Lyckan förbyttes snabbt i akut ångest. Det slog mig: jag måste läsa Moravias Agostino, analysera en samtida dikt, samt förbereda ett föredrag om genusteoretiska resonemang inom den italienska litteraturvetenskapen, tills imorgon.
Jag blev kall om handen, fick ont i hjärtat. La mig på sängen och grät. Började rota planlöst bland papper och böcker, hetsdrack vodka. Skrev mellan snyftningarna en habil inledning till ett anförande om månggifte, gav upp, grät hårt in i kudden en lång stund.
Sedan insåg jag plötsligt att deadline för de här uppgifterna är först nästa fredag. Vilket bara innebär att jag måste göra om allt detta nästa torsdag kväll igen!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Ha! Jag har hittat din blogg!
Maggan
Sorry. Fel Maggan. Men det var nära.
Maggan
Lamt.
hm, än har jag inte stött på någon blogg som är roligare än tristessen....
vad innebär det? att även jag är tråkig?
skit samma, jag garvar and that´s it!
Det innebär bara att du har en härligt låg ambitionsnivå.
Tack! Dina ord värmer min ångest.
Hehe jo det kan nog vara så sant! Har inte tänkt på mig själv utifrån det perspektivet innan...Du vet, bloggar öppnar upp liksom...
Post a Comment