Nu är ju inte jag den som besväras av människor som är, vad ska vi säga, intellektuellt handikappade. Jag lever och låter leva. Men det finns en sak som börjar störa mig nu, efter ungefär tio år av exponering. Det handlar om en grav och perverterad historielöshet, -revisionism om ni vill, som tar sig uttryck i dumheter jag läste senast i Margret Atladottirs intervju med La Camilla i senaste Rodeo. Nu ska ingen skugga falla över M A, all skam är helt och hållet förbehållen La Camilla då hon är en vuxen människa som haft ett helt liv på sig att samla sina intryck och tankar till något lite mer konturerat än den luddiga soppa av lösa antaganden och slumpmässiga vanföreställningar hon släpper ifrån sig i intervjun:
/.../trenderna är så spridda och lösa idag. Det är aldrig någonting som dominerar hårt. Vi hade liksom en jet set-feeling i Stockholm på 90-talet som aldrig kan infinna sig längre, inte ens på Stureplan.
Ser ni? Förstår ni? Jag vet inte var jag ska börja. Det här är ett världsomspännande missförstånd som gäckat mig i år, och åter år. "Trenderna är så spridda och lösa idag. Det är aldrig något som dominerar hårt." Det är ju som att på fullaste allvar påstå att "ungdomen" idag är mer ouppfostrad, eller att "samhället" är hårdare och kallare, än "förr". Detta "förr", som härbärgerar så mycket neurotiska idéer om något annat, något lättbegripligt. En avskrädeshög för driften att reducera dåtiden till schabloner, och för villfarelsen att samtiden är den mest mångfacetterade av alla epoker i mänsklighetens långa och trista historia.
Jag kanske reagerar för häftigt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment