the beating of two such similar hearts

Det gick en tjej i min klass i mellanstadiet som pratade väldigt tyst. När hon höll föredrag ropade alla:

- Högre! Vi hör inte!

vilket bara fick henne att tala ännu lägre, överdoserad på självmedvetenhet. Hon var kär i mig ett tag. Och vid ett tillfälle frågade hon chans på mig. Detta har jag fått berättat för mig i efterhand, för när det hände sa hon det uppenbarligen så tyst att jag inte hörde. Hon hade träskor på sig och en kort och praktisk page.

En annan tjej var ännu mer udda. Hon brukade färga håret i svart-vita slingor. (Tänk bara.) Fem år efter mellanstadiet såg jag henne utanför Konsum vid Sockenvägen med en papegoja på axeln. Vid den tidpunkten i mitt liv var just accessoaren "papegoja på axeln" ett av de tydligare tecknen på galenskap jag kunde komma på. Rädslan för att själv bli galen var då så galopperande så jag slukade varje tecken på att andra tappat greppet. Nu är jag inte så säker längre.

Som att

det där skulle förklara någonting.

Min trötthet har varit enorm på sistone och förklaras antagligen med långt gången ebola, även om det finns rimligare alternativ. Jag har ju faktiskt ett känsloliv. I onsdags åkte jag åt andra hållet med pendeln när jag skulle hem från jobbet. Jag orkade inte med att åka hem helt enkelt. Jag kom till Barkarby. Där var det dammigt, människorna var på väg åt olika håll. Jag gick in i en tobaksaffär och frågade var Barkarby Outlet fanns. Mannen svarade med ett bussnummer jag omedelbart glömde. Jag högg en kniv i honom. Ute gassade solen, jag var törstig. Dammet steg från marken, lite som på åttiotalet.

Tittade på House med mamma. Hon är så kär i doktor House.

- Jag verkar bara bli kär i såna där buffliga, vresiga typer!
- Jo, pappa var ju inte så munter.
- Nä, det var han ju inte...
- Men L var ju snäll.
- Ja, L var annorlunda! Vi bråkade aldrig. Så ovant på något sätt.

L dog för nio år sedan. Mamma skötte honom i det sista. Han låg i en sjukhussäng på nedervåningen, skäggig, tyst. (Tumören gjorde honom afatisk.) Jag hade sådana skuldkänslor, visste aldrig hur jag skulle bete mig. Mamma har hans namn som lösenord på alla sina mejladresser och sådant.

Geneva mechanism

I just wanna say

Jag har varit i Rinkeby. I början av förra veckan flyttade jag dit, för jag ville veta hur det verkligen var. Det visade sig att det bor människor där. Människor som liknar oss, men som i själva verket är helt annorlunda. Man odlar frukt på torget. Man löser konflikter i byråd. Man talar i tungor.

Jag reste långt. Jag var ensam. Jag var trött. Jag var törstig och hade ont i huvudet. Min träningsväska blev stulen. På tunnelbanan såg jag en tjock man i angoratröja läsa The Game. Jag såg en kvinna sälja hembakat bröd ur en låda av trä. Jag mötte en präst i för stora skor. På väg genom en gångtunnel kom en kvinna i stickad mössa fram och sa:

- De säljer billiga cyklar på Coop Forum i Haninge!
- Jag har redan varit där en gång. Jag har redan varit i Haninge! Jag var där med mamma, jag orkar inte en gång till!

Mona Seilitz är död. Det är så outhärdligt sorgligt. Befolkningsgenomsnittet har nu ytterligare närmat sig Thomas Östros. Jag tvingades återigen åka till Haninge. Där träffade jag en gammal vän som menade på att jag inte borde ha vita tubsockor till bruna skinnskor. Jag kunde inte annat än ge honom rätt.

Min mamma öppnar ett nytt webbläsarfönster varje gång hon går ut på internet. Senast hade hon tretton fönster öppna. De flesta visade Gudrun Sjödéns vårkollektion. Jag frågade:

- Men mamma, varför har du så många fönster öppna!?
- Jag måste vädra, det osar så!
- MEN JAG MENADE PÅ DATAN!

Jag menade på datan.