På fyrtiotalet trodde barn att alltsom hände dem var normalt.

Jag är hemma och sjuk. Det drar från fönstret. Huset jag bor i byggdes 1944 och har aldrig renoverats. Det är röta i alla väggar. Proppskåpet är inte större än en temugg, och propparna tillverkas bara i Schweiz och måste beställas. Jag lånade Carl Johan De Geers Med kameran som tröst från min nya arbetsplats:

Det rätta kanske är att gå igenom alltsammans från början. Och sen hugga sönder det. Göra sig av med det, för att kunna tänka. Det finns ändå nåt som är bra med tidens gång. Den där känslan man har, av att vara nära en mycket viktig upptäckt. Jag menar: att en formulering ligger på lut, längst bak i huvudet. En formulering som gör att jag kan förklara, både för mig själv och andra. Och då är det klart att tiden kan kännas... underlig. Den rullar på, tiden. Och man ska strax komma på det.