Jag såg något så vackert härom dagen på mitt stamfik. En pappa satt med sina två barn, en pojke och en flicka i elva-tolvårsåldern. De satt tysta, alla försjunkna i varsin bok. Pojken hade en liten anteckningsbok han skrev något i ibland. Pappan såg ut lite som en fyrtioårig matematikprofessor, halvkort mörkt hår, runt huvud, glasögon. Alla hade samma hårfärg. En riktig liten Wes Anderson-familj. Jag blev rörd.
Sedan åkte jag tunnelbana. På vägen dit stoppades jag av en iranier som ville att jag skulle skriva mitt namn i ett upprop mot tortyr och dödsstraff i Iran. Jag sa att jag gärna skrev under, men ville veta vilka han representerade. "Så, så. Jag kommer till det!" sa han och visade mig sin pärm i vilken han samlat pixliga bilder av hemska hängningar och fötter fulla med blåmärken. Jag blev illa till mods och ville bara att han skulle komma till delen där han berättade vilken organisation han jobbade för. Jag fick se en lista med några få underskrifter. Till höger om namnen fanns rutor man kunde kryssa i för att ange hur mycket man skänkt. Det rörde sig om gåvor på mellan 300 och 5000, och ingen hade gett mindre än tusen kronor. Det hela gjorde mig mycket misstänksam. Denna känsla mildrades inte av att se att organisationen hette Rörelsen för iransk kultur. Mannen såg mitt tvivel och visade mig ett insamlingstillstånd från Länsrätten. Det var kopierat, och man hade använt tipp-ex på vissa delar av papperet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
jag har råkat ut för samma man. jag kämpade verkligen för att komma därifrån, men det var som att stå i kvicksand – varje försök att komma därifrån gjorde bara att man sjönk djupare.
Det är ingen idé, Jonas. Man måste tvärtom aktivt försöka hålla sig kvar i hans sällskap. Det är på så vis man når det största obehaget. Ett ömsesidigt obehag dessutom.
Post a Comment