Paprika is the devil

För några dagar sedan åt jag lunch med mina kolleger. Vi skrattade och skämtade - som alltid - och atmosfären var sådan att man kände sig tillfreds, lycklig rentav. (Trots att man kanske är pank och tunnhårig.) Någon fällde ett riktigt cyniskt och briljant skämt, och i skamblandad glädje skrattade jag ut en bit mat på låret. Då jag är ganska väluppfostrad tog jag snabbt och stoppade den i munnen igen. Jag var säker på att ingen hade märkt min fadäs. Men jag upptäckte ganska omgående två saker, vilka båda bidrog till att situationen plötsligt blev en annan:

• Jag kände inte igen smaken på matbiten. Jag åt pasta, men jag kunde svära på att biten jag stoppat i munnen innehöll paprika, vilket jag vet att Pasta Carbonara inte gör.
• Kollegan som satt framför mig uttryckte med sitt minspel en blandning av skam (över att ha råkat spotta ut en bit paprika på sin bordsgrannes lår) och äckelblandad förvirring (över att samma bordsgranne utan att tveka och med ett nöjt leende snabbt ätit upp just denna paprikabit).