En av de böcker jag skulle ta med till en öde ö, eller till och med, säg, Alingsås, det är en porträttbok av Barbara Davatz jag hittade på en utförsäljning på Moderna. Boken, As time goes by, består av svartvita porträtt av människor i Davatz' bekantskapskrets tagna -82, -88 respektive -97. Den första gruppen visar unga människor, ofta par, svartklädda, vackra. Sex år senare har en del av paren brutit upp, nya par har bildats. Ytterligare nio år senare går det nästan inte att känna igen vissa. Ruth, som på bilden ovan går från übercool och tillsammans med stans hunk Pietro, ser i slutet på nittiotalet ut som en lingvistiklektor, gift med en kamrer el. dyl. Det är klart, folk åldras. Och vad skulle vara poängen med att vara ung om man inte med åren blev fulare?
Jag blir lika drabbad varje gång jag tittar på bilderna. Ett par som kunde vara hämtade från någon Jim Jarmusch-film följs åt under hela åttiotalet, men på bilden från -97 står kvinnan ensam. Jag kan inte återge vad de här tre bilderna gör. Vore det inte så platt kunde jag säga att det var haiku i bildform. Jag skulle gärna lagt upp fler bilder, men jag har inte fler. Hitta boken, ni kommer inte ångra er.
4 comments:
Nu måste jag det, är smitten efter din beskrivning.
Åh, det låter fascinerande! Fick lust att titta på bilder av mig själv från -88 respektive -97, men jag har inga, möjligen i källaren.
Just nu känns tiden indelad i pre- respektive post- mina jävla ärr på armarna. Fick ikväll reda på att mannen jag varit intresserad av blev avskräckt av dem. Jag blev ledsen såklart. Önskar det gick att ångra, göra annorlunda, men det går ju inte. Och nu är det sent, jag är ordentligt full och parasiterar som vanligt på en av de två bloggar jag läser. Sorry, radera om du vill.
Du är rar.
Fint.
Post a Comment