I fredags försov jag mig. Jag vaknade vid tolv och stannade därför hemma från jobbet. Det var lika bra tyckte jag. När jag berättar det här för vänner är det inte många som säger att de kan känna igen sig. För dem är det helt enkelt inget rimligt skäl att stanna hemma från jobbet för att man försover sig. Men så har de inte mitt jobb heller. För mig är det en eftergift att över huvud taget åka dit om morgnarna. Jag fattar ärligt talat inte vad jag gör där. Men jag har fått indikationer på att det inte är särskilt viktigt att jag vet det. Från högre ort har jag fått dessa indikationer, och det känns ju ganska tryggt.
Snart kommer det knacka på dörren. Jag öppnar, men det är ingen där. När jag går tillbaks till vardagsrummet kommer min familj sitta på skrivbordet. De är miniatyrer, cirka två decimeter höga. De är allesammans väldigt besvikna på mig. Med stram min håller de fram varsin liten plastpåse till mig, men jag kommer inte fatta vad jag ska göra med fyra små plastpåsar!
- Vad vill ni att jag ska göra?!
5 comments:
Fint.
Hahahaha! Skoja!
(Alltså inte att det inte var bra, bara så rubbat att skriva "fint" efter ett sånt inlägg. Det är sent, jag är trött.)
Natten har bara börjat, Salvada. Tidningsbudet kommer inte än på flera timmar.
Gött. Smärtsamt gött. Hjärtskärande gött.
Post a Comment