Natten mellan tisdag och onsdag sov jag i tre oroliga timmar. Jag drömde att jag ställdes inför omöjliga beslut, väckte besvikelse hos min omgivning, och minns jag inte fel var det nog någon som blev a/.../d. När jag gick upp sken solen riktigt elakt genom fönstren. Två tankar slog mig i det ögenblicket. Den första var mest en ryggradsreflex och yttrade sig i ett lågt mumlande:
- Har du kommit för att hämta mig...?
upprepade jag några gånger. Egentligen menade jag frågan på allvar endast de två första gångerna, men jag ville uttala frasen ett jämt antal gånger, och jag glömde ganska omgående bort hur många gånger jag sagt den. De sista tre upprepningarna mimade jag mest. Nu vet jag inte, det kanske inte räknas? Hur som helst orkar jag inte tänka på det där mer!
Det andra som slog mig var hur otroligt smutsiga mina fönster var. Jag såg inte ut. Detta gjorde mig så ledsen att jag drog ner rullgardinen och klagade högljutt. Jag var så sömnig! Kom på att jag fortfarande hade några Modiodal kvar. Tog en dos och åkte till jobbet. Väl på jobbet hade medikamenten börjat kicka in och jag kände mig på gott humör. Jag var kanske inte pigg i ordets egentliga mening, men däremot ganska manisk och fylld av ångest. Jag minns att jag vid ett tillfälle läste ett gammalt mejl och fastnade vid en formulering jag inte kom runt. Tankarna snurrade, och jag tog istället itu med dagens arbete för att skingra tankarna. Allt gick mycket fort. Plötsligt var det lunch.
No comments:
Post a Comment