Cyberpunk

När jag var liten... Äh, det känns som att alla litterära referenser är bortkastade på er! Jag trodde jag hade den mest bildade av läsekretsar, och så får jag bara fikon. Men jag ville tala om min barndom. Eller en liten bit av den. En dag insåg jag nämligen att människorna ville mig illa. De såg i mig sin egen motsats, och detta skrämde dem. De gick samman för att utplåna mig, men jag vände av från stigen i sista stund. In i skogen, och där har jag befunnit mig sedan dess. Skogen var kvällar i ett pojkrum, med en dator och datorspel. Samt en stängd dörr.

Jag vill tacka min mamma för att hon gav mig den möjligheten. Hon gjorde det möjligt för mig att lära mig något som enligt mig tillhör de viktigaste kunskaperna, nämligen att kunna snöa in på saker. Det lät hon mig göra av följande två anledningar.

• Pojkar är lite bättre än flickor.
• Pojkar behöver således inte lära sig att göra sin omgivning till lags, då deras egenvärde är oavhängigt hur omgivningen uppfattar dem.

Jag har glömt namnet på det, men ett av spelen utspelade sig i en obestämbar framtid, dystopisk såklart. Det var en bra framtidsskildring, för man hade tagit en saggig dåtidsreferens och kombinerat den med en lika saggig framtidsdito. Temat var alltså Cyberpunk. Det kan hända att det fanns inslag av vampyrism. Man var en människa av oklar könstillhörighet, och med lika oklar mängd robotdelar i sig. Vad det gick ut på minns jag inte, och tror inte jag hade det klart för mig då heller. Men man trevade sig fram genom mörka korridorer, hotfulla discon och stinkande gränder på jakt efter gud vet vad. Jag kom aldrig förbi första banan men har sedan dess närt en hemlig kärlek gentemot detta bespottade fenomen Cyberpunk.