Konsonantreduktion

För några år sedan gjorde jag upp med alla konsonantkluster i det svenska språket. Jag hade länge stört mig på hur det lät, och ville skapa en lite mer infantil svenska. Således lät jag bli att uttala flera konsonanter i rad när jag pratade. Det gick förvånansvärt bra, och jag talade både snabbare och ledigare. Nu kanske ni frågar er: "Men vilka konsonanter skall uttalas då?". En rimlig fråga som bäst besvaras med ett exempel.


Sista strofen i Dumboms leverne av J. H. Kellgren lyder i original:

Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp -
O vandringsman, "Gnothi seavton".

Men med konsonantreduktion nödgas man läsa:

Vår Dubbom lade sig en atton
het fikk och sudd till själ å kopp,
men teg om moggon te-död opp -
O vaddiman, "Nothi seaton".

(Som man kan se föredras klusiler framför frikativor, och även konsonantkluster som utgör gräns mellan morfem inom ett och samma ord räknas. Och till skillnad från vissa naturliga språk som inte tillåter konsonantkluster, placeras inga schwa-vokaler mellan konsonanterna då det bara skulle vara motbjudande.)

Med den här metoden kan man på ett enkelt sätt reducera sin taltid till ett minimum, och på så vis låta andra prata lite, om det nu är en önskvärd effekt.