Richard E Grant

Jag kommer inte över (den visserligen ganska uppenbara och banala) ironin i det att det var Richard E Grant och inte Paul McGann som slog igenom med, och blev stor efter Withnail & I. När det är Withnail som i slutet står ensam i regnet med en vinflaska och reciterar Shakespeare för vargar, medan Marwood tar tåget till en stundande teaterkarriär. Men i Bruce Robinsons roman går ju Withnail hem efter det och skjuter sig med Montys gevär, efter att ha druckit upp densammes vin ur gevärspipan.