Författaren som liten valp

När jag var ung och bodde i Paris hade jag ett jobb där jag förödmjukades på daglig basis. Sedan dess har jag uteslutande haft jobb där jag förödmjukas. Mest av mig själv dock. Det har varit ett sätt för mig att återuppleva den tiden.

Jag blev entledigad relativt omgående, och medan jag väntade på att pengarna skulle ta slut hade jag stundvis mycket tråkigt. En effekt av denna tristess följer här:

Grå eftermiddag. Alla eftermiddagar är i och för sig grå i Paris. Denna dock extra grå. Jag låg och åmade mig på loftsängen, hungrig på affirmation. Genom en för den samlade kognitiva vetenskapen outgrundlig tankebana kom jag fram till att det bästa sättet att bli lycklig igen var att smörja in delar av ansiktet med tigerbalsam. Jag ville, har jag sagt vid ett senare tillfälle, "känna att jag levde".

Nu ska det nämnas att den omedelbara effekten av denna ansiktsbehandling var ganska modest, varför jag inte med en gång insåg orsaken till att jag på kvällen förvandlats till en nyfödd och kuddig valp. Mina anletsdrag fick en grotesk prägel. Man tänkte när man såg mig: Tusen år av gråt.

Jag såg ut på detta vis i ungefär en vecka, under vilken jag vid ett tillfälle besökte min gamla arbetsplats för att be om den sista lönen. Den ena av cheferna var en arabisk man med ett hårt yttre och ett ännu hårdare inre. Han njöt av att plåga människor. Den andra var en fetlagd kvinna med ett komplicerat förhållande till sin av tunt och flygigt hår hjälpligt täckta skult. När jag dör och mitt lilla liv passerar som ett bildspel framför ögonen till tonerna av GM:s One more try kommer en av bilderna definitivt vara den på mina två chefer och blicken de gav mig då. De gav mig samma blick som ni skulle ge det hysteriska Britney Spears-fanet på Youtube om han plötsligt stod vid er sängs fotända mitt i natten och skrek.