Hat-sms

Ja, kära vänner. Mobilen kom aldrig tillrätta. Buhu! (kort, okontrollerad fulgråtssnyftning)
Vaknar dagen efter försvinnandet av att syster ringer och säger att mamma är så orolig, jag hade uppenbarligen ringt hennes mobil klockan tre på natten. Ironin! Jag som hade bett er att ringa mamma, och så går den jävla pundaren som stal mobilen och gör det helt på eget bevåg. The nerve.
Känner hursomhelst att jag måste gå ut med ett offentligt klargörande: alla som fått hat-sms från mig det senaste dygnet kan bortse ifrån dem, utom möjligen om ni känner att de var befogade.

Kvällen jag åkte in till stan för att se om den fanns kvar på Little Persia var definitivt en av de deppigaste kvällarna det här året. Mobil-lös och utan planer stod jag på Götgatan i duggregnet och väntade på att någon jag kände skulle gå förbi. Hände såklart inte. Alla var uppklädda och på väg till roliga fester, och jag stod där med knän på jeansen och spillde Yalla på jackan.

Men på tunnelbanan hem såg jag något som nästan uppvägde för ledsamheterna. Vid Mariatorget stiger det på en tolvårig zigenarpojke (jag vet, man får inte använda det ordet, men, ja, eh). Han hade den vanliga outfiten: svart taxijacka med moccadetaljer, svarta sladdriga kostymbrallor, och on top inte en välkammad snebena som brukligt, men en kort snagg. Vad som var så fantastiskt var det han hade på fötterna: ett par svarta, välputsade lackboots med nedhasade skaft. Synen var så spektakulär och obegriplig. Jag fick det inte att gå ihop.