När jag var ung arbetade jag med gamla. Jag gick hem till gamla och höll dem sällskap. Jag vände på dem som låg i sina sängar, och jag matade dem som var trötta och hungriga. Ofta lyssnade jag på dem när de berättade saker. Ibland berättade de spännande historier ur sina liv, och ibland fanns det varken rim eller reson i det de sa. Men likafullt satt jag och lyssnade medan jag drack deras svaga kok-kaffe och åt deras mandariner.
Det hände ibland att jag berättade saker för de gamla. Historier om min familj, eller bara påhittade saker, ofta med en diffus sensmoral. När jag gjorde det fick de gamla precis samma ansiktsuttryck som Isaac Bashevis Singer har i detta märkliga samtal med Anthony Burgess och förläggaren Dorotea Bromberg. Detta gällde visserligen endast dem av de gamla som faktiskt försökte förstå vad jag sökte uttrycka. Resten, som inte orkade befatta sig med mina monologer såg ut precis som Burgess: Hopsjunkna, trötta, lätt irriterade och inte sällan svettiga. Fast de var aldrig lika välartikulerade.
Överhuvudtaget är detta klipp väldigt bra. Man pendlar mellan att röras av den urgamle Singer (som lätt framåtlutad försöker höra vad Bromberg säger) och att röras av själva initiativet att sammanföra dessa två författare med diametralt olika sätt att samtala. Och det långsamma och trevande tempot gillar ju jag.
No comments:
Post a Comment