humanity, i love you

Trappan upp till Långholmsgatan från tunnelbanan är av någon anledning alltid blockerad av folk som står längst upp och plötsligt inbegripits i någon intressant diskussion. Det var den också en morgon i höstas när jag var på väg till jobbet. Vid trappans topp stod två medelålders kvinnor och pratade med en man i samma ålder. Kvinnorna hade Gudrun Sjödén-kappor på sig och mannen en beige rock. Just den här morgonen kände jag mig vek, så jag orkade helt enkelt inte säga "ursäkta". Jag orkade heller inte känna ilska. Ibland gör man inte det. Istället gick jag sakta upp för trappan utan att de tre tog någon notis om mig, och när jag stod precis bakom mannen la jag min kind mot hans axel. Inte på något passivt-aggressivt sätt, sådär som man gör när man ordlöst buffar sig fram genom folkhopen. Utan som för att säga: "Här är jag. Jag har ett komplicerat förhållande till min far."