rave

Idag är det ingen som sitter vid mitt skrivbord. Då ser det ut så här. Då är det lugnt och skönt. Då är det fritt fram för alla apor som vill ha mitt jobb. Med apor menar jag apor och inget annat.


Är hemma och lyssnar på Karen Ramirez framföra sin EBTG-cover och njuter av de klara nittiotalsfärgerna och hennes överdrivna artikulation, vilken får mig att helt osökt och ganska feberpåverkat tänka på Samwells "klubb-hit" och en liten smula även på furst Albert och undrar stilla: Ska han inte fria till sin Charlene snart? Vad tycker ni, är det inte dags nu?

Och sedan bara: Vad har människan på sig?!


Annars minns jag Stephen Simmonds med värme efter att ha sett honom i något "humorprogram" (jamen hur kan man inte sätta citattecken där?) där han satt vid ett köksbord iklädd en ful rutig slipover och tittade ut trånande mot en trist förortsgata och sjöng:

- När ska jag bli lyckliiig! När, o näääär!

med sin frikyrkliga uppsyn, och återigen den överdrivna artikulationen. Cirkeln är sluten! Den överdrivna artikulationen har tagit steget in i finrummet. Överdriven artikulation är finkultur!