Mamma + takräcke = CrAzY FuN!

Min syster skickade mig en länk till en Tradera-auktion med orden "Det här skulle passa dig!". Det rörde sig om ett guldpläterat halsband som var mycket fult. Jag blev, med Maciej Zarembas ord, mycket kränkt. För att trösta mig hängav jag mig åt en av mina innersta och mest skamfyllda drifter: Jag knäppte upp skärpet, smorde in händerna i jordnötsolja och gjorde vad hundratusentals människor i varierande åldrar gör varje dag när de finner sig utan prospekt för kvällen, och som i mitt fall: livet.

Jag hetsbjöd på Tradera-auktioner. Timmarna flög som fjäderboor på en Bette Middler-konsert. Jag har inte den blekaste aning om vad jag bjöd på. Men jag har ett otydligt minne av ett hörnskåp i furu, en kattfamilj från Alingsås, och möjligtvis också en gammal Opel utan motor. Vid ett tillfälle satt jag i telefon med tre olika säljare av parabolantenner, allt för att få den av bästa omfång och kvalitet. Jag bjöd säkert på varor för hundratusentals kronor. Jag har i dagsläget ingen aning om var jag ska få de pengarna ifrån.

Jag var hemma hos min mamma igår. Redan innan jag kom dit var jag uppriven av olika anledningar, så förutsättningarna för en fredlig och trivsam middag var inte de bästa. Mamma hade fått för sig att jag skulle hjälpa henne baxa upp en säng på hennes biltak, men jag sa att det fick vänta tills jag kände mig bättre till mods. Annars skulle jag antagligen råka välta sängen över mamma i något av mina små hysteriska utbrott jag alltid får i närheten av henne. Då gick hon ner för att ställa bilen i parkeringshuset. Två minuter senare kommer hon upp igen, skärrad och uppriven:

- Jag får inte upp bildörren! Hallå! Jag får inte upp bildörren! Vad ska jag göra?!

Jag anlade en rationell hållning, som så ofta när mamma pendlar mellan hysteri och panikångest.

- Men snälla mamma, hur ska jag veta vad du ska göra med bildörren om jag inte vet varför du inte får upp den?
- Vad ska jag göra?! Herregud, min bil...! Dörren, den går inte att öppna!

Vi gick ner, och mycket riktigt: Varken den högra eller den vänstra bildörren gick att få upp. Åtskilliga gånger under det här äventyret stod vi och skrek okvädningsord till varandra. Men mest var jag försmädlig, närmast sardonisk. Jag gjorde mig till exempel lustig över hennes okontrollerade panik inför något som jag ansåg var en bagatell. Bakluckan gick däremot att öppna, så jag kröp in genom den och körde och parkerade bilen.

För en stund sedan ringde mamma. Hon var glad, för igår natt hade hon fått som en uppenbarelse. Hon hade lämnat sin egen kropp, svävat ut ur lägenheten, in i parkeringshuset, svävat fram till bilen och sett att orsaken till att vi inte fått upp bildörrarna var att hon monterat fast ett av takräckena i dörrarna. Detta hade vi väldigt roligt åt, min mamma och jag. Men det hade varit ännu roligare om hon åkt till Opel-verkstan som planerat, stelt kravlat ut ur bakluckan och stressad och panikslagen (samtidigt som hon letat febrilt efter sina träskor) försökt förklara sitt ärende, medan någon Ronny bara:

- Men det här takräcket sitter inte riktigt, hördu.
- Eh, va? Eh... Var är nu mina träskor...