This living hand,

Stod vid fönstret i fikarummet och tittade ut. Jag stod med huvudet i profil mot fönstret, med min överkropp lätt vriden i sidled. Jag hade släckt lampan i taket, och motljuset gjorde underverk med min figur. I handen hade jag en skorpa på vilken jag strukit rikliga mängder Kalles kaviar. När jag stod där kom kaviartubens rättmätiga ägare in i rummet.

- Vad har du på skorpan?
- Ingenting. Jag äter alltid mina skorpor au naturelle. Det borde du veta vid det här laget, Gunlögg.

Jag vred skorpans ovansida omärkligt bort från Gunlöggs viewpoint, men hon var snabb. Hon grep tag i min handled och vred om den så att den stulna kaviaren blottades i det kalla och obarmhärtiga novemberljuset. Hon såg stint i mina ögon.

- Jag är så jävla besviken på dig.

Vi såg på varandra en lång stund. Till slut vek jag undan blicken. Bet mig i läppen för att hålla tillbaks tårarna. Jag såg ut genom fönstret. På grusplanen sparkade ett ensamt barn håglöst på en boll. Gunlögg släppte inte min handled. Jag blundade och tänkte: "Låt det aldrig ta slut".