På väg tillbaka med tunnelbanan satt jag och bläddrade i boken. En kvinna satt mittemot mig. Hon var härjad, avmagrad och såg ut att ha genomlevt några jobbiga år. Jag kände att hon iakttog mig när jag läste. Så jag tittade upp och då frågade hon:
- Var har du hittat den där?
på ett ganska aggressivt sätt. Jag svarade att jag hade köpt boken på Tradera av en finlandssvensk kvinna i Stureby. Då såg hon på mig som att jag just begått ett hemskt brott och satte sig bredvid mig, och så läste vi en stund tillsammans under tystnad. Då och då läste hon några rader halvhögt för sig själv.
Sedan berättade hon att hennes dotter dött på annandagen och att hon för ett par veckor sedan träffat hennes vägvisare. Den här vägvisaren hade uppenbarat sig för henne i hennes eget hem och var iklädd en lång vit slöja, och slöjan omgavs av ett slags ljusfält. Från vägvisarens bröstkorg strömmade ett gulvitt ljus som gick rakt in i kvinnans kropp i en sexkantig form över bålen. Kvinnan fick höra att hennes dotter befann sig på en resa, men att hon snart skulle vara framme. Tre månader tar det för själen att komma till sin slutdestination efter att en människa gått bort.
På annandagen hade hennes dotters pojkvän ringt henne och sagt:
- Sara är död.
Hon hade sprungit hela vägen till Rågsved och mötts av en alldeles kall lägenhet.
- Vet du hur döden känns?
- Nej.
- Döden känns som en kall och fuktig gråsten. Så är det: Döden slår så, rakt här i pannan, med en kall och grå sten.
6 comments:
Det här är så fantastiskt, E.
Du skulle ha varit med, Moa. Man transcenderade.
Jag håller med Moa, E.
De sista åtta raderna har jag läst om fem gånger nu.
Jag vet inte vad jag säga. Kanske skulle du ha gett henne boken, eller gjort någonting annat. Fast jag vet inte vad. Jag vill skrika när jag läser det här, förstår du?
Ja, en diktsamling av Stig Larsson skulle nog ha gjort tricket.
Ja, jag tror att det skulle ha löst alla problem. Sån är jag.
Post a Comment