Hippocrene

För en liten stund sedan tog jag en penna och slängde iväg den mot bokhyllan. Det såg inte alls så normalt ut som jag föreställt mig. Jag är så fruktansvärt irriterad på mina kolleger. De står här i mitt rum och samtalar på ett så överdrivet angeläget sätt, som att de satt på Hall och snart skulle in på isolering i en månad. Jag tänker på Sten Ljunggren i den där kortfilmen där han bjuder in Cecilia Frodes halvt efterblivna Hare-krishna-missionär för att sedan slå ihjäl henne med ett trubbigt föremål när hon blir illa till mods och vill gå. Dessförinnan hade han öppnat telefonkatalogen på måfå och väst obsceniteter i örat på främmande kvinnor.

Jag satt nere i biblioteket en stund efter att ha ätit en ganska god ansjovissmörgås. En man kom in och frågade efter en Almodovárfilm (sic!), och jag grabbade tag i hans rockärm och tittade vädjande på honom. Väste:

- Snälla...!

Jag har precis trettio dagar kvar på den här arbetsplatsen. Tvåhundrafyrtio timmar. Fjortontusenfyrahundra minuter av de nästföljande tre månaderna rakt ner i makulatorn. Men ni vet, snart, mycket snart (i kosmiska mått mätt) blir det lite tasting of flora och säkert en del sunburnt mirth.