Idag var det fullt upp på jobbet. Eller för mig var det som vanligt, men mina kolleger verkade väldigt stressade och det var dessutom en ny gubbe på kontoret som jag aldrig sett förut. När jag stod och som bäst höll på med det jag höll på med kom han och la sin hand i mitt ryggslut och frågade något om kartonger. Han verkade ha fått för sig att just handhavandet av kartonger var mitt ansvarsområde (när det i själva verket är logistik jag sysslar med). Jag svarade inte, bara tittade på honom och försökte se ut som att jag väntade på bussen. Efter det här fällde han muntra kommentarer och ställde diffusa frågor varje gång han gick förbi mig. Och jag, eftersom jag vet hur man spelar ett spel, låtsades inte förstå vad han rimligen kunde vilja mig. Jag låtsades dessutom som att jag inte hade något ansikte, eller ännu bättre som att jag hade en mask på mig.
Jag var ur fas idag. Min inre klocka tickade i en för omvärlden inkompatibel rytm, vilket fick mig att på nästan varje fråga svara:
- Jag förstår inte frågan.
eller bara titta på personen i fråga med ett uttryck som vill säga:
- Det här är egentligen inte mitt ansikte.
Men i ärlighetens namn fick jag ovanligt märkliga frågor idag. Någon kunde till exempel hålla upp ett för mig obekant, och vid något tillfälle obegripligt objekt, och fråga:
- Vad vet du om det här?
- Jag förstår inte frågan.
3 comments:
Det är härligt att höra att du håller stilen på jobbet. Man måste vara av ett visst slag för att orka med att jobba alla de år man är planlagd till att göra, tror jag.
Jag är så nästan alltid. En slags koma, tror jag. Igår var det illa, det märktes på hur vi försökte kommunicera du och jag, inga fullständiga meningar, bara små läten och ansiktsuttryck. Typ "hörlurar", aha, eller jag fattar inte.
Förresten så kom gubben fram till mig nyss och sa:
- Sanna, kan du med din kvinnliga intuition säga mig var adventsljusstakarna bör stå i förrådet?
Post a Comment