- Alla väntar på dig!
Ingen väntade på mig. Jag gav mamma en sur blick, men förgäves. I rummet luktade det mycket illa. Jag skulle beskriva det som lukten av använd tandtråd. Lektionen började, och skulle hålla på i tre och en halv timme. Efter tre minuter tittade jag på klockan och blev mycket betryckt över att det bara gått tre minuter, när det i själva verket känts som en betydande del av mitt liv.
Läraren var en lång och barsk flata med bootcut-jeans och kort rufsigt hår. De andra deltagarna bestod av medelålders män och deras tonåriga barn som då och då generat viskade "Pappaaa...!" när dessa ställde synnerligen dumma frågor. Jag var under hela den första timmen helt uppslukad av insikten att jag måste sitta där och höra läraren ställa retoriska frågor (och vänta sig svar!) under oöverblickbar tid, samt av att det luktade använd tandtråd. Jag försökte förgäves spåra källan till lukten, men den verkade komma överallt ifrån.
Jag kände mig gammal bland ungdomarna. Jag var trött. I deras ansikten såg jag en spänstighet jag själv saknar i mitt eget. Men jag såg också hur starkt de upplevde denna trista charad som ett äventyr, en sorts resa in i vuxenvärlden. Läraren frågade om det var någon som övningskört tidigare. Jag har övningskört i ungefär femton års tid. Min mamma knuffade mig i sidan och viskade högt "Hördu, du har ju övningskört! Räck upp handen! Hördu!".
Vid ett tillfälle fick vi lära oss hur man kör miljömedvetet. Man ska exempelvis hoppa över växlar, gå från tvåans växel direkt till fyran. Detta skulle man göra, fick vi veta, när motorvarvet gått upp till tretusen per minut. Mamma frågade då:
- Men... Eh, hur vet man vad man har för motorvarv?
- Det ser du på varvräknaren.
Mamma vände sig mot mig och med en mycket orolig min frågade hon:
- Har jag en sån?
Två tonårskillar fnissade elakt. Jag sa till mamma att de nog skulle dra in hennes körkort nu. "Tror du det?" frågade hon, uppriktigt oroad. Sedan vid ett senare tillfälle viskade hon mycket högt (som nästan bara kvinnor 60+ kan), så alla hörde:
- Du, E, förstår du vad hon säger? Jag tycker hon är så otydlig!
Jag fick under den här introduktionsutbildningen:
- ca tre blodproppar i benet
- och en i hjärnan.
10 comments:
"Hördu, du har ju övningskört! Räck upp handen! Hördu!"
Så bra.
Så bra!
Hihi. Så där gör min mamma också - ringer en minut innan jag sätter nycklarna i dörren eller liknande, och frågar var jag är. Alltid.
Jag brukar snegla in i körskolesalar och titta på stämningen du precis beskrev så exakt. Kan inte sluta.
(och jag har aldrig någonsin övningskört)
Men varfor i hela friden var mamma med pa denna kurs?
B: <3
V: Hon ska ju vara min handledare. Det var mest för henne utbildningen var ämnad.
Moa: Det är bara hemskt.
Sanna: Mammor vet precis hur de ska göra för att förvandla en till femton igen.
En vecka efter alla andra, men: fantastiskt. Och viskningarna: även män, pappor, kan ("vad var det för en skata som kom in där, är det Andreas mamma?").
Ba, nej! Det var inte Andreas mamma, det var JAG! I min nya kappa! (Och otvättat hår, jag vaknade just.)
Ja, jag sa också det.
Post a Comment