Öken

Okej, nu är jag Bruce Chatwin igen, ni får stå ut. När jag reste runt i Mellanöstern kom samtalen ofta (i brist på andra gemensamma beröringspunkter) att handla om vad som skilde mig som nordeuropé från den arabiska snittmänniskan. En återkommande sak var förmågan (eller viljan) till ensamhet. Att vara ensam en hel dag var i Egypten ett tecken på mental sjukdom. Och min vän Ibrahim sa att om han var tvungen att gå en vecka utan mänsklig kontakt skulle han ta livet av sig. I Egypten är inget lättare än att träffa nya människor. Som utlänning kan man faktiskt gå fram till vem som helst och bara: "Ska vi umgås?". Okej, så länge man inte är en man och personen man tilltalar är en kvinna och man befinner sig på landsbygden (läs: öknen).

Jag hade ett projekt: Varje gång jag träffade någon höll jag fram min svarta anteckningsbok och bad dem skriva en dikt de kunde utantill. (Jag var en sådan där tönt ni vet, som ni hånskrattade åt i korridoren. Jag minns också lapparna ni satte upp på mitt skåp.) Jag fick ihop väldigt mycket, mest saker på arabiska och hebreiska. En gång höll jag fram anteckningsboken under näsan på en beduinkvinna helt draperad i en lila fotsid dräkt. Hon skakade avvärjande på huvudet. Jag vet inte om det var för att hon inte kunde skriva eller för att hon trodde jag ville att hon skulle skriva sitt namn, vilket skulle vara ett stort faux pas (egentligen borde hon inte ens pratat med mig, men jag var så ung och blond att jag knappt räknades som man). Senare på ett lastbilsflak blev jag, av hennes förkläde, approachad med erbjudandet att gifta mig med henne. Hemgiften skulle som jag förstod det bestå av x antal kameler, samt ett mindre slott, även om jag misstänker att just slottet var lite påhittat. Jag sa att jag skulle fundera på det, och tog faktiskt erbjudandet under ganska seriös begrundan. Under tiden satt jag och tittade på kvinnan och tänkte att jag aldrig sett ett ansikte med ett så fint nät av rynkor.

Jag kom att tänka på det där med ensamheten, bara så där. Jag sitter på jobbet (det tråkiga av dem) och kan när som helst sträcka ut handen och röra vid den fysiskt förnimbara tristessen. Jag kan mycket väl bli galen här.