Mitt kranvatten har en vacker guldgul ton när man håller upp glaset mot lampan. Smaken påminner vagt om utspillt folköl och otvättade lakan. Jag har letat efter bilder på Alessandro Manzoni, som i likhet med Ted Hughes och Morrissey bara verkar ha blivit snyggare med åren. Bäst gillar jag den här bilden där han sitter, lite uppgiven, mot en brun fond och kontemplerar alla år som gått. År han slösat på att skildra ett splittrat Italien fyllt av bortskämda och skräniga barbarer. År, dagar, nätter - av vilka åtminstone ett par kunde ha tillbringats i parkerna kring Via di Villa Caffarelli. Ögonkast, vinden i buskagen, händer som greppar trädstammar, en tappad monokel.
Nej, det där sista var alldeles för mycket Kristoffer Poppius.
No comments:
Post a Comment