Att

inte längre få vara passivt-aggressiv visade sig mycket svårare än jag kunnat föreställa mig. En kollega kom in här för en stund sedan och ropade till personen jag delar rum med:

- Nu finns det kaka! Saffranskaka!
- Åhåå...? Säger du det säger du?
- Javisst! Mmmm, så gott!
- Ja, det låter då sannerligen trevligt.
- Ja, och så finns det kaffe!
- Det menar du inte? Kaffe, det som är så gott!
- Jaaa...! Kaffe!
- Ååh, och kaka!
osv.

Jag klarade detta. Men jag klarade inte av att ännu en kollega tittade in och ropade:

- Hallå! Har du kommit och tagit kaka? Saffranskaka! Jättegott!

Jag svarade, lite för högt, lite för aggressivt:

- Men guuud, saffranskaka! MIN DAG ÄR GJORD! Prisa skyarna! Ge mig kaka! GE MIG KAKA NU!