Idag använder jag mina tusen högskolepoäng till att stirra in i en vägg. Jag känner en sådan desperat olust inför att finnas till just nu, just här. Bland dammiga pärmar, surrande datorer. Och hösten, att det blir mörkare för var dag, det är så dumt. Jag kan gå med på mörkret, men att det måste vara en så utdragen process? Jag vet att vi kommer famla i totalt mörker under fyra månader, vakna i mörker, äta i mörker, gråta i mörker. Men kan vi inte bara få det överstökat? Det är som att lyssna på en trist unge dra ett trist skämt. Hela upptakten, den uppenbara poängen man ser eoner i förväg. Mina dagar har sett exakt likadana ut i ett halvår nu. Vill tjuvröka, sparka på lyktstolpar.
7 comments:
Jag vet.
Men vad skulle mamma säga?
Kan inte riktigt hålla med. I kinda like it, mörkret alltså, och hösten. Men olusten inför att finnas till, den är jag med på, wholeheartedly.
Ja, så länge hjärtat är med så!
Tro mig, alla mina vitala organ är otroligt på just i den här frågan.
Jag håller, med snigelhastighet, på att ladda ner Mar Adentro. Tänkte det skulle ge mig lite perspektiv. Fast han bodde i ett varmt land, visserligen. Och nära en strand om jag inte minns fel.
Åh, den var bra vill jag minnas (fast jag favoriserar ju nästa allt spanskt på grund av mitt ursprung). Hoppas du får det perspektiv du åstundar i alla fall.
Post a Comment