Kjell

En av mina uppgifter på jobbet är att föra in enkätsvar från papper till dator. Enkäterna är sorterade efter uppgiftslämnare och region. Jag sitter precis bredvid hyllan där enkäterna står, prydligt ordnade i pärmar med etiketter i olika färger, och det är oändligt många enkäter. Jag tror det kan röra sig om runt tiotusen stycken. Alla är identiskt utformade, och att befatta sig med dem tarvar en omänskligt hög toleransnivå för tristess. Detta är något jag haft, men nu tror jag den börjar vekna.

Det är helt enkelt inte roligt längre. En hel arbetsdag går, och antalet enkäter som är kvar att föra in är i allt väsentligt oförändrat. Något som lägger en extra dimension av leda på arbetet är kombinationen dåligt utformade enkätfrågor + slarviga och ointresserade uppgiftslämnare. Ofta får jag gissa vad människorna menar med sina svar. Ibland anstränger jag mig för att översätta deras obegripliga chansningar till vettigheter, ibland orkar jag inte och låter det istället stå kvar att, exempelvis, ett genomsnittligt läkarbesök under de senaste tre månaderna tog 42 timmar. På ja eller nej-frågor anser vissa att ett uteblivet svar betyder nej, andra menar med det ett bestämt ja.

Forskningen dessa enkätsvar ligger till grund för är alltså till stor del mycket ovetenskaplig. Detta bekymrar emellertid inte mina uppdragsgivare. Det kan bero på att de har mer erfarenhet av forskningsarbete (eh, det får man nog bittert hoppas) och vet att det i det stora hela inte gör någon skillnad hur resultaten kommer till. (Med det stora hela menar jag här ett slags kosmiskt allt, som innefattar allt mellan Big bang och universums kollaps.) Eller för att de vet att det här forskningsprojektet aldrig kommer färdigställas. Någon går in i väggen, blir pappaledig, pensionerar sig, tar livet av sig, klipper av sladden till frysarna och förstör tjugofem års forskning, mördar någon etc. Ovanstående kan gälla för en eller flera individer. Det kan handla om mig, även om jag tar det för mycket osannolikt att jag skulle lyckas pensionera mig.

Så, det här var ett litet preludium till detta: Jag hade mycket svårt att gå upp ur sängen imorse. Känslan av en omslutande och konstant meningslöshet i samarbete med en varm säng fick mig att på allvar ifrågasätta mina motiv. Okej, det gör jag varje morgon och nu som alltid kom jag inte fram till något annat än att det nog inte är någon idé.