Den lilla skammen

Jag är ensam i rummet idag. Jag kan ha dörren stängd, och har således dörren stängd. Att ha dörren stängd är en fin sak. Det är rogivande. Hade jag haft dörren öppen skulle mina kolleger höra mig viska:

- That's quite weird. That's quite weird. That's quite weird.

Vet inte varför, men jag har fått den meningen på hjärnan. Den är ganska suggestiv. Speciellt om man hör den viskas fram, och inte minst om man hör den ur sin egen mun.

Nu kom dessutom någon in, utan att knacka! En assistent iklädd tredelad grå, finrandig kostym. Hon tittade på mig med en min som uttryckte:

• Besvikelse
• Misstro
• Fientlighet
• Överlägsenhet (helt omotiverat!)

Jag tänker mig att hon, om hon tog mod till sig, och om hennes passiva aggressivitet tog steget ut till renodlad aggressivitet, skulle säga något i stil med:

- Jag vet att du sitter här och gör ingenting!
- Jaha? Jag vet en sak om dig! DU ÄR ASTRÅKIG!

Jag skulle inte säga något om hennes lilla skam. Den hon döljer i sitt lilla pickande hjärta, bakom den grå, finrandiga västen.