Dammet

Promenaden jag tog idag visade sig bli en riktig vårpromenad. Damm av grus stack i näsan, låg sol stack i ögat, medmänniskors likvita hy stack hål på den bubbla av lögner man så lätt kan bosätta sig i när man mest sitter hemma och äter snask och bläddrar i mode- och skvallerblaskor.

Mitt sinne var till en början lika ljust som flagorna som föll från mina torra läppar. Men efter hand blev jag mer och mer mottaglig för söndagsångesten som fjättrade mina medmänniskor vid stela leenden, rutinmässiga rörelsescheman och mördande trista konversationer. Det sista slapp jag höra i och med att jag hade hörlurar som gav mig ett behagligt vitt brus. Däremot erfor jag många gånger detta:

En grupp människor går och samtalar, någon skämtar, alla skrattar. En främling går förbi och möter blicken hos en av de skrattande. Någon skrattar ett roat skratt rakt i ansiktet på en fullkomlig främling. Ett skratt som från början endast var menat som en kod för vanlig vänskaplig bonding inom en sluten grupp av bekanta blir i ett ögonblick något ganska aggressivt och konstigt. Eller: En man sitter och gullar med sitt barn. Och plötsligt slår det honom just hur förträfflig han är som till skillnad från alla män före honom i hans släkt äger förmågan att gulla med ett barn, varför han anlägger en min som säger: "Jag är både snygg, busig och förträfflig!". En främling går förbi och möter mannens blick. Främlingen har ingen aning om vad han ska göra med det han precis fått veta om den främmande pappans nyvunna självinsikt. Han blir istället för att erbjuda ett high-five mest modstulen och och skrämd.

Att kastas in på det viset i främmande människors inre liv gör mig inte glad. Det gör mig irriterad på samma sätt som när hämmade och trista människor blir fulla och plötsligt vågar öppna sig inför en.

- Sluta!

vill jag säga, och hålla för öronen. Det irriterar mig på samma sätt som den här pojken irriterar mig. Eller hela bilden, allt den vill säga, och allt den inte har fattat. Om allt. Allt möjligt.


Lite som bilden på Alexander Schöld i DN:s redovisning av schlagerbidragen. En bild som säger: Jag är en lite busig grabb med ett stort hjärta, som gråter ibland och jag har aldrig kallat en tjej för HORA! utom bakom anonyma alias på Flashback-forum.