San Remo

Idag är det meningen att jag ska mata in data från tre tusen hyllmeter enkäter i ett formulär. Problemet är bara att formuläret i själva verket är en av många props i en psykosocial undersökning över hur länge en normalbegåvad människa kan sitta och slösa bort sitt liv på meningslösheter. Hittills har man inte kunnat påvisa några begränsningar alls.

Formuläret uppvisar vissa litterära kvaliteter. Tänker då främst på Kafkas senare verk, men kanske i synnerhet på en berömd roman av Joseph Heller. Vissa fält kan inte fyllas i, men man kan inte spara ändringar och gå vidare om man lämnar dessa fält tomma. Felmeddelandet som dyker upp när man försöker lyder: "Felmeddelandekod: 97".

Men det var inte det här jag ville tala om. Igår nämnde jag en picknick utanför Roms nationalmuseum, och en park med smygande män. Jag upplevde det här med en person som jag tyckte väldigt mycket om, men som jag på grund av en mild narcissistisk störning inte har någon kontakt med längre. Hon gav mig något jag inte var förmögen att vare sig förvalta eller säga nej till. Och det visade sig gå en väldigt rak och ganska kort röd tråd mellan en tågresa genom ett nattligt norditalien, att få Keats uppläst för sig i en park, bli upphånglad vid en busshållplats, till att såra en annan människa helt i onödan.

Och den röda tråden löpte i sin tur ur ett nystan som fick mig att svara: "Ensam", när samma person frågade när jag hade varit som lyckligast. För den våren hade jag mina allra bästa stunder på väg hem från klubbar, tidig morgon, när jag gått från stället utan att säga hejdå till någon. Jag kunde känna ett sådant euforiskt rus där längs de tomma gatorna, och jag hade aldrig kunnat dela det med någon. Jag gick till fots tvärs över stan, för nattbussen hade sabbat det. Ibland började jag springa och sprang långa sträckor för att det helt enkelt inte gick att låta bli. Lyckan över att inte behöva en endaste människa var för mig då ett helt underbart knark.

Men i själva verket behövde jag dem ju. Jag behövde veta att det fanns människor som behövde mig, för att själv vara odödlig och helt behovslös. Jag kan sakna den där hänsynslösa lyckan. Men jag vill nog inte att den kommer tillbaks.