En vän till mig, eller vi kan säga att det är jag för enkelhetens skull, hade i ungdomen en fallenhet för att krascha hemmafester. Komma objuden, stjäla öl, skapa nya samt underblåsa pågående intriger, kissa från balkonger etc. Tiden gick, ungdomens gracer förbleknade. Jag kände att det var dags att ge tillbaka något litet av allt det jag tagit. Jag lärde mig grädda pannkakor, och en ny vana tog form. Inte en hemmafest, inte den mest anspråkslösa förfest utan att köket fylldes av pannkaks-os (jag kan inte skriva ihop det ordet, det blir så fult och konstigt). Glada utrop, gester av förvåning samt uppmuntrande bifall har kantat min väg mellan smet och kaka.
Men likt ungdomens syrenkantade alléer har även pannkaksgräddandet en höst. Man kommer en dag inte längre imponeras av mina konster, och jag ville förekomma detta. Inte tunnhårig och avmagrad stå och vifta med forna dagars äggblandning. Jag gav mig ut bland folket för att söka inspiration. Det visade sig att den enkla människan tycker om choklad. Sålunda begav jag mig hemåt för att praktisera denna nyvunna insikt:
8 dl mjölk
5 dl mjöl
1 tsk salt
2 ägg
50 g smör
3 msk olivolja
1 dl kakao
Detta var för tre timmar sedan, och jag mår fortfarande illa.
No comments:
Post a Comment