Svanesång

Snart har jag arbetat på det här stället i ett år. Det har större delen av tiden varit mycket långtråkigt, och jag har pendlat fram och tillbaka mellan känslor av djup sorg och förtvivlad vrede. Jag har (och här får ni gärna föreställa er någon låt med Vangelis) ätit torra kex i fikarummet, reciterat engelsk tidig 1800-talspoesi, tryckt ner kilovis med papper i makulatorn, stått vid fönstret och mimat kärleksförklaringar till måsarna utanför, försvårat mina kollegers arbetssituation med passiv aggressivitet, etc. etc. etc. Allt detta har jag gjort, och som jag antydde med "etc. etc. etc." - åtskilligt mer.

En sak jag däremot inte gjort särskilt mycket av är verkligt arbete. Det har för det mesta inte funnits konkreta uppgifter, och när det för ovanlighetens skull dykt upp något för mig att göra har man inte varit sen med att poängtera för mig att ingen förväntar sig att det blir gjort. Nu kan det låta som att jag inte gjort något av värde detta år, och det stämmer helt och hållet.

Så när som på en punkt. Ena kortsidan av mitt arbetsrum är täckt av en hylla, och den hyllan är fylld av pärmar. Pärmar, pärmar och åter pärmar. Ett av mina första uppdrag på det här stället var att byta ut etiketterna på pärmryggarna till sådana med mer logiska beteckningar än de hastigt och under stor panik och förvirring nedklottrade sifferkombinationer som funnits där tills dess. Jag tog uppgiften på stort allvar, och tog dessutom hela rummet i anspråk medan jag förfärdigade mina visioner. Kollegerna fick flytta ut i korridoren ett par dagar.

Resultatet blev naturligtvis häpnadsväckande. Med hjälp av papper i tretton olika färgnyanser och textur skapade jag ett katalogiseringssystem helt baserat på det man varseblir genom den högra hjärnhalvan. Man kan med ord inte förklara för någon var man exempelvis hittar Borås-akterna, men tillåter man sig att känna efter på ett djupare plan - bortom det vi brukar kalla rationellt tänkande - så hittar man allt man letar efter och inte sällan lite till.