En lätt huvudvärk. Ett milt ointresse för denna dag. En mycket stark motvilja att kallprata med chefen.
- Jo, du Maggan...
- Ja?
- Ta inte det här på fel sätt nu, men...
- ...
- ...ja, jag tänker att det vore bäst om vi bara slutade prata med varandra. Det är ju så himla trist.
- ...
- Eller, ja, du är så himla trist.
Det borde ju naturligtvis gå att formulera denna önskan på ett smulan mindre sociopatiskt sätt. Särskilt som det handlar om någon jag måste hålla mig på god fot med för att få fortsätta komma hit och göra ingenting mot en ganska bra lön.
Men det är verkligen dags att jag kommer på något snart. Situationen är på väg att anta ohållbara proportioner. Det är bara en viss mängd tristess en människa klarar av!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment