Café Panorama, 12/11

PK-debatten igår. Det var nästan fullsatt när jag kom en halvtimme innan det skulle börja. Ämnet var "Mediernas roll i bevakningen av stureplansprofilerna", så det intresserade många uppenbarligen. Jag var uteslutande där för att fotografera Tove Leffler för min väns räkning.

Jag måste medge att min aversion mot Mikael Nestius grumlades lite igår. Han var faktiskt ganska förnuftig, och det hans hårsvall saknar i ondulering, det vinner hans röst i modulering. (Jag spyr på mig själv.) Bredvid honom stod en Ester Pollack, medieforskare vid JMK. Hon hade också en härlig röst, välartikulerad och klar. Men där Nestius stämma gjorde en lugn och harmonisk tog Pollacks röst mig tillbaka till mina nattliga maror av amputerade lemmar och närstående människors besvikelse. Tänk er att någon med borderlinediagnos i en bunker under pågående bombanfall härmar Elin Klinga, och gör det bra - så lät hon. Jag kan faktiskt inte redogöra för vad hon sa, så illa är det.

Men den jag vill ge kudos, det är Katarina Wennstam. Jag visste att hon skrivit Flickan och skulden, även om jag inte läst den. Men jag visste inte att hon var så himla skarp. Det är människor som Wennstam som ger en hoppet om mänskligheten tillbaks, efter dessa hundratals och åter hundratals aftonbladet.se-länkar man får skickade till sig från närstående. Man tänker: varför har jag tillbringat så mycket tid med strunt, när jag hade kunnat bli Katarina Wennstam? Nu hade jag kanske inte blivit just Katarina Wennstam, men hennes lugna och samtidigt absurt effektiva retorik måste ju ha kommit någonstans ifrån. Förmodligen hårt arbete, grundliga förberedelser, samt en total oförmåga till indolens. Hon känner sig nere en morgon, tittar sig i spegeln och säger: "Varför ska jag vara deppremerad? Det tjänar inget syfte!", och så sätter hon sig ner och skriver ett kapitel till, före lunch.

Hon hävdade (även om det var lite utanför ämnet, vilket å andra sidan det mesta var igår kväll) att många friande domar i våldtäktsmål berodde på en förlegad sex- och genusuppfattning hos landets domarkår. Detta väckte advokaten Per E. Samuelssons galla och fick honom att utbrista: "Nu spelar Wennstam ut det där jämställdhetskortet igen!", varpå en lite sökt polemik uppstod. Sökt, inte för att de inte håller med varann, utan mer för att polemiken som samtalsform är så kontraproduktiv i en paneldebatt med publik, i vilken det alltid finns x antal tourettes-haverister (den kom jag på själv, bra va?) som bara inte kan låta bli att ropa något rakt ut då och då. Återkommer till det.

Just Samuelsson hållning var ganska intressant. Dels för att han jobbat med våldtäktsmål i ca 25 år, och hade insyn i ett förfarande som enligt honom "ofta dömde oskyldiga män". Dels för att han ville ha tv-sända rättegångar så folket kunde se på vilka lösa grunder dessa män dömdes. Just uppfattningen att många oskyldiga män skulle dömas har han gemensamt med folk jag känner som pluggar juridik. De anser i likhet med Wennström att lagstiftningen är grumlig, men till skillnad från henne menar de att detta i första hand drabbar de åtalade männen då mediernas konsensusbildande drev gör gällande att alla män som anklagas för våldtäkt är skyldiga. Och detta påverkar domarkåren, då "de inte är mer än människor". Här drog han en ganska rolig parallell mellan Göran Ewerlöf i presskonferensen: "Ett nej är ett nej!" och Horace när han förkunnar nobelpristagaren i Börshuset. Eller ja, det var roligt då i alla fall. Det ska sägas att mina juridikstuderande vänner också har gemensamt att de är:

1. Män.
2. Inte särskilt förtjusta i feminism.

Under hela debatten fanns en kvinna i publiken som tog tillfälle i akt, så fort det blev någorlunda tyst, att utropa: "Det handlar alltid om pengar!". Och när Thomas Bodströms inblandning i ett aktuellt våldtäktsmål kom på tal menade hon på att han fick betalt för det. Det var så jag förstod det i alla fall. Efter hand nöjde hon sig med att sporadiskt ropa: "Pengar!".

Debatten tog slut och frågestunden tog vid. Efter en pladdrig och fullkomligt överflödig "kommentar" av någon kolumnist jag glömt namnet på ställde sig en fly förbannad Hasse Aro upp och begärde ordet. Han skällde ut Wennström och Nestius för att ha hetsat mot stureplansprofilerna innan de ens var dömda, och fick även in en lite obefogad känga mot den lite bleka Tove Leffler (sorry A, hon var inte i sitt esse igår kväll). Nu brast det dock för den hojtande kvinnan i publiken:

- Har du talat med männen?
- Nej, men jag har läst domen.
- Har du talat med kvinnan?
- Nej.
- Då tycker jag du ska hålla KÄFTEN!
- Jaha, tycker du det? Okej då!

Och så satte han sig ner och osade av affekt. Det var en underbar scen. Jag känner mig dragen till Hasse Aro på något sätt. Inser visserligen att jag förmodligen skulle hata honom om jag lärde känna honom, men ni vet - "opposites attract". (Här ska ni tänka er mig med en finurlig min och övertydliga citattecken i luften.) Visst börjar Aro med åldern lika Alan Rickman? Min syster (inte hon som brukar trakassera mig här, den andra) träffade Hasse Aro på Clarion en kväll, och tillsammans med en kompis tog hon med sig honom hem. (Borde jag skriva detta, kommer jag bli åtalad nu? Men det är ju faktiskt sant.) Han var typ lite slemmig, men ganska komisk. Min syrra blev sömnig och tröttnade på Aro, och sa: "Nu får alla gå hem!". Vid dörren tog han henne på rumpan och viskade i hennes öra: "Är du säker på att du inte vill att jag stannar?". Finns säkert bilder på en full och jovialisk Aro någonstans.