"Ute med grabbarna"

Skeppsbar igår. Var där med en vän som börjat läsa självhjälpsböcker av typen The Game, för att som han säger, bli en man. Den som ledde honom in på detta var där också, en klasskompis från gymnasiet. Jag frågade honom vad man får ut av sådant, och då berättade han att allt började med att han fick en kris när han skrev sitt examensarbete. Han hade ställt sig frågan vad han egentligen ville ha ut av livet, och varför han mådde så dåligt. Det han kom fram till var att han tidigare varit för reaktiv i relation till andra människor (tjejer), men att han nu lärt sig att kväsa sina impulser att vara den "snälla kille" man blir om man uppfostras av sin mamma. Sedan följde en rad plattityder om att "ta för sig", "sluta drömma" etc.

Här gjorde jag misstaget att introducera mig själv i samtalet. Jag sa nämligen att jag för min del är ganska nöjd med bekräftelsen, alltså att jag sällan behöver följa upp och profitera på någons visade intresse men nöjer mig med att det finns där. Vad jag inte sa var att det förmodligen handlar mest om att jag inte vill göra folk besvikna, fall from grace osv. Men här blev han Tom Cruise i Magnolia och utbrast "När ska du sluta leva i en drömvärld? Ta för dig av livet!". Där någonstans gick jag hem.

På väg mot Slussen hamnade jag mitt i ett gäng aggressiva arbetare. Eller man kanske kallar dem fotbollshuliganer, vad vet jag. De hade slagits med en annan grupp huliganer och planerade att hinna upp dem någonstans för att fortsätta praktisera denna uråldriga umgängesform arbetare emellan. Rätt vad det är ligger tre av dem med varsin polis över sig, och någon skriker "NER! NER PÅ MARKEN!". Jag blir livrädd och ser mitt halvtrista liv passera revy framför mina ögon. Vad jag tänker här är att någon kommer börja skjuta, och jag försöker bestämma mig för vilket av mina vitala organ jag ska försöka skydda. Men kommer fram till att det inte skulle tjäna något till att skydda sig mot pistolkulor med händerna.
Jag står där och fladdrar med händerna ett tag, alternerar att ha dem över huvudet och runt magen. Sedan bedarrar den omedelbara faran och jag kan lämna platsen, lite mer förödmjukad än minuten innan.

På tunnelbanan satt jag sedan mittemot en tjej som inte såg ut att ha haft sitt livs roligaste kväll. Och då jag just genomlevt lite nära döden-spex ville jag på något sätt göra skillnad, ni vet, göra gott. Jag pendlar mellan att säga något i stil med "Jag känner din smärta", och att (den här är lite svårare, jag vet) framföra George Michaels Father Figure med vagnens eritreanska tjejer som callback-kör. Det slutar såklart med att jag typ ger henne en "varm och medkännande" blick. Dessvärre ser den i stort sett likadan ut som min "kalla och förebrående" blick.