I förrgår på bussen mot Norrmälarstrand satt jag mittemot en tjej. Ingenting konstigt i det. Om det inte vore för att den här tjejen väckte någonting i mig. Jag kan inte sätta namn på känslan. Kanske åtrå, kanske hat, möjligen rädsla, eller varför inte moderskänslor? Hennes hy var persikofärgad, och hade dessutom persikans fjunighet. Rundade kinder med blygselns rodnad. Hon var helt ekiperad i brunt, och med det röda hårets kvalmighet utgjorde hon en uppenbarelse stilmässigt motsvarande en portion ungersk gulaschsoppa.
Vi idkade trevande ögonkontakt, och jag försökte intensivt komma på vad det ville säga att hon hade bruna strumpor över de bruna strumpbyxorna, under ett par sandaletter med kloss-sula. Det slog mig just som vi båda gick av: hon sportade den efterblivna stilen. När hon gick pekade tårna lite inåt, och hennes fysionomi antydde att hon, utan att alls vara fet, aktade sig noga för krävande och riskabla fysiska aktiviteter.
Hon var nyfödd.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
8 comments:
Nu blev jag sugen på gulasch!
Haha!
Jag blev också lite sugen, hehe, på, eh, godis! ;-)
Du har lagt till "Lite vanligt liv" i din länklista! Överstemobbare!!!
Jag har även kommenterat hennes senaste inlägg. Men det har inte accepterats än. Eller ska jag kanske säga acksepptrera?
Lite vanligt liv är ju för bra för att vara sann!
Den är för sann för att vara bra! *fyndig*
Jag kommenterade också, typ i juni. Fick inget svar tror jag.
Post a Comment