Thursday, December 13, 2007
13/12
Jag läste något roligt igår. Sedan tänkte jag på något ännu roligare. Jag skrattade. Efter att ha skrattat hade jag ett genuint roat leende på läpparna. Ni vet, ett leende som liksom är självförsörjande, det finns där och man mår bra. Så tittade jag på mig själv i spegeln. Vad jag såg där var någon som såg ganska missnöjd ut, men som befann sig i en social kontext där missnöje inte anses fint och därför bör döljas bakom ett stelt leende. Mitt uppriktigt menade och genuina leende syntes bara som en stel kramp i mitt ansikte! Ser jag ut så här på riktigt? Jag skrattar, och sedan är jag Stina Ekblad i Kaninmannen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Tvärtom. Ett fint drag hos dig är att du skrattar genuint och med abandon när något roar dig. Ingen Stina Ekblad efteråt, såvitt jag har kunnat se i alla fall.
Jag har en kompis som när hon använder sitt neutrala ansiktsuttryck – det där man har när man gör inget särskilt, sitter och funderar eller lyssnar på någon – ser ut som om hon ska börja gråta. Fast vi tycker om henne ändå.
Gud vad jag har tråkigt.
Alice: En drink till dig imorgon.
Hillevi: Jag med. Jag jobbar nästan heltid från och med måndag. Jag vet inte om jag klarar av detta. Kommer krävas så mycket alkohol. Snart ser jag ut som din vän.
En drink, då blir jag glad! Ser fram emot att träffa dig och mobbarsyster imorgon.
Ska jag dras med det där epitetet för gott nu? Jag som är så snäll! Nästan mjäkig. Visst, E?
Vadda, ska ni alla traffas nu? Utan mig? Na nu.
Post a Comment