta bistår Menkes oss med närbilder på en simmande bläckfisk. Den halvunga kvinnan tar hjälpligt hand om sin riktigt störda syster, som står i sin lägenhet och under överinseende av sina två jättehundar sopar omkring allt sitt junk i en hög på golvet, än hit än dit. När hon inte skriker rätt ut. Alla talar med en trött och obehaglig polsk brytning.

Som sagt, halva salongen gick första halvtimmen och filmen var inte rolig alls. Men jag tyckte om den i mitt mosiga tillstånd. Jag hade ändå inte varit i stånd att greppa en handling. Vid ett tillfälle var jag tvungen att säga till en amerikansk tjej att stänga av sin mobil när hon satt och sms:ade. Ljuset gav mig huvudvärk.

- The light gives me a, what do you call it, headache...

sa jag med en obehaglig polsk brytning.

Omslag 1

Okej, nu sätter vi igång med listan över snygga bokomslag. Jag vill förtydliga ett par saker bara:

• Detta är ingen lista som tar hänsyn till hela världens utgivning, utan begränsar sig till de få böcker jag har i mina hyllor här hemma. Därför kommer böckerna till största del vara skrivna av europeiska män, som det brukar bli när man upprättar listor.
  
• Jag tar ingen hänsyn till om boken är bra eller ej. Jag har förmodligen i de flesta fall inte ens läst ut den.
• Omslagen rankas inte sinsemellan. ALLA OMSLAG ÄR LIKA FINA!
• Om allt går som det ska lägger jag upp ett omslag om dagen.
  

Den här fina pocketutgåvan från 1982 har tummats av många ängsliga händer. Ni som kan er omslagstrivia ser direkt att det är Bo Berling som formgivit den.

Det är en ständig fråga om man ska låta namnet på författaren eller boktiteln dominera framsidan. Själv föredrar jag att titeln utgör blickfånget, men just här har Berling på ett djärvt åttiotalssätt maxat Sartres hela namn i en fet Arial och låtit det trycka ner den stackars Antoine Roquentins plågade huvud mot bildens nederkant. Arial är ju ofta ganska snyggt, lite som Helveticas mer sansade syster.

Giulio

Jag har fått en scanner. Och nu tänkte jag göra en lista över mina snyggaste bokomslag och lägga upp bilderna här. Dessvärre har jag ju jinxat hela listan med bilden på ee cummingsomslaget nedan. Så allt som kommer följa lär bli en lång räcka besvikelser. Men det är faktiskt något man får räkna med om man kommer hit.

Italien är ett efterblivet och jobbigt land i många avseenden. Men en sak har de förstått, och det är bokomslag. Det finns många bra förlag som satsar på formgivning, men bäst av dem alla är Einaudi. Deras typsnitt är så snyggt att jag blir alldeles matt. Jag känner igen det på en halv sekund. Som en lite queer och lätt nervig Times New Roman. En TNR som glömt ta sina beta-blockerare. Men ingen utflippad och jobbig borderline-fjortis! Bäst gillar jag de helvita omslagen utan bild med svart text, från mitten av nittiotalet.

Inlägg 292

Crazy fog

Igår natt var det som bekant en absurd dimma över Västberga med omnejd. Jag kom hem vid ett-tiden på natten och blev alldeles fånigt upprymd. Dimman liksom rann ner på perrongen från gatan ovanifrån. Och när jag gick upp och såg den enorma bygglotten framför den stora tegelruinen helt geggig av dammig dimma sprang jag hem och hämtade kameran. Det var mycket mörkt, så jag var tvungen att lägga kameran på något och använda självutlösaren, för annars blev det bara en orange gröt av allt. Och att ha 600 ISO var det bara inte tal om, det blir ju så grynigt. Tyvärr hade dimman redan börjat lätta när jag kom tillbaka ut.

TOMHETEN

Så såg jag alltså Rodolphe Marconis dokumentär om Karl Lagerfeld igår. Salongen var fullsatt av modebloggare, och kvinnan bredvid mig satt och stenograferade. Eller så tecknade hon, det var svårt att se i mörkret. Formen var väldigt traditionell; man fick följa Lagerfeld i hans arbete i studion, vid skrivbordet, på mingelpartyn och i förberedelserna inför visningar. Han fotograferade sina modeller på morgonen på gården till sitt mansion i Paris, i en regelrätt fotostudio och i spegelsalar upplysta style Barry Lyndon. Efter en särdeles hysterisk visning inför ungefär tusen åskådare och lika många fotografer tog han en stenad Nicole Kidman åt sidan och fotograferade henne mellan två stanniolväggar i något renässansslott.

Mellan dessa scener intervjuades Lagerfeld av Marconi. L satt avslappnad i en elegant soffa och svarade välformulerat på M:s ohyggligt lama frågor. Till exempel ville han veta när L insett att han var bög, vilket tog honom åtskilliga framstammade bisatser att uttrycka. L lät honom våndas en liten stund innan han sa något i stil med: "Vilka slags känslor syftar ni på? Tala ur skägget och sluta stamma!", och kunde på så vis framställa sig själv som den spirituella dandy han self-promotat sig som.

Hade jag haft ett anteckningsblock och en penna med mig på visningen skulle jag förmodligen skrivit TOMHET med stora bokstäver mitt på sidan. Nu är det ju knappast en skarp iakttagelse att hävda att modevärlden bygger på ytlighet och intellektuell grundhet, och det är ju dessutom att felslut att klandra den för det, i och med att just bristen på beständighet och så kallade eviga värden är just dess grundvalar, med en ny kollektion varje säsong osv. Naturligtvis känner man den ihåliga tomheten i Nicole Kidmans kolade skratt efter att hon gått Chanels runway arm i arm med Lagerfeld inför sex hundra miljoner smattrande blixtar. Och middagsbjudningen där varje "kvickhet" av L omedelbart upprepas av tre assistenter eller modeller.

Men tomheten som drabbade mig var den i Lagerfelds plattityder där han satt i soffan och inför en av beundran förlamad dokumentärfilmare pratade om medelmåttighet (ni har hört det förut), sin mammas uppfostringsmetoder (ni har hört det förut) och vänskap (det måste hänga ett damoklessvärd över alla relationer, de måste konstant prövas, annars är de inte värda något). Det var två slags tomheter: dels den hos tonåringen som ser allt i svart och vitt och vet allt väldigt bestämt, men i själva verket inte vet ett skit. Det var dels de intränade fraserna hos gamlingen som i sitt fördementa stadium upprepar dessa för att det inte ska märkas hur förvirrad han är. Nu menar jag inte att Lagerfeld är dement, men han (precis som vem som helst skulle vara) är skadad av att utgöra ett slags intellektuellt alibi i en annars fullkomligt antiintellektuell miljö. Hans trötta yuppie-elitistiska one-liners blir bland alla småberusade modeller och hangarounds upphöjda till något som verkar betyda något - till den grad att han själv till slut tror det.

I en talande scen i filmen sitter Lagerfeld i en flygplansstol (i vad jag antar är hans privata jet) och håller i en svart kudde. Marconi är uppriktigt intresserad av kudden och ställer fråga på fråga. Frågorna följer detta mönster:

- Den här kudden fick jag av min mor.
- Vem fick ni kudden av, er mor?
- Ja, den hade ett broderat lok på framsidan.
- Ett broderat lok?
- Ja, men det är bortnött nu. Jag har kudden i en tygpåse, för det är inte mycket kvar av den.
- Varför har ni kudden i en tygpåse?
osv.

Men jag gillade inledningsscenen. Kameran snokade nyfiket omkring i Lagerfelds sovrum, letade sig fram förbi böcker och travar av modetidningar, fram till tretton (jag räknade) olika iPods på spiselkransen. Vi fick se honom välja dagens smycken bland hundratals ringar och armband utspridda på en lång obehandlad träbänk, och han öppnade två djupa lådor och bläddrade bland sina stärkta kragar. Mitt i sovrummet stod en säng, och ett långt lysrör var monterat vid varje hörn.

Harakiri

Nej, det här är inte roligt längre. Maggan talar långsamt och med hög röst i telefon med någon som inte kan svenska. Jag känner en kompakt sömnighet. Jag vill ta på mig min JT Leroy-peruk och svarta Ray-Bans, dimma ner belysningen i korridoren och sakta gå fram och tillbaks. Som vanligt med fötterna i en rak linje. Det är liksom det enda som fungerar när det blir så här!

Men igår såg jag i alla fall Paul Schraders film om den japanske författaren Yukio Mishima. Författaren är egentligen mest känd för att ha begått harakiri efter ett misslyckat kuppförsök. Han växte upp med sin sjukliga mormor som gjorde honom till en känslomässigt stabil människa genom att då och då utbrista: "Om du inte masserar mina ben kommer mormor dö!". I vuxen ålder kombinerade han sitt författarskap med att leda en liten privatarmé i ett efterkrigsjapan där den reguljära armén förlorat sin politiska makt. Målet med privatarmén var förutom att skydda kejsaren, att rena landet från moralisk smuts.

En vän till mig, vi kan kalla honom A, är väldigt fascinerad av Mishima. Det är samma person som skapat ett Facebook-konto i sin gamla SO-lärares namn. Han är prototypen för vad man brukar kalla en "arg ung man på internet", och öppnar ibland upp konversationer på fester med "Om du fick trycka på en knapp, och hela mänskligheten dog - skulle du trycka då?". Stämningen blir då ofta lite tryckt, och A står sedan för sig själv och andas hårt en stund. Det här inlägget är dedicerat honom.

OBS! SPOILER: Yukio Mishima dör i slutet.


Jag, efter att ha sett senaste Kobra.

Jag mot världens samlade nonchalans och idioti:0 - 6483928

I senaste Kobra, det om kopior, hade de ett inslag om en konsthall i Japan där de bara ställde ut reproduktioner av kända verk. Vad som retade mig bortom rimlighetens gränser var att varken intendenten på museet eller reportrarna verkade känna till att det finns en rätt stor skillnad i betydelse mellan å ena sidan reproduktion, och å andra sidan kopia. Sådana här saker gör mig så olycklig! Vad är det för fel på folk?

Found, then lost

Inte ens mina drömmar har varit spännande den här helgen. Jag har vaknat om morgonen med en fadd smak i munnen, uppriktigt bekymrad över den idétorka mitt annars så inspirerade undermedvetna plötsligt drabbats av. Nej, nu måste jag verkligen jobba bort min drogskräck, för så här kan det inte fortsätta.

Min vän R bodde i andra hand på Kungsholmen för något år sedan. Han var vid tidpunkten stadsdelens yngsta invånare. En morgon stod en olåst cykel lutad mot fasaden, och den stod kvar på samma sätt när han kom hem på kvällen. Det var en svensktillverkad cykel, gjord i lättmetall och med en minimalistisk design. Enligt R ganska snygg och säkert värd så mycket som fyra tusen, vilket är mycket för en begagnad cykel. På styret hängde en påse. I den påsen fanns:

• En porrtidning
• Tre muffins
• En laptop

Then shall i turn my face, and hear one birdsing terribly afar in the lost lands.

För tolv sekunder sedan hörde samtliga mina grannar ett vrål inifrån enrummaren på andra våningen: "JAG ORKAR INTE LEVA LÄNGRE!". Brände vid ostkakan.

no time ago

Jag har varit helt utslagen idag. Alkoholen gör så med mig. I stort sett gick min arbetsdag ut på att inte kräkas på tangentbordet, samt att se presentabel ut inför kollegerna som besvärande ofta stack in huvudet genom dörröppningen och ropade något käckt. Men då jag knappt har arbetsuppgifter att tala om har jag också kunnat gå och rota i förrådet, och om det är något jag gillar med mitt arbete så är det att det finns ett spännande och välfyllt förråd med kontorsutensilier. Det är dessutom väldigt sympatiskt att det ser ut som att man arbetar när man går där och rotar. Om nu någon mot förmodan skulle fråga vad man letade efter, som en insinuation att man egentligen bara står och låter tiden gå, kan man alltid se irriterad ut och säga: "Vem är ansvarig för att vi har tillräckligt med häftmassa egentligen? Den personen verkar inte kunna sköta sitt jobb!".

I nära anslutning till nöjet att gå och snoka i förrådet ligger nöjet att stjäla ur förrådet. Jag fick under en vända syn på en trave jättesnygga kartonger med häftstift där själva häftstiften ligger i små medicintuber. Jag tog genast ner en tom pärm från hyllan, la en ask i den och gick tillbaks till rummet med en upptagen min. Här får ni se:








Efter det här spänningsmomentet började jag åter känna mig turberkulossjuk. Så jag tog en soffkudde från fikarummet och la mig en stund bakom en bokhylla för att återfå geisten. Ursäkten jag hade övat in utifall att någon skulle komma på mig: "Eh, jag tappade ett gem här någonstans..." (med kuddrynkor på kinden).

Skrivaren är paj

Nu fick jag precis ett mejl från Maggan. En vidarebefordrad varning hon skickat till alla sina kontakter om att man absolut inte ska öppna ett mejl från "Powerpoint Presentation" med ämnet "Welcome to the MATRIX!". Och samtidigt har jag en hemsk huvudvärk från helvetet. Jag vet inte hur mycket mer av detta jag kommer klara av!

Ger du mig kniven där är du gullig

I fikarummet idag pratade jag lite med min favoritkollega. En platinablond kvinna som gillar italienska bakverk. Jag avskyr italienska bakverk, och är inte särskilt förtjust i att det enda hon vill tala med mig om är Italien.

Så idag styrde jag in samtalet på ett annat spår, nämligen livet. Pratstunden lämnade mig naturligtvis tom och desillusionerad. Jag minns brottstycken: "Skyhöga studielån", "Ansvar", "Tjäna sina egna pengar", "Barn", "Mat på bordet". Jag är inte helt säker, men jag tror att jag skrek rakt ut vid ett tillfälle.

Vilket får mig att undra: Hur kommer det sig att man inte oftare ser människor ligga i fosterställning och skrika? Just den impulsen är något jag flera gånger dagligen måste kväsa. Det kan handla om en kroppshållning vid en busshållplats. En människa som så uppenbart vantrivs med hela sin tillvaro, men inte lyckats formulera denna vantrivsel på annat sätt än genom en omedveten sublimering som tar sig uttryck i oinspirerade kulturella referenser (ja, ni vet ju vad jag syftar på vid det här laget) och ett ledsamt yttre.

Det kan också handla om ett mobilsamtal man hör på bussen:

- Men håller du på och äter nu? Vi skulle ju äta tillsammans ikväll.
- ...
- En hel Vesuvio? Måste jag äta själv nu?
- ...
- Det var ju därför jag tackade nej till att gå på den där pjäsen, att vi skulle äta tillsammans!
- ...
- Jaha, du kommer inte bli mätt på pizzan...
- ...
- Men då ska vi umgås! Du ska inte sitta vid din data hela kvällen. Lovar du det?
- ...
- Om du sitter framför datan, då har jag ingen användning för dig, förstår du det?

Oh, Peggy Day

Idag tänker jag på:

• Varför jag egentligen måste sitta här vid mitt skrivbord. Jag har inga arbetsuppgifter. Maggan sitter två meter ifrån mig, så jag kan varken gråta, skratta eller sjunga. Och vad är det då för mening?
• Att jag vill besvara allt som sägs till mig idag och alla andra dagar med en dans. Förslagsvis till Flawless (go to the city) av GM.
• Vilken typ av estetiskt uttryck som skulle fånga essensen av mitt liv bäst. En Stabat mater eller en bombastisk rock-opera? Förmodligen en valfri Stefan och Krister-föreställning. Höjdpunkten: Krister går på dass.
• Vad menade Eva Hamilton och Kerstin Brunnberg egentligen med sin debattartikel i DN idag? Borde jag skaffa en tv nu? Är det nu tv blir bra?
• Om det är normalt att så här långt efter tonåren fortfarande känna sig omgiven av idioter.
• När jag just rakat huvudet första gången. Jag var hos mamma, det var jul och hela familjen (utom de som befann sig i antingen exil eller permanent onåd) var där. Och jag stod framför badrumsspegeln och trädde på en svart nylonpåse (att ha bh:n i när man tvättar den) på huvudet. Jag såg i spegeln en aidssjuk åttiotalsbög i West Village, och har gjort så sedan dess.

Vi går ut nu,

ska ni med?

Café Panorama, 12/11

PK-debatten igår. Det var nästan fullsatt när jag kom en halvtimme innan det skulle börja. Ämnet var "Mediernas roll i bevakningen av stureplansprofilerna", så det intresserade många uppenbarligen. Jag var uteslutande där för att fotografera Tove Leffler för min väns räkning.

Jag måste medge att min aversion mot Mikael Nestius grumlades lite igår. Han var faktiskt ganska förnuftig, och det hans hårsvall saknar i ondulering, det vinner hans röst i modulering. (Jag spyr på mig själv.) Bredvid honom stod en Ester Pollack, medieforskare vid JMK. Hon hade också en härlig röst, välartikulerad och klar. Men där Nestius stämma gjorde en lugn och harmonisk tog Pollacks röst mig tillbaka till mina nattliga maror av amputerade lemmar och närstående människors besvikelse. Tänk er att någon med borderlinediagnos i en bunker under pågående bombanfall härmar Elin Klinga, och gör det bra - så lät hon. Jag kan faktiskt inte redogöra för vad hon sa, så illa är det.

Men den jag vill ge kudos, det är Katarina Wennstam. Jag visste att hon skrivit Flickan och skulden, även om jag inte läst den. Men jag visste inte att hon var så himla skarp. Det är människor som Wennstam som ger en hoppet om mänskligheten tillbaks, efter dessa hundratals och åter hundratals aftonbladet.se-länkar man får skickade till sig från närstående. Man tänker: varför har jag tillbringat så mycket tid med strunt, när jag hade kunnat bli Katarina Wennstam? Nu hade jag kanske inte blivit just Katarina Wennstam, men hennes lugna och samtidigt absurt effektiva retorik måste ju ha kommit någonstans ifrån. Förmodligen hårt arbete, grundliga förberedelser, samt en total oförmåga till indolens. Hon känner sig nere en morgon, tittar sig i spegeln och säger: "Varför ska jag vara deppremerad? Det tjänar inget syfte!", och så sätter hon sig ner och skriver ett kapitel till, före lunch.

Hon hävdade (även om det var lite utanför ämnet, vilket å andra sidan det mesta var igår kväll) att många friande domar i våldtäktsmål berodde på en förlegad sex- och genusuppfattning hos landets domarkår. Detta väckte advokaten Per E. Samuelssons galla och fick honom att utbrista: "Nu spelar Wennstam ut det där jämställdhetskortet igen!", varpå en lite sökt polemik uppstod. Sökt, inte för att de inte håller med varann, utan mer för att polemiken som samtalsform är så kontraproduktiv i en paneldebatt med publik, i vilken det alltid finns x antal tourettes-haverister (den kom jag på själv, bra va?) som bara inte kan låta bli att ropa något rakt ut då och då. Återkommer till det.

Just Samuelsson hållning var ganska intressant. Dels för att han jobbat med våldtäktsmål i ca 25 år, och hade insyn i ett förfarande som enligt honom "ofta dömde oskyldiga män". Dels för att han ville ha tv-sända rättegångar så folket kunde se på vilka lösa grunder dessa män dömdes. Just uppfattningen att många oskyldiga män skulle dömas har han gemensamt med folk jag känner som pluggar juridik. De anser i likhet med Wennström att lagstiftningen är grumlig, men till skillnad från henne menar de att detta i första hand drabbar de åtalade männen då mediernas konsensusbildande drev gör gällande att alla män som anklagas för våldtäkt är skyldiga. Och detta påverkar domarkåren, då "de inte är mer än människor". Här drog han en ganska rolig parallell mellan Göran Ewerlöf i presskonferensen: "Ett nej är ett nej!" och Horace när han förkunnar nobelpristagaren i Börshuset. Eller ja, det var roligt då i alla fall. Det ska sägas att mina juridikstuderande vänner också har gemensamt att de är:

1. Män.
2. Inte särskilt förtjusta i feminism.

Under hela debatten fanns en kvinna i publiken som tog tillfälle i akt, så fort det blev någorlunda tyst, att utropa: "Det handlar alltid om pengar!". Och när Thomas Bodströms inblandning i ett aktuellt våldtäktsmål kom på tal menade hon på att han fick betalt för det. Det var så jag förstod det i alla fall. Efter hand nöjde hon sig med att sporadiskt ropa: "Pengar!".

Debatten tog slut och frågestunden tog vid. Efter en pladdrig och fullkomligt överflödig "kommentar" av någon kolumnist jag glömt namnet på ställde sig en fly förbannad Hasse Aro upp och begärde ordet. Han skällde ut Wennström och Nestius för att ha hetsat mot stureplansprofilerna innan de ens var dömda, och fick även in en lite obefogad känga mot den lite bleka Tove Leffler (sorry A, hon var inte i sitt esse igår kväll). Nu brast det dock för den hojtande kvinnan i publiken:

- Har du talat med männen?
- Nej, men jag har läst domen.
- Har du talat med kvinnan?
- Nej.
- Då tycker jag du ska hålla KÄFTEN!
- Jaha, tycker du det? Okej då!

Och så satte han sig ner och osade av affekt. Det var en underbar scen. Jag känner mig dragen till Hasse Aro på något sätt. Inser visserligen att jag förmodligen skulle hata honom om jag lärde känna honom, men ni vet - "opposites attract". (Här ska ni tänka er mig med en finurlig min och övertydliga citattecken i luften.) Visst börjar Aro med åldern lika Alan Rickman? Min syster (inte hon som brukar trakassera mig här, den andra) träffade Hasse Aro på Clarion en kväll, och tillsammans med en kompis tog hon med sig honom hem. (Borde jag skriva detta, kommer jag bli åtalad nu? Men det är ju faktiskt sant.) Han var typ lite slemmig, men ganska komisk. Min syrra blev sömnig och tröttnade på Aro, och sa: "Nu får alla gå hem!". Vid dörren tog han henne på rumpan och viskade i hennes öra: "Är du säker på att du inte vill att jag stannar?". Finns säkert bilder på en full och jovialisk Aro någonstans.

Paragraf 16

När man är ute på vischan och kör sin bil, och plötsligt (med flit eller ej) kör på ett djur ska man rapportera detta till polisen. I paragrafen som reglerar detta står uppräknade ett antal djursorter, bl a lokatt, älg, hjort etc. Alla dessa djur (även de jag inte räknat upp) känns helt rimliga att omfattas av den här regeln. Alla utom ett, nämligen uttern. Om ni kör på en utter måste ni ringa polisen och säga det. Det kan vara lätt att glömma. Jag vet själv inte hur många gånger jag kört över uttrar och bara fortsatt köra. Men många har det varit.

Konsonantreduktion

För några år sedan gjorde jag upp med alla konsonantkluster i det svenska språket. Jag hade länge stört mig på hur det lät, och ville skapa en lite mer infantil svenska. Således lät jag bli att uttala flera konsonanter i rad när jag pratade. Det gick förvånansvärt bra, och jag talade både snabbare och ledigare. Nu kanske ni frågar er: "Men vilka konsonanter skall uttalas då?". En rimlig fråga som bäst besvaras med ett exempel.


Sista strofen i Dumboms leverne av J. H. Kellgren lyder i original:

Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp -
O vandringsman, "Gnothi seavton".

Men med konsonantreduktion nödgas man läsa:

Vår Dubbom lade sig en atton
het fikk och sudd till själ å kopp,
men teg om moggon te-död opp -
O vaddiman, "Nothi seaton".

(Som man kan se föredras klusiler framför frikativor, och även konsonantkluster som utgör gräns mellan morfem inom ett och samma ord räknas. Och till skillnad från vissa naturliga språk som inte tillåter konsonantkluster, placeras inga schwa-vokaler mellan konsonanterna då det bara skulle vara motbjudande.)

Med den här metoden kan man på ett enkelt sätt reducera sin taltid till ett minimum, och på så vis låta andra prata lite, om det nu är en önskvärd effekt.

Ikväll

ska man gå på Publicistklubbens paneldebatt på Café Panorama. Min vän A:s crush Tove Leffler sitter i panelen. Det gör dessvärre också den ("förhatlige" tänkte jag skriva, men då skulle det ju bli blogghat och det är inte bra) trinde Mikael Nestius. Jag irriterar mig på att han alltid är så ivrig att ha rätt, och hur han mobiliserar sina läsare i kampen mot det uppenbart onda. Som redaktör ska man, enligt mig, befinna sig i ständig kamp mot inte bara sina skribenter men även läsarna. Särskilt läsarna.

This living hand,

Stod vid fönstret i fikarummet och tittade ut. Jag stod med huvudet i profil mot fönstret, med min överkropp lätt vriden i sidled. Jag hade släckt lampan i taket, och motljuset gjorde underverk med min figur. I handen hade jag en skorpa på vilken jag strukit rikliga mängder Kalles kaviar. När jag stod där kom kaviartubens rättmätiga ägare in i rummet.

- Vad har du på skorpan?
- Ingenting. Jag äter alltid mina skorpor au naturelle. Det borde du veta vid det här laget, Gunlögg.

Jag vred skorpans ovansida omärkligt bort från Gunlöggs viewpoint, men hon var snabb. Hon grep tag i min handled och vred om den så att den stulna kaviaren blottades i det kalla och obarmhärtiga novemberljuset. Hon såg stint i mina ögon.

- Jag är så jävla besviken på dig.

Vi såg på varandra en lång stund. Till slut vek jag undan blicken. Bet mig i läppen för att hålla tillbaks tårarna. Jag såg ut genom fönstret. På grusplanen sparkade ett ensamt barn håglöst på en boll. Gunlögg släppte inte min handled. Jag blundade och tänkte: "Låt det aldrig ta slut".

The air is a mill of hooks

Den här morgonen var tung. Riktigt svårt att kliva upp.




Något inom mig låg kvar i sängen efter att jag gått upp.




Så stod jag en stund vid kajen och väntade på tidningsbudet. Men det var ju alldeles för sent.

Station, happy station
Very special people you can meet at the station
Station, happy station (oh, happy station)
Glad and smiling faces come from different places

My suitcase and me we'll take a trip
It's a magic journey, I feel like burning
Lucky guy, follow me, you'll be alright
I'm crazy, don't you know
I'll never let you go

Would you like to do it? Well, it's not, not too late...

Tell me what you like, it could be so fine.
Come into my train, I can get you higher
You're the best, best, honey The best, best lover tonight
Station, happy station?
Come with me and take the train
I don't want to stop here, wanna go there

- Go where?
- Where I'd like to see one million places
- What kind of places?

Midnight is coming, follow me
Station, happy station?
Come with me and take the train...

Bold type

I fredags försov jag mig. Jag vaknade vid tolv och stannade därför hemma från jobbet. Det var lika bra tyckte jag. När jag berättar det här för vänner är det inte många som säger att de kan känna igen sig. För dem är det helt enkelt inget rimligt skäl att stanna hemma från jobbet för att man försover sig. Men så har de inte mitt jobb heller. För mig är det en eftergift att över huvud taget åka dit om morgnarna. Jag fattar ärligt talat inte vad jag gör där. Men jag har fått indikationer på att det inte är särskilt viktigt att jag vet det. Från högre ort har jag fått dessa indikationer, och det känns ju ganska tryggt.

Snart kommer det knacka på dörren. Jag öppnar, men det är ingen där. När jag går tillbaks till vardagsrummet kommer min familj sitta på skrivbordet. De är miniatyrer, cirka två decimeter höga. De är allesammans väldigt besvikna på mig. Med stram min håller de fram varsin liten plastpåse till mig, men jag kommer inte fatta vad jag ska göra med fyra små plastpåsar!

- Vad vill ni att jag ska göra?!

Den fula av två

Tänk er att någon på bilderna under (oviktigt vem) spexar lite framför kameran. Tänk er att spexet når sitt naturliga slut. (För hur länge orkar man spexa, kanske en halv minut högst.) Men kameran slutar inte rulla. Spexets död, spexarens förlägenhet. Självmedvetenheten tar över och gör allt segt och tomt.

This is heaven to me

Andra borttappade semesterbilder. Om det är du på bilderna, eller om du känner igen någon - tveka inte att höra av dig till Olivander som hittade filmrullen inuti en Brownie Hawkeye Flash han köpte på eBay härom året.

Miami Beach, Florida. Tidigt 60-tal:

Hej mina vänner!Låt mig berätta att:

Natten sänker sig över Västberga industriområde. Natten började klockan fyra i eftermiddags och kommer fortsätta en bit in på Mars nästa år. Detta gör mig så deppremerad att jag skulle skrika, om jag hade kraften. Men det är ju en sådan banal och pubertal ångest. Lite som "alla är idioter!". Lika meningslös, om än lika giltig.

Om ni inte har något speciellt för er lördag klockan 19:45 så tycker jag att ni ska gå och se Lost holiday på dokumentärfilmsfestivalen på Zita. Jag såg den igår och blev alldeles matt av lycka. En tjeckisk turist hittar en resväska i en container på en flygplats i Göteborg. Väskan är tom sånär som på en påse med oframkallade filmrullar. Han kommer hem till Prag och framkallar dem och får tillbaka drygt 750 foton på en grupp asiatiska män fotograferade runt om i Skandinavien. Ingen vet vilka de är och tillsammans med regissören Lucie Králová och några andra konstskoleelever gör de det till sitt uppdrag att ta reda på männen och ge dem bilderna.

Filmen är så smart och rolig. Kameran zoomar in tätt på de absurt konventionella semesterbilderna till suggestiv och dissonant musik. Vi får möta en urgammal sinolog med långt vitt skägg som talar i haiku om det kinesiska rikets samlade mystik. Filmarna visar bilderna för folk på sydkoreanska ambassaden som tror att männen är från Nordkorea: "They like to wear suits!" säger en ung kvinna och tittar in i kameran med ett skälmsk leende, så man vet inte riktigt vad det betyder.

Gruppen ger sig av till Skandinavien och följer de asiatiska männens spår. De hittar fjordarna och statyerna framför vilka männen poserat, och de pratar med folk som kanske minns dem. Det är gruppens möten med svenskar som får en att inse hur utbredd och välcementerad bilden av "den stela svensken" verkligen är. I en helt obetalbar scen försöker Králová genom en svensk polisman vid flygplatsen i Göteborg få reda på hur många kineser som sommaren 2001 anmälde en stulen resväska. Jag vet inte om jag någonsin har sett begreppen "låst", "omöjligt" och "nej" åskådliggjorda med större trovärdighet. Jag menar, jag i likhet med andra tänkande människor spyr ju så fort jag hör någon ens andas frasen "svenskar är så stela och tråkiga", men det här ägde faktiskt en sorts sublim skönhet. Frasen utgjorde, med alla sina skiktningar av referenser och förförståelse, ett helt vettigt axiom för att verkligen förstå djupet av denna polismans regeltrogenhet. Och därtill: finns inga regler måste de uppfinnas!

Vilket ganska sökt leder mig in på en bok jag läser nu. En Åke Daun har från enkätsvar sammanställt till begriplig om än ganska trist text sociologiska data på dels svenskars, dels italienares identitet och kultur. Jag orkar inte redogöra för bokens innehåll just nu, men kom att tänka på en sak med italiensk byråkrati. Den initiala reaktionen hos en tjänsteman i Italien vid alla enskilda tillfällen av yrkesutövning gentemot det civila samhället (alltså dig), är alltid ett bestämt "NEJ!". Det kan handla om studentrabatt på busskortet ("Det där internationellt giltiga studentkortet är inte giltigt här!"), taxiresor ("Den adressen finns inte!"), polisen ("Du finns inte!"). Men gemensamt för alla dessa mycket traumatiska situationer är att det alltid ordnar sig till slut. Bara man ger byråkraten i uniform tillfredsställelsen i att få invagga en i tron om att det är omöjligt, för att sedan få vara den som är potent nog att rucka på det rigida (men i själva verket mycket diffusa) regelverket.

Den här kulturen är förmodligen vanlig i alla länder där staten är svag eller av andra anledningar inte är att lita på. Kanske gäller detta också Tjeckien, vilket antagligen är varför Králová inte kan dölja sin häpenhet inför göteborgspolisens rigiditet. Se filmen!



Jag tycker killen i solbrillor är sötast. Vad tycker du?

Sill med sill, sill, sill, och lite dill.

Varför kan jag inte ta det här på allvar? Är det för att man är alltför van vid Krogkommissionens slentriansågningar, eller är det något annat... Jag tänker på en novell av Joakim Pirinen från Den svenska apan, som gör sig bäst när han läser den högt. Och det gjorde han för några år sedan på Björkhagens bibliotek. Det är Evert Taube som kommer in på Den Gyldene Freden och beställer av servitrisen allt som finns på menyn och tusen andra saker. Alltihop marinerat, smörstekt, gratinerat, flamberat, och Pirinen reciterar Taubes oändliga lista över vidrigheter med en darrig gammelmansröst.

Det är inte det att jag misstror Krogkommissionens jobbiga "måleriska bildspråk", (eller, det är klart jag gör, men) det är bara att just i den här recensionen känns det så platt allting. Man beskriver en toast:

En "brödrätt", superkaxig i sin enkelhet, rymmer två skivor rostat bröd inlindade i en snövit tygservett. Det ena en skiva surdegsbröd gjort på levain (en franskättad surdegsbas), det andra en skiva danskt, mjuksyrligt och kärnigt rågbröd. Intill en halstablettstor klick smör, en mandelformad klick baconfett - jepp, det där vita som blir kvar i stekpannan - och i mitten en skvätt kraftigt doftande, mörkgul rapsolja. Skamlöst. Ett grandiost "fuck you" åt Atkins.

Det är så dumt bara. Det är ingen "brödrätt", det är rostat bröd med fett. "Skamlöst"? Det är som att hålla upp en bild på Stakka Bo iförd 90-talskjol, och bara: "SKAMLÖST!". Och "'fuck you' åt Atkins"? Vem har skrivit detta? Vem har betalat? Vem har hackat DN:s hemsida?

Vad är osteoporos?

Istället för att göra det jag borde (vad det var har jag glömt) har jag med höger armbåge på skrivbordet och pennan mellan tummen och pekfingret ägnat mig åt enhandsjonglering. Handen måste vara i samma höjd hela tiden, kastet skall göras med tumme och pekfinger endast, och pennan skall rotera ett eller fler (HELA!) varv. Föredragsvis fångas pennan med samma grepp som den kastas, men det kan krävas lite övning.

Crying in the rain

Medan jag gråter lite klädsamt över att

1. Min jobbdata inte har den senaste Windows Media Player.
2. Jag inte har admin-status, och alltså inte kan installera programmet.
3. Jag således inte kan titta på svt-play-filmer!

så tittar jag på en fantastisk metafor över rockens slutgiltiga och efterlängtade död. Vilken som helst av filmerna funkar, men en favorit är den med Slash. Jag skrattar.

Vad har du på dig?
– Kjolen är från Pimpinett och köpt på Blammo, skorna är från Topshop, kavajen är från HM. Väskan och glasögonen är båda second hand.
Beskriv din klädstil?
– Blandad från vintage till glitter. Mycket 50- och 80-tal.
Vilken är din favoritbutik?
– Beyond Retro och Judiths Second Hand.
Vilket är det snyggaste plagget på en kille?
– Jag vet inte om jag kan säga något enskilt plagg, allt handlar om hur man bär upp sina kläder. Jag gillar killar med egen stil.
Vems garderob skulle du vilja ha tillgång till?
– Gwen Stefani, hon blandar stilar på ett bra sätt.




Vad har du på dig?
– Tröjan har jag köpt på nån mall i Minneapolis, byxorna är från Gulan och skorna är från Nike. Väskan har jag köpt i en accessoarbutik och glasögonen på Åhlens.
Beskriv din klädstil?
– Jag kör en stil som inte är så dirigentaktig. Jag jobbar som dirigent så det är kul att köra något annat.
Vad blir ditt nästa klädköp?
– En 50-talsklänning som jag ska ha till en konsert.
Vilken är din favoritbutik?
– Little shop of fashion. Jag gillar all second hand.
Vems garderob skulle du vilja ha tillgång till?
– Jag är nöjd med min egen.




Vad har du på dig?
– Kavajen är från Zara, byxorna från Miss Sixty, skjortan är från La Chemise. Skorna är från Din Sko och väskan från Louis Vuitton.
Beskriv din klädstil?
– Grunden är klassisk som håller länge, sedan brukar jag komplettera med inslag och detaljer från de trender som råder.
Vilken var den bästa stilepoken?
– 20-talet, med hattar och fransar. På den tiden klädde folk upp sig på ett sätt som man tyvärr inte längre gör idag.
Vems garderob skulle du vilja ha tillgång till?
– Bridgitte Bardot hade bra stil, sen gillar jag Katherine Hepburn.
Vilken är den vanligaste stilmissen?
– Leggings på tjejer. Sen “göteborgskillar” – alltså inte nödvändigtvis killar från Göteborg, utan alla killar som är överstylade, såna som försöker för mycket och ofta i fel rikting.

Svisch-svosch

Maggan är på semester i Österreich. Svisch-svosch säger det om henne när hon iförd prasselbyxor svischar ner för skidbackarna. I korridoren är det mycket tyst. Ibland hör jag något, men det är oftast bara suset i vattenledningarna. Jag tror jag har blivit döv. Det skulle förklara varför det känns som att jag är helt ensam i byggnaden. Antingen det, eller också den något mer plausibla förklaringen: Det där bombhotet jag mejlade in härom veckan har till sist lästs av någon, och huset har evakuerats. Men de glömde säga till mig. Snart kommer jag höra ett surr, och så kommer en liten bombrobot inglidande på larvfötter. Våra blickar ska mötas. Den kommer ha en gripklo, och jag ska sätta roboten i min stol och låta den ta över mina excel-ark. Så sätter jag på kaffe, och vi ska ha det så trevligt.

Lars, it was really something

Äntligen någon som kombinerar "regnställ och ficklampor" med "perspektiv på tillvaron" på ett lättbegripligt sätt.

Vad ni borde veta:

På plussidan:

• Jag har ett jobb.
• Jag är inte helt utblottad.
• Jag har 128 i IQ.
• Jag är inte vanställd.
• Jag är inte handikappad.
• Jag är ganska ung.
  
• Jag har nästan en fil. kand.
  
• Jag lever i en demokrati.
• Jag kan äta mig mätt varje dag, om jag vill.
• Jag har ett förstahandskontrakt på min bostad.
• Jag har inget svårt missbruk.
• Jag har några begåvningar.
• Jag har bott utomlands och kan tänka mig att göra det igen.
  
• Jag är ganska bildad.
  
• Jag klarar av att vara ensam.
• Jag klarar av att umgås med andra människor.
• Jag kan tala med myndigheter per telefon.
  
• Jag ser ibland det vackra i att leva.
  
• Ingen har någonsin försökt mörda mig.
• Jag har en bra familj.
• Jag har bra, och tillräckligt många vänner.
  
• Jag har inte straffats för något brott.
• Jag är inte våldsam.
  
• Jag har aldrig dödat någon.
• Några tycker om mig.

På minussidan:

• Jag har CSN-skulder.
• Jag kommer aldrig skriva färdigt min c-uppsats.
  
• Jag har svår amputationsfobi.
• Jag är inte så ung längre.
  
• Jag blir regelbundet deppremerad.
• Jag klarar inte av att arbeta mer än halvtid, och egentligen inte ens det.
• Jag är trött på att bo och leva ensam.
• Jag vet inte vad jag ska syssla med/leva av resten av mitt liv.
• Jag har dålig rygg.
• Jag är ibland elak mot andra människor utan anledning.
• Jag har svårt att ta andras kärlek på allvar.
• Jag har svårt att se min egen roll i fallerade relationer.
• Jag har mycket svårt för när människor visar att de behöver mig.
• Jag väntar ständigt på en tragedi runt hörnet.
• Jag försummar vänner i kris, för jag vet inte hur jag ska närma mig dem.
• Jag kan aldrig dölja när jag föraktar någon.
• Jag föraktar många.
• Jag har ett komplicerat förhållande till min far.
• Jag vill ibland försvinna.

Det stämmer,

Cinemateket visar många pärlor i November. Jag såg en ikväll, roadmovien Andra dansen av Lárus Óskarsson. Kim Anderzon som Anna, en streetsmart och hårdkokt donna med skinn på näsan (eh, tautologi någon?). Hon hookar upp med en "charmigt" flummig Lisa Hugoson med bil, och tillsammans åker de norrut.

Hugosons Jo pratar en massa konstigheter som Anderzon oftast bemöter med en rynka på näsan. De stannar till vid någon transformatorstation och Hugoson spelar sax medan Anderzon står lutad mot bilen och röker cigg. "För i helvete, Jo!" låter det några atonala övningar senare. Båda karaktärerna är fulla av beskäftiga one-liners, men Hugosons är obegripligast, och vackrast. Hon skrev ett brev till polisen en gång: "Det finns fläckar av blod på min vinge, men leta inte spår i snön."

På ett loppigt hotell dricker Anderzon whisky med en handelsresande, och när Hugoson hör tumult från rummet gläntar hon på dörren och tar ett foto med sin polaroidkamera. Bilden visar en vettskrämd Anderzon på en obäddad säng, omgiven av arga/döda korpar samt en naken man.

Följande dag bjuder på en romantisk scen vid resterna av en slaktad älg, lite Deliverance-skräck med efterblivna norrlänningar plus en av filmhistoriens mest omotiverade tutt-flash. Thelma och Louise hittar ett döende hjortkid på vägen och Hugoson utbrister: "Det är naturens lag! Låt den va!". Men Anderzon kliver ut ur bilen och slår ihjäl djuret med ett kamerastativ, ackompanjerat av överdrivna, men väldigt effektfulla ljudeffekter. Under det att de fortsätter färden utvecklar Hugoson ett förvirrat resonemang om naturen, livet, världen. Anderzon tittar kyligt på henne och säger: "Du verkar ju bara vara hjärna du, bruden", varpå Hugoson drar upp sin randiga oversize-t-shirt och skriker: "Vad ser det här ut som?! Titta!", och försöker trycka Anderzons ansikte mot sin barm. De kraschar i ett dike och bilen fastnar. Men i skogen träffar de en svartmuskig jägare...

Fådd, fådd, fådd

Inget varmvatten i kranen idag. Så är det när man bor hos Stockholmshem. Diskbänken är 75 centimeter hög, dörren till trapphuset är gjord i well-papp, badrummet är 1,5 kvadratmeter stort. Grannarna är dessutom väldigt sociala. Ibland hör man ett trevande "hej..." från hallen när man glömt låsa dörren. Fram med kvasten: "Schas! Här ska inte du vara!".

Jag duschade i kallvatten och spände varenda muskel i kroppen, men det hjälpte föga. När jag var klar utgjorde min tungspets en perfekt avgjutning av min undre tandrads baksida.

Inatt drömde jag

att jag framröstats till årets kvinna i något hipstermagasin. Jag blev rörd av utmärkelsen, och ganska bedrövad av insikten att det bara var en dröm när jag vaknade.

Dagen har tillbringats i fyrtiotalisters sällskap. Då samtalsämnet cirkulerade kring ca tjugo år gamla händelser blev jag reducerad till den jag var för tjugo år sedan. Alltså ett barn. Det var mycket plågsamt, och min reaktion på att behandlas som ett barn - blev att bete mig som ett barn. Jag suckade, himlade med ögonen och underlät att svara på tilltal.

Efter det har jag försökt operera en symaskin jag fått. Det har gått under förväntan. Undertråden har fiskats upp, men efter det har ingenting lyckats. Tråden matas inte fram, utan glider av nålen som en oljad jag vet inte vad. Jag bifogar en bild på symaskinsjävulen, och om någon känner sig manad och/eller hågad får ni gärna mejla tillbaks ett förslag på hur tråden ska trädas.

Okej,

ingen lämnar byggnaden! Jag har ett tillkännagivande! Härmed vill jag å det bestämdaste hävda att:

Live those dreams, scheme those schemes

För x antal år sedan hade min mamma en pojkvän (eller lover som Jennifer Fox skulle säga), och när jag gick i tredje ring flyttade han in hos henne och jag in i hans östermalmstvåa. Jag brukade komma hem till dem på söndagarna och äta middag. Middagarna med dem brukade vara trevliga. Lovern var till skillnad från min pappa en trevlig och verserad människa, och mamma var visserligen kär och kvittrig i hans sällskap, men aldrig kuschad och överdrivet hänsynstagande.

En söndagsmiddag berättade mamma om en arbetskamrat hon hade haft, en trevlig man hon fikade med ibland. Han hade en gång delgivit mamma hur besvärligt han tyckte det var att bädda rent i sängen. Svårigheterna tog sig uttryck i att när han skulle trä på påslakanet var han tvungen att krypa in hela han i lakanet med täcket i famnen. Denna process var så utmattande att han sköt upp byte av sängkläder så långt det var möjligt. När vi skrattat åt mammas målande beskrivning av den stackars mannens vedermödor lade hon till att han dessvärre var död nu. Han hade gått hem med en kvinna, försökt våldta henne, varpå hon mördat honom med en kökskniv.

Venerable congregation

As I leant against the wall the University indeed seemed a sanctuary in which are preserved rare types which would soon be obsolete if left to fight for existence on the pavement of the Strand.

Det här citatet från Woolfs A room of one's own hade jag tänkt illustrera med en bild på en professor vid en av de institutioner vars korridorer jag brukade nöta golvet på. Men jag insåg att det förmodligen skulle kunna betecknas som ett hatbrott. Så tänk er bara en skäggig rättshaverist med ett pyttelitet rum på plan 2. (På SU är det en våning under markplan.) Eller tänk er mig, bara. Mindre skägg, men samma ångestridna rörelsemönster. Samma behov av ett stadigt förhållande för att upprätthålla regelbundet födointag, regelbundna tvättdagar, normal dygnsrytm etc.

Bach

Den mekaniska väckarklockan jag köpte på IKEA gick sönder när jag drog upp den första gången. På försök öppnade jag den, och när jag lossade lite på den skyddande ramen lät det: "Sprrroiiing!". Ner i papperskorgen.

Så det blev att snooza i två timmar och desarmera bomber igen. Så fruktansvärt sömnig. Och så torr och frasig. Allt är laddat med statisk elektricitet här på jobbet. Det finns en dörr som man alltid måste dutta på med jackärmen innan man kan ta på handtaget. Glömmer man det säger det: "Zit!", och då låter man: "Höh!".

Och dessutom kände jag mig redo att börja gråta på pendeln imorse. Jag lyssnade på någon cellosvit av Bach (hur många finns det, fler än en?), och vid Saraband brast det nästan. Jord, fuktig ek, Bourgogne, kvinnor med muskulösa armar och mensvärk. Det enda som hamnade mellan mig och offentlig fulgråt var att uttolkningen var lite för burlesk. Var fjärde sextondel var lite för fördröjd, om ni fattar vad jag menar.