Som att

det där skulle förklara någonting.

Min trötthet har varit enorm på sistone och förklaras antagligen med långt gången ebola, även om det finns rimligare alternativ. Jag har ju faktiskt ett känsloliv. I onsdags åkte jag åt andra hållet med pendeln när jag skulle hem från jobbet. Jag orkade inte med att åka hem helt enkelt. Jag kom till Barkarby. Där var det dammigt, människorna var på väg åt olika håll. Jag gick in i en tobaksaffär och frågade var Barkarby Outlet fanns. Mannen svarade med ett bussnummer jag omedelbart glömde. Jag högg en kniv i honom. Ute gassade solen, jag var törstig. Dammet steg från marken, lite som på åttiotalet.

Tittade på House med mamma. Hon är så kär i doktor House.

- Jag verkar bara bli kär i såna där buffliga, vresiga typer!
- Jo, pappa var ju inte så munter.
- Nä, det var han ju inte...
- Men L var ju snäll.
- Ja, L var annorlunda! Vi bråkade aldrig. Så ovant på något sätt.

L dog för nio år sedan. Mamma skötte honom i det sista. Han låg i en sjukhussäng på nedervåningen, skäggig, tyst. (Tumören gjorde honom afatisk.) Jag hade sådana skuldkänslor, visste aldrig hur jag skulle bete mig. Mamma har hans namn som lösenord på alla sina mejladresser och sådant.