Sturm - und a little drang

På DN:s kulturdels förstasida kan man idag se en helbild på en frustande, stirrande och stampande Dan Ekborg, samt rubriken Dan Ekborg ger allt. Nu tänker jag inte försöka överträffa den här stringenta kritiken av svensk teater, men jag vill ändå dela med mig av min initiala reaktion på det jag såg. Och det var ett trött: "Varför det?". Varför måste Dan Ekborg ge allt? Varför måste varje "enastående" framträdande på den svenska nationalscenen vara en så programmatisk och platt inkarnation av allt som åsyftas när man gör sig lustig över pretentiös scenkonst? Varför måste känslorna vara så himla stora? Varför måste det skrikas så mycket? Varför måste alla stampa så förtvivlat?

Ge mig ett Dramaten där man mumlar på scen, där karaktärerna inte ständigt pendlar mellan dödsångest och manisk eufori. Ge mig en enda pjäs som inte handlar om tillvarons outhärdliga ledsamhet. Jag vet att livet är jobbigt! Jag behöver inte Dan Ekborgs tvångsmässigt sturm und drang-impregnerade manér att förkroppsliga min ångest. Min ångest är ett vitt Excel-ark, knän på byxorna, aftonbladet.se, en efterbliven min, eftermiddagsfika kl 14.00, att fyra timmars arbetsdag aldrig blir praxis. I challenge you, Dan. Gör det på scen.