När jag reste runt i Mellanöstern för flera år sedan bodde jag i några dar hos en nyfunnen vän i den Egyptiska staden Ismailiya. Där åkte vi moppe, rökte brass och satt på kaféer som var fulla av män som spelade dam och drack te. Min vän hade en stor familj med flera småsyskon och en mamma som pga hederskulturen inte kände för att prata med mig. En av hennes söner var en enormt vacker tolvåring som liknade en ung Bob Dylan. Han hade de karaktäristiska bruna erosionerna på tänderna man får om ens dricksvatten innehåller för mycket klor, men som lätt misstas för dålig tandhygien.
Eftersom jag på den här tiden föredrog böcker framför människor satt jag ibland på vårt rum och läste. En gång stack en av systrarna in huvudet och frågade om jag inte ville sitta med dem i vardagsrummet istället för att vara ensam (vilket är något mycket suspekt i den delen av världen). Där satt halva familjen på en matta mitt i rummet, och i ett hörn stod en pytteliten tv och visade en egyptisk sitcom där en storväxt blonderad kvinna plågade sina stackars män. Alla syskon var väldigt nyfikna på mig, och det som fascinerade dem mest var att jag ville sitta själv på rummet med en bok. Och jag tror den tolvårige dylanbrodern helt enkelt sa det bäst. Tänk på kontexten här, och hur osannolikt han formulerade sig (och jag hittar inte på, han sa verkligen så) när han tittade på mig och frågade:
What is the benefit of reading?
No comments:
Post a Comment