Jag var hemma hos min syster en kväll för ett par månader sedan. Hon kände sig tom sa hon. Att börja jobba heltid efter att (i högsta grad frivilligt) ha varit arbetslös i några år hade dränerat henne på allt som tidigare gjort att hon kände sig intressant och rolig. Vi drack vin, det var lördag och det fanns ingen morgondag. Eller det gjorde det såklart, men det var en söndag, och då får man vara glad. Jag frågade min syster:
- Hur ser ditt hus ut?
Jag gjorde en gest med händerna som för att säga att det rörde sig om en abstraktion. För det var så jag menade: Ett hus som metafor för uppfattningen om det egna jaget. Det är en sådan människa jag har blivit, och jag har ingen annan att skylla än mig själv.
Hon svarade att hennes hus var en fuktig jordkällare:
- Mitt hus är en fuktig jordkällare.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Vad händer när det riktiga ”huset” inte nämnvärt skiljer sig från jaget.
Då har man balans.
Balans låter fint. Skönt. Tack.
Var det inte "en tempererad vinkällare" jag sa? Kanske inte.
Jag "flyttar" väldigt ofta.
Post a Comment