Ibland inbillar jag mig att jag borde ta ett enormt banklån och avsätta ett år av mitt liv för att spela in den film om ung kärlek i Stockholm åren kring -90 som jag alltid visualiserar mig när jag råkat sniffa på någon tonårsparfym och rekapitulerat min trista ungdom. En tjej i lite illasittande ljusblå 501:or som cyklar Sveavägen ner på en ful Lasermannen-bockstyring med Field Mice i sin gula Walkman. Okyssta kyssar, blygsel, grämelse. Jag vill förmedla doften av syrener, början på slutet, ofullbordad åtrå. Det kanske redan är gjort?
No comments:
Post a Comment