360

Jag måste resa iväg ett tag. Och skriva på min andra blogg.

Men jag kommer nog tillbaks, så ses vi i backen vid det gistna torpet där bland alla vitsippor. Eller var det nässlor?

Men

påskliljorna någon gav mig matchar min nya aprikosfärgade tröja perfekt.

Vad jag inte trodde jag skulle ägna påskdagen 2008 åt för tio år sedan:

En bil tutar utanför fönstret och jag går ner, hoppar in i bilen och vi åker E4:an mot Södertälje i 130 km/h. Där plockar vi upp en tredje kille som visar oss var han lämnat fyrtio kilo kabel i ett skogsbryn bredvid en byggarbetsplats. Vi tillbringar tjugo minuter med att rulla ihop den och lasta in den i bagageutrymmet på min väns Ford Scorpio, och sedan åker vi iväg med en rivstart. När vi är tillbaka får jag provköra bilen och vansinneskör den våning upp och våning ner i Ericssons parkeringshus på Telefonplan. När vi har tröttnat på det åker vi hem och dricker smuggelsprit.

Sedan tänkte jag

att man borde ordna en tävling i lag-schack som gick till som så att två lag på sexton spelare mötte varann, och varje spelare utgjorde en pjäs. Vid varje varv fick de som ville föreslå ett drag, och sedan röstade alla om vilket man skulle göra. De som slogs ut fick inte vara med och rösta längre. Har jag glömt något? Eh...? Skulle inte det vara roligt? Visst skulle det?


Men så här skulle det ju inte alls se ut!

Weil du mich verstehst?

På Sushi Ikky på Hötorgshallen sa de till min mamma idag att hon inte fick kamma sig vid bordet, för då kom det hår på bordet och det såg inte bra ut. Sex kronor i dricks fick den servitrisen. Sushin smakade lätt av tång och hav och ännu lättare av fisk. Mamma hade sett Bodil Malmstens nya pjäs "Nakna kvinnor i fönstret mittemot" och tyckte den var vedervärdig. Inget sammanhang, man förstod ingenting. Men i pjäsen hade någon berättat ett skämt som mamma tyckte var något av det roligaste hon hört. Det gick så här:

En kvinna hittade en dag en pingvin. Hon undrade vad hon skulle göra med den, så hon gick med den till polisen som sa: Gå till zoo med pingvinen. Dagen efter träffade hon samma poliskonstapel när hon var ute och gick med pingvinen. Han sa:

- Men gick du inte till zoo med pingvinen?
- Jo, och nu ska vi gå på bio.

Mamma kunde inte sluta skratta åt det här. Hon skrattade så hon grät.

Tidigare hade vi varit på Coop Forum i Haninge. Vi övningskörde dit. Vi körde vilse flera gånger, och vid ett särskilt stressat läge i det tredje varvet i en rondell frågade jag:

- Varför skulle vi till Haninge nu igen, mamma?
- Jag ska köpa valnötter där!
- Ja, så var det ja.

Vid kassorna höll en mamma på att sakta tappa greppet. Hon sprang runt och skrek och slängde runt med sina barn och alla kassar och köpte korv och verkade inte alls må bra. Min egen mamma tappade pengarna på varubandet och ramlade över någon märklig utskjutande del av kassan.

När mamma med händerna lassade i valnötter i påsen jag höll upp kände jag det som att jag bevittnade något otillbörligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men å andra sidan bevittnar man många otillbörliga, och inte sällan olagliga handlingar när man umgås i det offentliga med min mamma.

Och nu ringde någon och sa att han skulle komma och hämta mig i sin bil.

- Jag har med mig en polare, han hade hittat lite kablar i Södertälje hamn och behövde skjuts.
- Tror du han gillar vickningschips?

Matlagningsgrädden revisited

Jag har en trevlig och fin skärmsläckare på min dator. Jag tycker om den så mycket att jag har ställt in att den ska gå igång efter en minut. Således måste jag alltid ha en hand på musen och röra handen minst en gång i minuten när jag sitter och läser. Hur fort det går att vänja sig vid något, att prägla in ett beteende, hur dumt och meningslöst det än månde vara kan illustreras av det faktum att jag nu inte kan läsa en bok eller DN utan att vara orolig att skärmsläckaren ska gå igång. Dessutom är jag alltid orolig att texten på boksidan ska brännas in i papperet om jag inte vänder blad.

En av de saker livet har lärt mig:

• Inte ens när man vilar får man sluta tänka på sin hållning.

Du har blitt fjernet fra Norwegians VIP liste.

Så stod det i ett mejl jag fick idag. Jag kan inte för mitt liv begripa vad det betyder.

För övrigt

anser jag att det är på tiden att Morrissey och George Michael gör en duett tillsammans. Förslagsvis The boy is mine, där Morrissey gör Brandys roll. Mycket indignerade miner och handrörelser i affekt. George Michael spärrar upp handen i ansiktet på Morrissey som gör någon slags krumryggad och impotent manöver med mikrofonstället. Gud, jag kan inte bärga mig tills jag får höra dem waila mot varandra.


Och självklart ska Morrissey inte ha någon jävla t-shirt på sig.

rave

Idag är det ingen som sitter vid mitt skrivbord. Då ser det ut så här. Då är det lugnt och skönt. Då är det fritt fram för alla apor som vill ha mitt jobb. Med apor menar jag apor och inget annat.


Är hemma och lyssnar på Karen Ramirez framföra sin EBTG-cover och njuter av de klara nittiotalsfärgerna och hennes överdrivna artikulation, vilken får mig att helt osökt och ganska feberpåverkat tänka på Samwells "klubb-hit" och en liten smula även på furst Albert och undrar stilla: Ska han inte fria till sin Charlene snart? Vad tycker ni, är det inte dags nu?

Och sedan bara: Vad har människan på sig?!


Annars minns jag Stephen Simmonds med värme efter att ha sett honom i något "humorprogram" (jamen hur kan man inte sätta citattecken där?) där han satt vid ett köksbord iklädd en ful rutig slipover och tittade ut trånande mot en trist förortsgata och sjöng:

- När ska jag bli lyckliiig! När, o näääär!

med sin frikyrkliga uppsyn, och återigen den överdrivna artikulationen. Cirkeln är sluten! Den överdrivna artikulationen har tagit steget in i finrummet. Överdriven artikulation är finkultur!

Det här

är Mars. Är det inte helt obegripligt suggestivt? Tänk om man var där. Och så skulle man halka och slå sig, få skrubbsår.

- Jag är lite törstig...
- Finns det en toalett här?
- Tog du med dig matsäcken?

529

Igår hade jag feber. Eller var det i förrgår, jag minns inte. Hursomhelst, idag begagnade jag mig av ett av den här stadens populäraste publika transportmedel, den så kallade "tunnelbanan". Med hjälp av den tog jag mig ungefär tjugo år tillbaka i tiden, då snön föll tungt i tjocka flingor över bruna trevåningshus omgivna av tallar och gångvägar. Platsen kallas Stureby och där bodde kvinnan jag köpte Stig Larssons diktsamling ABC av. Det är en mycket enkelt men väldigt vackert gult inbunden bok, med gula sidkanter. Så här står det på ett av försättsbladen:



På väg tillbaka med tunnelbanan satt jag och bläddrade i boken. En kvinna satt mittemot mig. Hon var härjad, avmagrad och såg ut att ha genomlevt några jobbiga år. Jag kände att hon iakttog mig när jag läste. Så jag tittade upp och då frågade hon:

- Var har du hittat den där?

på ett ganska aggressivt sätt. Jag svarade att jag hade köpt boken på Tradera av en finlandssvensk kvinna i Stureby. Då såg hon på mig som att jag just begått ett hemskt brott och satte sig bredvid mig, och så läste vi en stund tillsammans under tystnad. Då och då läste hon några rader halvhögt för sig själv.

Sedan berättade hon att hennes dotter dött på annandagen och att hon för ett par veckor sedan träffat hennes vägvisare. Den här vägvisaren hade uppenbarat sig för henne i hennes eget hem och var iklädd en lång vit slöja, och slöjan omgavs av ett slags ljusfält. Från vägvisarens bröstkorg strömmade ett gulvitt ljus som gick rakt in i kvinnans kropp i en sexkantig form över bålen. Kvinnan fick höra att hennes dotter befann sig på en resa, men att hon snart skulle vara framme. Tre månader tar det för själen att komma till sin slutdestination efter att en människa gått bort.

På annandagen hade hennes dotters pojkvän ringt henne och sagt:

- Sara är död.

Hon hade sprungit hela vägen till Rågsved och mötts av en alldeles kall lägenhet.

- Vet du hur döden känns?
- Nej.
- Döden känns som en kall och fuktig gråsten. Så är det: Döden slår så, rakt här i pannan, med en kall och grå sten.

Hallå, vem där?

Ibland känns tillvaron så här:

Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det.

Vägen till frihet, del 747363521

Jag har feber. Ont i ländryggen, diffus oro, svettningar - ni vet, som en vanlig julafton alltså. Jag fick mitt efterlängtade övningskörningstillstånd för några dagar sedan. Jag och mamma gav oss omedelbart iväg och körde. Det var speciellt att köra legitimt för första gången på flera år, och jag tror vi båda kände att en del av spänningen hade gått förlorad.

Jag tittar sällan på trafikskyltar när jag kör bil. Istället tillämpar jag ett körsätt till största del baserat på vad man brukar kalla "känsla". Det här är absolut inte att rekommendera. Jag är av den fasta övertygelsen att regler finns av en anledning, och då trafikregler i synnerhet. För att komma tillrätta med mitt problem tvingade mamma mig att ropa ut vad som stod på alla trafikskyltar vi körde förbi, och jag utökade hennes imperativ till att omfatta samtliga skyltar inom synhåll från vägen. Det blev ett väldigt liv i bilen.

Vi åkte till vackra Södertälje. Den byn är mycket ful från motorvägen, men när man kommer ner till stadskärnan märker man att den är gammal och till stor del byggd i trä, samt att gatorna är smala och pittoreska. Men inget sådant kunde jag tänka på, bara att det var så jävla svårt att hitta en plats att parkera bilen! Ska det vara så? Ska det vara så svårt för politikerna att en endaste gång tänka på oss bilister? Dessutom kommer de höja bensinpriset. Hur ska man kunna leva i det här landet? Det frågar jag mig själv!

Vi firade vår första lagliga övningskörning på sju år med en middag på en kinesisk restaurang. Vi satte oss först vid fönstret, men det drog så förskräckligt där så vi flyttade in mot restaurangens mitt. Vid fönstret satt en familj som såg ut att stamma från Iran, och jag fick ångest över att de skulle tro att vi bytte plats för att vi inte gillade invandrare. Närde en tvångstanke att gå fram till dem och skrika:

- Det drar!

och peka vagt mot fönstret. Men det gjorde jag inte.

Pappan i familjen hade inte tagit av sig jackan, förmodligen pga draget från fönstret. Men i kombination med hans uttråkade ansiktsuttryck såg jag det som att han helst av allt ville vara någon annanstans. "Hos sin älskarinna" sa jag till mamma.

Hon tittade sig omkring och pekade med sin fullkomliga brist på diskretion på ett gäng helsvenska tonårstjejer med svartfärgat hår:

- Titta, där sitter det kineser!

Sedan avhandlade vi Södertäljes tilltagande kriminalitet efter att vi sett en tredje polisbil glida förbi utanför fönstret. Mamma förklarade med en något för hög röst problemen med nyininflyttade assyrier, irakier och somalier. Runt omkring oss satt spridda sällskap med människor av just dessa tre etniciteter. Som avledningsmanöver såg jag mig omkring och utbrast, som vore jag Ernst Brunner:

- Så här skulle jag vilja bo! Med en välvd trappa och etage, och enorma krukväxter!
- Vill du bo i en restaurang, människa?

Den lilla kampen

Jag var hemma hos min syster en kväll för ett par månader sedan. Hon kände sig tom sa hon. Att börja jobba heltid efter att (i högsta grad frivilligt) ha varit arbetslös i några år hade dränerat henne på allt som tidigare gjort att hon kände sig intressant och rolig. Vi drack vin, det var lördag och det fanns ingen morgondag. Eller det gjorde det såklart, men det var en söndag, och då får man vara glad. Jag frågade min syster:

- Hur ser ditt hus ut?

Jag gjorde en gest med händerna som för att säga att det rörde sig om en abstraktion. För det var så jag menade: Ett hus som metafor för uppfattningen om det egna jaget. Det är en sådan människa jag har blivit, och jag har ingen annan att skylla än mig själv.

Hon svarade att hennes hus var en fuktig jordkällare:

- Mitt hus är en fuktig jordkällare.

23:51

"Allt är bra! Allt är bra! Allt är bra!"

ska man uppenbarligen skrika det första man gör innan man går upp på morgonen. Jag måste pröva det någon gång. Kanske nu en stund i materialförrådet?

Så här gick det till:

Så här:

What would Egon do?

Idag var det fullt upp på jobbet. Eller för mig var det som vanligt, men mina kolleger verkade väldigt stressade och det var dessutom en ny gubbe på kontoret som jag aldrig sett förut. När jag stod och som bäst höll på med det jag höll på med kom han och la sin hand i mitt ryggslut och frågade något om kartonger. Han verkade ha fått för sig att just handhavandet av kartonger var mitt ansvarsområde (när det i själva verket är logistik jag sysslar med). Jag svarade inte, bara tittade på honom och försökte se ut som att jag väntade på bussen. Efter det här fällde han muntra kommentarer och ställde diffusa frågor varje gång han gick förbi mig. Och jag, eftersom jag vet hur man spelar ett spel, låtsades inte förstå vad han rimligen kunde vilja mig. Jag låtsades dessutom som att jag inte hade något ansikte, eller ännu bättre som att jag hade en mask på mig.

Jag var ur fas idag. Min inre klocka tickade i en för omvärlden inkompatibel rytm, vilket fick mig att på nästan varje fråga svara:

- Jag förstår inte frågan.

eller bara titta på personen i fråga med ett uttryck som vill säga:

- Det här är egentligen inte mitt ansikte.

Men i ärlighetens namn fick jag ovanligt märkliga frågor idag. Någon kunde till exempel hålla upp ett för mig obekant, och vid något tillfälle obegripligt objekt, och fråga:

- Vad vet du om det här?
- Jag förstår inte frågan.

Och

med tuschpenna på mitt pojkrums gröna fuktskadade tapet stod det länge skrivet bredvid sängen:

Jag har aldrig känt en så intensiv känsla av att verkligen vara vid liv som under mina år i Flen.

Såg en performance med

Simon Norrthon för ett tag sedan. Det var han i en vitmålad kub, ett skrivbord och en verktygslåda. På skrivbordet låg en penna. Simon Norrthon var iklädd grå kostymbyxor, vit skjorta och en slipover. Han rörde sig i slowmotion mellan skrivbordet och verktygslådan på golvet, förhöll sig kroppsligt till tingen som man brukar säga i de sammanhang jag rör mig i. Man såg detta i realtid på en skärm som var fastmonterad på utsidan av den vitmålade kuben. Bredvid skärmen satt en annan skärm som visade en förinspelad och spegelvänd version av samma performance, fast i den hade han en kavaj på sig.

Jag kunde inte sluta titta på Simon Norrthons stjärt. Han har en så typisk Dramaten-tränad kropp. Han går liksom runt och svankar mest hela tiden, och kan göra hastiga men välavvägda rörelser där han svankande vänder sig om med böjda ben, utställda armar och den aggressiva och febriga blick han gjort till sitt kastmärke. Det är som att han med hela sin kropp säger:

- Vill du brottas med mig?

Vid minst tre tillfällen under sitt performance klättrade han med hjälp av verktygslådan upp till kanten av den vitmålade kuben, och med sin teaterworkade kropp hängde han med stjärten mot åskådarna medan han sakta juckade sitt underliv mot väggen. Det gick som ett sus genom publiken.

Annars kan jag informera om att jag har målat väggar. En av dem har den här färgen:

I try to discovera little somethingto make me sweeter

Gör det

För en vecka sedan kom en av alla dem jag kallar chef in på mitt rum på jobbet. Hon var extremt missnöjd med mina senaste månaders arbetsprestation. Med all rätta, för jag har knappt gjort något vettigt på väldigt länge. Mitt arbete har de senaste tre månaderna gått ut på att föra in i en databas det som finns i fem hyllmeter pärmar. Det är en oändligt långtråkig syssla, och i effektiv tid har jag arbetat i kanske en kvart dagligen. Men nu, när jag har en månad kvar på anställningen sätter jag igång, fast besluten att bli klar så fort det bara är möjligt.

Att sätta sig ner, dra ut internetsladden och avsätta de närmaste åtta timmarna åt att nästan helt utan utan paus utföra en repetitiv och intellektuellt kravlös uppgift, det är ganska skrämmande. Insatsen är stor, för upptäcker man att man inte klarar av det har man ju misslyckats med något. (Och det är en annan sak än att bara skita i att göra något som inte intresserar en. Dessutom är det ganska lätt att inbilla sig att vissa saker egentligen inte behöver göras.)

Det första man märker är att det blir som en drog, man vill inte sluta. Det andra man märker är att allt som inte direkt gagnar arbetet irriterar skiten ur en. En chef som kommer in för att se hur det går bemöts med ett:

- Ja? Kan jag hjälpa dig med något?

Jag blir aggressiv. Jag slutar tänka på annat än det jag har rakt framför mig. Och de tankar och idéer jag ändå får vågar jag inte lita på och tänka till slut. Jag blir en mindre, tommare och tråkigare människa av att göra mitt bästa. Jag upplever det här så tydligt, därför att jag nästan aldrig gör mitt bästa om jag inte är intresserad av uppgiften. Och när det handlar om jobb är det aldrig så. Så har jag ordnat det för mig: Jag har bara trista jobb.

Vad jag vill säga är att idén om att "alltid göra sitt bästa" har gjort mycket skada. Jag tror inte någon riktigt kan omfatta med tanken just hur mycket skada det gjort oss.

Jag minns min ungdoms gymnastiklektioner och jag minns hur tung jag kände mig. Det finns knappt en enda rörelse som är så genuint otillfredsställande som att ta sats, springa så fort man kan och sedan hoppa så långt man bara orkar ner i en grop fylld med sand. Man befinner sig i luften i kanske en tiondels sekund. Man gör sig illa. Någon säger att man hoppade en meter och sjuttiotvå centimeter. Jag har aldrig nått upp till ens en normal BMI, men just känslan av hur otroligt humorlöst gravitationen kan bete sig tror jag att jag har gemensam med alla som hoppat längdhopp under skolåren. Höjdhopp var likadant. Ribban ligger en knappt skönjbar bit ovanför mattan, men man måste ända uppbåda hela sitt artilleri av positivt tänkande för att komma över den. Även där gör man sig illa: Man landar på handen och skrapar handleden på det grova gummit i mattan. Och det ser så ledsamt ut. När en oatletisk människa hoppar höjdhopp ser man någon som tar ett stelt skutt upp i sin egen säng och gör sig illa (och blir liggande).

Vad kan man rimligtvis ha för motiv till att återuppväcka så här trista minnen? Låt mig illustrera med ett par sekunder rörliga bilder:




Jag ska måla om i mitt vardagsrum. De här två färgerna ska pryda varsin vägg: S 0530-B och S 0530-R10B. Men innan nästa år är slut kommer arbetare ha rivit ner de väggarna och allt som sitter på dem för att sedan bygga upp dem igen och göra mitt hem till något som möter kraven för vad som med samvetet i behåll går att hyra ut till en människa. Jag har aldrig klagat men mitt badrum är inte ens en kvadratmeter stort. Jag kommer efter ombyggnaden få ett badkar. I detta badkar kan jag odla mossa.

Nu är jag där igen, men

ser inte Elvis lite ut att heta typ Mischa Taikon på den här bilden?


För en och en halv månad sedan övertrasserade jag mitt Skandiakonto. Jag fick arga brev hemskickade i vilka det stod att de var otroligt besvikna på mig, och skulle bli ännu mer besvikna om jag inte balanserade min skuld illa kvick. Jag hörsammade inte detta. Som straff spärrade de mitt kort (men inte kontot, jag har kunnat betala räkningar fortfarande). Nu har jag en massa pengar på kontot igen, men kortet fungerar inte.

Som tur är har jag ett annat konto, ett där jag har tio tusen i kredit. Detta konto skaffade jag mig vid en tidpunkt av extrem nöd och ångest. Jag hade först tänkt ta ett sk studentlån, men fick förklarat för mig att det skulle löna sig bättre att öppna ett bankkonto med kredit istället. Och så här några år senare måste jag ge banktjänstekvinnan rätt: Det har definitivt lönat sig väldigt bra för SEB att ha mig som kund eftersom jag konstant ligger på minus och med räntan säkert bekostar deras årliga femkamp på Gröna Lund.

När jag öppnade kontot frågade de vad jag ville att kontot skulle heta.

- Hurdå menar du? Ska kontot ha ett namn?
- Ja, "Nödfallskontot", eller "Semesterkontot" till exempel.
- Jag får bestämma helt själv?
- Jaa då.
- Eh... Ångestkontot!

Sedan dess står det ÅNGESTKONTOT högst upp på mina saldobesked. Det är hemskt egentligen.

Om och om igen